Om Spotify och världsherraväldet

Jo, Spotify är roligt och bra och kommer säkert att bli en finfin musiktjänst. Men hur är det egentligen, bryr sig någon om programmet utanför Sveriges gränser ännu?

Anledningen till att jag undrar är de här otroligt torftiga tioitopplistorna de har. Den svenska låttoppen är i skrivande stund identisk med den internationella, frånsett att ”Womanizer” med Britney Spears ligger femma på den svenska och ”Disturbia” med Rihanna sexa, på den internationella är det omvänt. Även på de enskilda internationella marknaderna ser det lite mysko ut – Tysklands populäraste Spotifylåt är för tillfället är Anna Ternheims ”What have I done”, i Storbritannien är nio av tio låtar från Kings of Leons senaste album och i Italien är tio av tio från Bruce Springsteens ”The river”. Okej, kanske är Anna Ternheim verkligen så stor i Tyskland och vi vet bara inte om det och det rör sig inte alls om att det är svenskar boende i Tyskland som ligger bakom att det ser ut som det gör, men den brittiska och italienska listan ger känslan av att en enskild användare testat en ny tjänst genom att spela en favoritskiva och sedan lämnat den därhän.

spotify.jpg

Självklart förstår också jag att det tar tid att bygga upp ett varumärke och företaget har i Sverige haft enorm medial gratisdraghjälp genom att vara svenskt och Stureplanshippt – jag skrev själv en nöjesnotis om den publika lanseringen som kablades ut över hela landet – men ändå, är Spotify i dagsläget den frälsare som vi alla verkar vilja att den ska vara?

Dessutom tycker jag verkligen att de måste ta och fixa några fler naturliga ingångar så att man upptäcker ny musik. Någon sa – kanske var det Fredrik – att Spotify inte har någon ambition att bli ett socialt medium och därför kan man inte dela ut sina spellistor och tipsa om musik och sånt i själva programmet utan måste gå till utomstående sajter för det. Men som det är nu, med miljontals potentiella låtar under fingrarna, finner åtminstone jag mig själv ofta sittandes med just Anna Ternheims ”What have I done” i lurarna eftersom jag inte kan komma på vad jag vill lyssna på när ingen tipsar mig om en riktning. Det faktum att Spotifys tio i topp-lista nästan sett identisk ut i en månad skvallrar om att många beter sig på liknande sätt. Och vad ska vi då med miljonutbudet till?

En hunger utan dess like

Det blev ingen frukost i morse. På morgonmötet sjöng mina kollegor fruktdietens lov, frukt frukt frukt var det nya svarta och jag gick genast till korgen vid receptionen och fiskade upp en banan, en mandarin och ett päron.

Nu har tjugo minuter gått och jag är dödligt hungrig igen. Bu.

Gotta love that jantelag

Min fina kollega Nils var ute i ”Idol”-studion i Frihamnen tidigare i dag och gjorde ett jobb inför veckofinalen. Han pratade bland annat med 16-åriga Alice Svensson, hemmahörande i mina hemtrakter. Det här är vad hon hade att säga om gästrikarnas förhoppningar på henne inför tävlingen:

– Det gjordes en undersökning i Gävle, där 45 procent trodde att jag skulle åka ut de första veckorna. Kändes bra med stöd hemifrån.

Kroppsligt förfall

Jag chefar i dag igen, skyfflar ut texter, bråkar med bilder som inte vill publiceras, stryker pm-punkter, lägger till pm-punkter, ignorerar en intervjuförfrågan rörande Supergrass, känner mig förvirrad, dricker en andra kopp kaffe, tjongar ut en text på fel nyhetslina, försöker reparera, inser att det nog inte blir någon lunchsimning i dag heller, tänker jo jag måste men ett fast … molar sig in och tillåts nog dominera och kroppen förfaller ack ack ack fan också.

Stockkonservatismen och jag

Jag är med ny dator nu. Jag tycker om den. Jag tycker mycket om den, och fällde en liten tår vid uppackandet.

tarar.jpg

Min ambition var att jag skulle köra med Open Office i mitt nya mac-liv, det har ju kommit en ny version precis, gratis och öppen källkod är gott och tanken att ha en helt Microsoftfri dator lockar mig, även om det på intet sätt är ett självändamål.

Men så laddade jag ner, installerade, ändrade lite inställningar och drog igång mitt romandokument. Och det såg ju helt okej ut, allt verkade ligga på plats, inga direkta omflödningar och det går ju att spara i vanligt word-format vilket underlättar kommunikationen med omvärlden men … ja, det kändes konstigt, avigt, en smula fel. Och visst, det finns mycket på den nya datorn som känns konstigt – jag är ännu inte van med det nya tangentbordet till exempel och det kommer att ta lite tid innan den helt knapplösa styrplattan blir du och bror med mina fingertoppar – men … det här kändes annorlunda, skevt, onaturligt.

Så jag förbliver nog vid min läst, Gud vet att mitt romanskrivande behöver stabilitet för att det ska gå framåt.

Typiskt att man skulle komma ut som stockkonservativ när det gäller just Microsoft.

Besattheten och jag

Det är ju tillökning på gång. En ny Macbook är på ingående. Den har den senaste tiden vållat tandagnissel, oro och vinsvep. Sedan natten till i går befinner den sig i Sverige, efter att under sin hitanfärd besökt Kina, Sydkorea, Holland, Polen, Tyskland, Holland, Tyskland och sedan ett slutligt skutt till Bromma flygplats (thank you UPS tracking service).

I dag ska den dyka upp. Någon gång mellan nio och sjutton ska det komma en brunklädd man med ett paket under armen in genom vår reception, efter mycket krångel, besvär och ett misslyckat leveransförsök har jag lyckats ändra adress till jobbet. Jag måste kvittera den personligen enligt UPS-kvinnan jag talade med i morse, således sitter jag redan på jobbet, en timme för tidigt, orolig för att datorn ska komma exakt när jag gör min telefonintervju med Moneybrother klockan tio, hur jag nästan kan se budkillen stå och stampa i receptionen men Moneybrother bara pratar och pratar och pratar och jag kommer inte ifrån, receptionisterna försöker hålla honom fast men datorn försvinner iväg till platsen dit där datorer försvinner, vart det nu är.

Jag berättade om mina vedermödor och ängslan för mina kollegor som undrade varför jag var här så tidigt. Du verkar nästan gråtfärdig sa min chef.

Ibland undrar jag om den här Applekärleken är så nyttig egentligen.

Det ena eller det andra och Sandviken och sånt

Jag har en liten identitetskris. Ska jag vara journalist eller författare? Ska mitt liv ägnas åt att skalda eller korvstoppsskriva? Vilket av dem är för övrigt författeriet? Inte helt självklart när man sitter framför romandokumentet och den litterära horisonten känns mörk.

Men gästrikebesöket i helgen var bra, jag visade upp såväl Sandviken som Kungsgården och tankarna kring min nästa roman – den jag helt ärligt längtar efter att få börja skriva – fick kanske inte struktur men åtminstone välbehövlig näring.

Det kommer att bli bra. Det kommer att bli jättebra. Måste bara … ja, få den här pågående jäveln ur systemet först. Och det tar ju sin lilla runda tid.