Författare och skribent
Jag har vikt tvätt, gjort frukost, ätit frukost, diskuterat Obamas val av hundar och ska sy ett par byxor. Eller nja, inte direkt sy ett par byxor, men sy bort ett hål eller två i ett par byxor.
Senare ska jag skriva på boken. Det blir fikpremiär för nya datorn, den står redan och hoppar av förväntan i hallen, att blogga samtidigt är jättesvårt men för lördagspubliken är jag beredd att göra det mesta.
Jag får regelbundet Googlesökningar av slaget antal ord per sida. Inte varje dag, men ganska ofta. Och eftersom jag vill att den här bloggen då och då ska ha en pedagogisk teknikdel med lätta drag av autism, så tänkte jag dyka djupare i det här med författarens behov av siffror.
För nästan exakt en månad sedan skrev jag att min roman för tillfället bestod av 267 349 tecken inklusive blanksteg, vilket gav 173 romansidor (enligt min magiska formel för hur man ställer upp ett romandokument i Word på bästa sätt). Jag skrev också att jag räknat ut att medelordet i boken är 5,34 bokstäver långt (upp från 5,29 i ”Dannyboy”), men jag skrev inte ut något svar på googlingen ovan. En onödig uppgift tänkte jag, det är ju bara att dela teckenantalet med sidantalet och multiplicera med ordlängden.
Men så slog det mig i går att en roman består ju också av rätt mycket luft – eller vita ytor – i form av kapitel som slutar bara några rader in på sida, början på kapitel som börjar en fem-sex rader ner på en sida, dialogstycken som ger mycket vitt och så vidare och så vidare. Det betyder att om man delar antalet tecken med antalet sidor ovan (267349 delat med 173) visserligen får ett korrekt mått på hur många ord en boksida verkligen har i medel, men det är troligen inte det vi har i åtanke när vi drabbas av funderingen hur många ord innehåller en boksida? Troligen ser vi då framför oss en relativt välfylld sida med text från topp till tå, kanske med ett par-tre dialogcitat som skapar luft och spänst åt anrättningen.
Och då är frågan: Hur många ord har en sådan medelsida?
Jag valde ut fem likartade ”standardsidor” ur mitt manuskript, räknade och gjorde ett genomsnitt.
Svaret blev: 345 ord och 1840 tecken per sida.
Så nu behöver ni inte ligga sömnlösa över det längre.
I söndags skrev jag i vredesmod ett litet inlägg om den där småstadsbiografannonsen som Gud glömde, och blev i kommentarsfältet anklagad för att banalisera folkmord. Kopplingen var för mig inte riktigt självklar, men hur som helst har i dag Kjell Häglund publicerat en väldigt välskriven krönika hos Filmnyheterna om den där annonsen. Delar av mitt inlägg finns dessutom med på ett hörn, upptäckte jag glatt när jag läste.
Fotnot: Till min förskräckelse såg jag dock att citatet han knipsat från mig innehåller en olycklig upprepning av orden just nu. I originalinlägget har jag nu valt att putsa bort det – i backspegeln är jag alltid bäst friserad.
För närvarande slåss vi här inne på redaktionen om vem som ska få gå och intervjua Chevy Chase i slutet av nästa vecka. Nils drämde just in vad som kan bli det vinnande kortet:
Chevy Chase är lång. Det är jag också. Jag måste få gå.
Fredrik skriver just det jag tänkte när jag sömndrucken satt på tunnelbanan i morse och fick sjuka cravings efter ”Vita huset”. Kom igen NBC, det är dags att låta Matt Santos flytta in på 1600 Pennsylvania Avenue på riktigt. Det kommer aldrig att komma ett bättre tillfälle att återuppliva världens bästa tv-serie än just nu.
Klicka här för mer läsbar variant.
——
Trött i skallen i dag, spak efter att ha stirrat på CNN:s coola jättetouchskärmar där statistikfrosseriet nådde nya nivåer två tredjedelar av natten. Jag vill se Sören Holmberg göra något liknande om knappt två år här hemma.
Men 3D-hologrammet … nja, med tanke på att de bara använde det en gång under de fem första timmarna av sändningen insåg de kanske själva att tekniken var roligare om verkligheten.
Nu jobb.
Hört i herrarnas omklädningsrum på Forsgrenska badet på Medborgarplatsen i dag, strax efter lunch:
– Alltså man hoppas ju att den där mörka killen Obama vinner.
– Ja, Schwarzenegger tycker jag inte ska få bli president. Jag tycker han ska hålla sig till sitt.
– Hur menar du nu?
– Ja jag tycker inte att han Schwarzenegger skulle bli en bra president.
– Nä, han ska ju inte bli president, han stödjer bara den andra, Macahan. Det är Macahan som ska bli president.
– Ska de rösta fram en Macahan till president?
– Ja.
——
Jag finner mig för övrigt sitta klistrad vid tidningarnas minut för minut-rapportering. Skulle jag ha gjort något liknande för ett svenskt val? Don’t think so.
I dagens SvD skriver Hynek Pallas om det här med biograferna, monopolet och framtiden för svensk film i stort. Han tar ett vidare grepp än att bara diskutera biografens roll som filmförmedlare, men nämner också den biostatistik från SFI som jag skrev om i min känslokänga i söndags.
Boken gör mig allt mer nervös. Bara en och en halv dag kvar nu.
Nej, inte av verkligheten vad jag vet – om inte McCain går och vinner tidigt i morgon bitti då. Men av fiktionens berättelse. Och det är nästan lika omvälvande som det verkliga livet. Kanske till och med mer.
Vad ska människor tänka? Vad ska de tycka? Jag vet att det inte ska påverka mitt skapande men det gör ju det. Ändå.
Jag har å romanens vägnar grottat ner mig i ett gammalt nummer av Pop de senaste dagarna, #2 för att vara exakt. Minnesresan är omedelbar, jag sugs bakåt och är arton år igen, Brett Anderson är universums härskare och jag drömmer om att besöka Mario’s Café, vill resa i Saint Etiennes fotspår och vi är så unga. Jag lyssnar på ”Animal nitrate” på repeat för det är vad som behövs den här morgonen.
Om det blir något vettigt skrivet är dock skrivet i stjärnorna.
Svenskar tycker om att gå på bio. Trots att biografbranschen inte gärna talar om det så ligger biobesöken år 2008 på samma nivå som de gjorde i början av 1990-talet. Nedladdningen har inte lett till någon massflykt från biograferna, att siffrorna var högre i början av 2000-talet än de är nu beror till stor del på att tre små filmer om hobbitar vardera sågs av nästan två miljoner svenska biobesökare.
I dag har cirka 300 svenska småbiografer en helsidesannons i Dagens Nyheters kulturdel. I den här annonsen skulle de kunna kräva att riksdagen ger dem finansiella möjligheter att visa ny biograffilm, filmer som är aktuella, filmer som det skrivs om i tidningar, på nätet, filmer det pratas om i tv, filmer som människor vill se för att de är nya och aktuella på repertoaren just nu.
Det gör de inte. I en helsidesannons i DN under rubriken Biografer mot filmpirater går de ut och kräver att människor som laddar ner ny och aktuell film ska sättas åt. Sanktionsdirektivet, där privata företag ges laglig rätt att agera polis på egen hand, måste godkännas av riksdagen skriver de. Folk i småstäder ska inte ha rätt att se ny och aktuell film på bio trots att det skulle gå att lösa om viljan fanns, de ska bara ha rätt att se de gamla filmer som småbiograferna visar i dag. Det ska riksdagen se till.
Det var länge sedan jag läste något som provocerade mig mer.
——
Uppdatering: Om någon undrar, så kommer uppgifterna om svenskarnas biovanor från en SOM-undersökning som presenterades i somras. Grafen här under är skärmdumpad från just denna.
