Daniel Åberg

Läser om det här med att det saknas god idrottslitteratur på svenska i DN:s boklördag. Tänker på det som Offsidelegendaren och Filters chefredaktör Mattias Göransson säger, att vi är bara nio miljoner och antalet spännande levnadsresor är begränsat. Jo, visst är det så, men Sverige är ett land bestående av blott nio miljoner människor hur man än vrider och vänder, alltså borde vi inte vara särskilt framgångsrika på något alls i ett globalt perspektiv, men det är vi ju, på förvånansvärt många områden dessutom.

Jag tror att problemet ligger i en annan ände. Sverige som kulturnation har alltid lidit av dåligt självförtroende. Kultur är något fult, något som bara kostar pengar, tär på samhällsresurser som skulle kunna läggas på viktigare saker så som vårdskolaomsorg. I Sverige har kultur inget egenvärde, dess förmåga att berika människors liv är för abstrakt, det går inte att ta på.

Detta gör att de få som strider för kulturens väl och ve blir ängsliga och provinsiella. Av rädsla för att inte tas på allvar inom sitt gebit vågar man inte bege sig utanför kulturens traditionella ramar, man älskar helt enkelt inte kultur på riktigt då. Att skildra något så oviktigt som idrott med litterära ambitioner låter sig inte göras utan risk för att någon ska himla med ögonen när ditt namn eller verk kommer på tal. Och därför låter man bli.

Inte ens Svante Weyler, som ändå var förlagschef på Norstedts när de gav ut en av få hyllade sportböcker som finns på svenska – ”I huvudet på John McEnroe” – klarar sig från att bagatellisera idrott som företeelse när han intervjuas i artikeln: Man kan bara skriva så allvarligt om något så oviktigt som idrott om man, som PO Enquist, vet precis på vilket sätt oviktiga saker får sin vikt, säger han angående faktumet att Enquist är en av få svenska författare som skrivit något väsentligt om sport (”Sekonden” och en essä i ”Kartritarna”). Trots att idrott på många sätt liknar kultur eftersom båda företeelserna bygger på att mottagaren sugs in i, fängslas och berikas av en upplevelse man inte har någon egen makt att förändra utan bara stillasittande – eller ståendes vrålandes – kan njuta eller uppröras av, så är det oviktigt. Kultur däremot, är viktigt.

Däri ligger, anser jag, det svenska problemet för idrottslitteratur.

Alltså nu bara spekulerar jag men:

Nya Bondfilmen ”Quantum of solace” fick för några veckor sedan 15-årsgräns av Statens biografbyrå. Filmbolaget överklagade till kammarrätten och fick rätt, åldersgränsen sänktes till elva strax innan premiären.

Stephenie Meyer-filmatiseringen ”Twilight” fick 15-årsgräns av Statens biografbyrå. Filmbolaget överklagade till kammarrätten och fick i dag avslag, åldersgränsen kvarstår.

Biografbyrån skrev i sin 15-årsmotivering för Bond att filmen innehöll ”ett stort antal blodiga nedskjutningar varav några med ren avrättningskaraktär. Våldsamma slagsmål med knivskärningar, en man som huggs med glasskärvor i ben och rygg samt man som huggs med yxa i foten”.

Biografbyrån skrev i sin 15-årsmotivering för ”Twilight” att filmen bland annat innehåller scener där ”vampyr misshandlar och torterar kvinna, mycket våldsamt slagsmål, kvinna drar spegelskärva ur sitt ben, vampyr eldas upp”.

I fallet med James Bond menade Kammarrätten att våldet i Bondfilmen var så uppenbart orealistiskt att ingen kunde ta skada av det. ”Varken längden eller intensiteten av dessa avsnitt kan anses vålla barn i åldersgränsen elva till femton år psykisk skada” skrev Kammarrätten och ändrade Biografbyråns beslut.

Men av ”Twilight” – som bygger på den första delen i en ungdomsboksserie – kan alltså kidsen ta skada menar Kammarrätten, och ändrar inte ursprungsbeslutet.

Nu till det som stör mig en smula:

”Twilight” riktar sig först och främst till tjejer. Bond riktar sig först och främst till killar. Jag vägrar tro – utan att ha sett ”Twilight” – att den skulle vara mer våldsam än ”Quantum of solace”. Kan det helt enkelt vara så enkelt som att Kammarrätten anser att sköra tonårstjejer inte tål våld lika bra som tuffa tonårskillar, och därför måste skyddas?

——

Uppdatering torsdag: Men de yngre tonårskidsen ger sig inte utan strid.

Johanna skriver over at Bokhora om ett samtal vi förde i går kväll om avsaknaden av aktuella kulturbeefar. Kulturkonservatismbråket har nästan passerat mig obemärkt förbi, kanske är det för abstrakt, mitt intellekt kräver handgripligheter, konkretism, ja jag vet inte det har hur som helst inte lockat mig.

Men Peter touchar vid ämnet i ett fint inlägg, och jag tänker att det är konstigt att uttalandena av Akademibokhandelns nye vd Ulf Lindstrand i senaste numret av Svensk Bokhandel – ett konkret exempel på ungefär samma ämne som Peters – inte skapat större kulturell ytkrusning. Vi rewritade en notis när tidningen kom, Kulturnyheterna likaså, men ingen har – förutom SvB:s chefredaktör Lasse Winkler i en ledare, mig veterligen bemött den rätt radikala kursändringen med en debatterande ton.

Jag får väl dra åtminstone ett ministrå till den tomma stacken:

Sveriges största bokhandelskedja tänker förnya sitt koncept. Mindre akademi och mer bokhandel är ett uttalande i intervjun. Färre titlar i butikerna ett annat, vi har inget utrymme för olönsamma butiker eller böcker är kronan på verket.

Visst, klart jag förstår att Akademibokhandeln är i branschen för att tjäna pengar. Men ändå. Är du inte lönsam får du inte finnas. Åtminstone inte här. Så drivs kunderna som söker något mer än topplistan ännu längre ut på nätet. Kvar står bokhandlarna med ett landsomfattande nät av butiker förvillande lika bokavdelningen på närmaste Ica Kvantum.

——

Uppdatering: Vafalls, det här var visst dagen då debatten skulle tas trots allt. Annina Rabe har precis postat en text i ämnet hos Shampoo rising.