Författare och skribent
Alltså, den här Prosapolisen som DN Bok har lanserat.
Jo, det är väl en rolig idé.
Men hittills har han/hon/den gått loss på två författare, och dessa är Paulo Coelho och Camilla Läckberg. Visst, ingen av dem tillhör väl Guds bästa barn när det kommer till stilistik, men hade det inte varit lite mer sport att ge sig på någon som inte redan är bespottad och utskrattad i litterära kretsar? Någon som inte redan låg ner när batongen höjdes?
Bara en tanke.
I ett inlägg från den 24 oktober 2006, när det årets Augustnomineringar presenterats, skrev jag så här i bloggen:
Att bli utgiven från första början var ju ett nålsöga i sig, nu gäller det att sikta mot nästa – och tillsammans med romanfilmatisering och översättning till andra språk håller jag nog en Augustnominering som topp tre på min personliga författarambitionsönskelista. Jag tror jag någonstans i en intervju förra året sa att jag hoppades att min tredje roman, som enligt min strikt uppstyrda femårsplan ska komma 2010, skulle vara redo för en sådan uppgift. Det är fortfarande min ambition. Det får så klart gärna komma tidigare, men det gäller ju samtidigt att vara (lite) realist. Om det sedan går att förverkliga är ju en annan sak. Men jag vill, åh vad jag vill.
Två år senare ser jag ingen orsak att backa från det påståendet. Min tredje bok kommer att hålla Augustklass. Kanske inte vinna hela tjotaballongen, inte ens troligen, men få en nominering, ja – den ska vara av sådan art att den ska kunna greja det.
Eller jo, en sak får jag väl börja fundera kring. Att bok tre skulle ges ut senast hösten 2010 verkar smått osannolikt med tanke på det tempo jag håller.
Ja, smått. Men inte helt osannolikt.
Så har de kommit, Augustnomineringarna. Och det glädjer mig att tre av de fyra namn jag nämnde i förväg – PO Enquists ”Ett annat liv”, Bruno K Öijers ”Svart som silver” och Malte Perssons ”Edelcrantz förbindelser”, fick nomineringar. Precis som förra året väljer dock Augustjuryn att förvirra och stoppa in en självbiografi – som traditionellt brukar placeras i faktaklassen – i den skönlitterära klassen (PO Enquist). Övriga nominerade bland skönlitteraturen förutom de ovan nämnda är Sara Mannheimers ”Reglerna”, Katarina Frostenssons ”Tal och regn” och Eva Stina Byggmästars ”Men hur små poeter finns det egentligen”.
Tre poeter minsann, det hör inte till vanligheterna. Betyder det att en lyriker får det? Nja, jag tror det blir PO Enquist. Men som sagt, lite mystiskt är det, redan förra årets nominering av Åsa Linderborg i den skönlitterära klassen väckte frågetecken, och Enquists bok är ännu mer en ”riktig” självbiografi.
Och ingen Lars Norén så långt ögat når. De kanske gick på DN-linjen och tyckte att det var en hög med skit.
Ledig i dag. Skrivardag. Satan i gatan vad jag ska skriva. Sida upp och sida ner. Som en berg- och dalbana. Högerut högerut högerut, som markören ständigt kommer att sträva mot.
Vilken dag det ska bli.
Fasiken.
Det var länge sedan jag skrev mustiga, debatterande eller helt enkelt bara böljande långa helgläsningsinlägg. Och inte blev det något den här helgen heller.
Men nästa.
Då jäklar.
Jag jobbar i dag och det blir dåligt med bloggtid när det finns ”Idol”-notiser att skriva och publicera, men det här citatet, saxat från en artikel i dagens DN om att SF sägs missbruka sin dominerande ställning på biomarknaden, är väldigt roligt på ett tragikomiskt sätt. På en fråga om det är så att SF Bio motarbetar kvalitetsfilm, svarar informationschefen Thomas Runfors:
Tvärtom, ungefär en femtedel av vår repertoar är kvalitetsfilm.
Jag skrev just en notis som avslutades med Kenneth Branagh är närmast aktuell i rollen som Kurt Wallander. Det spelar ingen roll att det är helt sant och grammatiskt korrekt, meningen känns … underlig.
Gotta love them ellipser by the way.
I den roman jag sitter och skriver på … ja låt oss säga relativt ofta, använder jag mig av ellipser (tre punkter) för att visa på tveksamhet med viss … ja låt oss kalla det regelbundenhet. Nu läser jag i bloggen Spectatia att det tyder på att jag är lat och obildad.
Ser man på.
Jag hade ledigt på förmiddagen i dag, och tanken var att jag skulle skriva järnet. Samtidigt hade jag ett möte med en mobiltelefonkartong vid Odenplans tunnelbanestation, och bestämde mig för att slå två flugor i en smäll. Jag köpte en kaffe på Espresso House nere i underjorden och satte mig till rätta på deras rätt minimala fik.
Och det var en rätt trivsam upplevelse faktiskt. Människorna som passerade förbi vid min vänstra sida gav en lagom distraktion, och det var en lätt hisnande känsla att se och känna tunnelbanetågen dundra förbi under rumpan.
Eller som min kollega Nils sa när jag väl kom till jobbet: Gick det som på räls?
Klimatkrisen må ha försvunnit från den mediala agendan – man kan bara fokusera på en kris åt gången – men det betyder ju inte att människor inte längre vill vara miljömedvetna. I dagens På stan har Pernilla skrivit en lång och fin artikel om att leva ekoliv i Stockholm, och eftersom jag själv försöker bli en mer miljömedveten varelse är det det första jag läser med morgongruset fortfarande kvar i ögonen innan jag ens hoppar in i duschen för att vakna ordentligt.
Men så vänder jag blad till nästa sida. Under rubriken Kris, kris, kris utbildar På stan i hur man lever riktigt billigt. Bästa tipset: åk ut till Kungens kurva och ät Ikeas frukost för tio kronor.
Ett uppslag. Så länge höll den ekologiska närhetsprincipen.
Vi har vandrat vid varandras sida i fyra år och fyra månader, min 12″ Powerbook 1.33 ghz och jag. Vi har varit på ställen som New York, Berlin, Jönköping, Belgrad, Åland, London, Kiruna, Gotland, Gran Canaria och Örnsköldsvik tillsammans, vi har tätt omslingrade bevistat café efter café och vi har laddat ner så mycket tv-serier att vi en gång tvingades åka upp till Macotekets verkstadsbutik i Sundbyberg och byta ut hårddisken.
Men så i går kväll hände det. Vi surfade in på Apple Store efter kvällens fina tillkännagivanden – jag var nervös, tvingades sänka två glas vin men Powerbooken var modig, behövde inte ens dra igång fläkten utan spann tryggt som den bestämda leopard den är. Vi lade finger mot tangent och beställde ett nytt syskon.
För självklart kära Powerbook – en ny familjemedlem betyder inte att du blir pensionerad. Du har varit mitt livs mest långlivade partner, jag har sett mer text växa fram på din skärm än på någon annan dator jag haft, jag har lagrat flera tusen bilder i din mage och ja, jag älskar dig på riktigt och den jag älskar likviderar jag inte eller säljer vidare, den vårdar jag. Du ska få en ny roll, du ska bli ett nav, ett centrum i något som ännu är odefinierat men jag lovar att det blir prestigefyllt om än mindre fysiskt krävande än de uppgifter jag i dag lägger på dig. Ditt nya syskon, lilla 13,3″ Macbook 2.4 ghz, kommer med storken om cirka sju arbetsdagar.
Så ännu har vi lite tid, du och jag.
Upp upp upp och så de obligatoriska nu har det vänt!-kommentarerna. Yeah right, det sa ni för tre veckor sedan också när börsen fick tillfällig uppåthicka för att sedan störtdyka neråt igen.
Annars tycker jag det är mest intressant att läsa alla dessa snyftartiklar och blogginlägg som florerat den senaste tiden där människor ser det som en mänsklig rättighet att få låna bostadspengar till treprocentig ränta utan amorteringsplikt så att man kan köpa innerstadsdrömmen på 60 kvadrat. Vad menar ni med att bara vilja låna ut 90 procent av bostadens värde och att jag måste amortera på lånen jag tar, hur kan ni göra så här mot mig, vi måste ju ha någonstans att bo?!
Ja, stackars.
Och jo, jag vet att jag själv bor i en relativt billig hyresrätt i ett attraktivt område i Stockholms innerstad. Men jag hade under 2000-talets första år ett sådant där bostadslån som nu utmålas som brott mot de mänskliga rättigheterna. I januari 2001, när jag skrev på för en etta med kokvrå vid Gullmarsplan, kallades de standardkontrakt.