Vid halv tre i går eftermiddag ringde jag Darins presskontakt, Aftonbladet hade en grej i tidningen om att Darin skulle uppträda i pausvilan i kvällens Melodifestival, jag ville ha en bekräftelse för att slippa kredda dem, stå på egna ben. Jag lämnade ett meddelande, efter ett tag ringde hon upp. Ja det ska väl gå att ordna, sade hon, vill ni göra en facetoface eller lösa det på annat sätt? Jag stammade till, jag ville ju bara ha uppgiften bekräftad, men nu serverade hon mig Darin på ett silverfat, eh alltså öh, tja, kan vi ta en telefonare? svarade jag eftersom tidsschemat inte riktigt höll. Okej, tio i sex skulle Darin ringa på min mobil, egentligen för sent för våra papperskunder, men fine, 1200 tecken kunde det vara värt tänkte jag, alltid hinner några trycka det och det funkar ju bra på webben.
Fönstret mellan klockan sex och sju på fredagskvällar är vigt åt middag. Eftermiddagsrepetitionerna är över vid halv sex och vi måste sitta på plats i arenan inför genrepet halv åtta. Med en utlovad intervjutid tio i sex var det alltså bye bye middag, jag var ju tvungen att skriva texten och sända ut den till våra kunder också. Jag lämnade Nils och DN-Mattias till sina öden, styrde kosan mot en Wayne’s coffee, köpte med mig en sallad upp på rummet. Vi rings så tar vi gemensam taxi till arenan, var orden vi skiljdes åt med, de skulle gå och äta plankstek.
18.03 ringde jag presskvinnan. Oroa dig inte, Darin ringer upp om om några sekunder var hennes besked. 18.15 ringde telefonen, Darin i luren, han har blivit riktigt talför med åren, slipad, glömde inte att berätta om sin kommande vårturné och att det börjar röra på sig i Frankrike för senaste singeln. Efter fem minuter rings vi av, ett snabbt mejl ut till kunderna klockan 18.22
Darin sjunger Jan Johansen i schlagern
————————————–
Det blir Darin som får äran att agera mellanakt i Melodifestivalens sista deltävling. Och han gör det genom att sjunga Jan Johansens gamla schlagervinnare ”Se på mig” i en avskalad pianoversion. Kort intervju med Darin på 1200 tecken, ut senast klockan 19.
och så skriver jag texten. Klockan 18.38 går en första version ut, jag kompletterar med bilder, gör ett korr, skickar om, bråkar med pc-jäveln och så ringer mobilen 18.48. Vad gör du? frågar Mattias. Jag förklarar förseningen, han hummar lite, jag hör hur det är något han inte berättar, något som gör honom beklämd. Eh, vi glömde visst bort dig, vi sitter i en taxi på väg till arenan igen, säger han och börjar skylla på Scanpix-Pontus, denne hade krävt att få åka ut tidigare, fotopoolen hit och dit, yadayadayada. Jag slätar över det hela, jag ber om ursäkt för att de glömt mig, jag har ändå inte hunnit äta min sallad ännu, måste duscha, måste packa ihop datorn. Tänk inte på mig.
Lägger på. Ringer till receptionen, beställer en taxi till kvart över sju, tar fram min kyckling/fetaostsallad med sweet chili-dressing. Det finns inga bestick i påsen. Jag letar febrilt i mitt rum efter något som kan agera gaffel. Nada. Klockan är 19.02, jag har bara kalsonger och skjorta på mig, hinner inte ner till restaurangen för att hämta bestick.
Jag äter min sallad med händerna på tre minuter.
Duschar. Skamsköljer. Sweet chili-kläggsköljer. Klär mig, knyter slipsen, rusar ner, foajén klockan 19.13, in i taxin, jag ska till arenan och taxichauffören svarar klart du ska vad nu det betyder.
19.28 framme i pressrummet på Malmö arena.
