Författare och skribent
Internet fyller 40 år i dag. Låt oss använda dagen till att hålla tummarna för att det fortfarande är fritt och öppet när det når 50-årsdagen.
Det finns ju tyvärr en hel del som talar emot det.
Uppdatering: Och nej, den här länken är tyvärr inget aprilskämt.
Det blåser snålt på toppen av Drottninggatan just nu. Det gör det visserligen ofta eftersom gatan är så lång och rak och vinden har möjlighet att ta sats, men nu verkar det värre än vanligt. Richard Herold skriver i Atlasbloggen om hårda sparkrav för Atlas, som jag ser som ett av de finaste förlag vi har. Varsel, arbetstidsförkortning, neddragningar i den kommande utgivningen, tandagnissel och bu.
Synd är det, sannerligen.
——
Ja, och om det var otydligt så ligger alltså Arenagruppens kontor uppe vid krönet av Drottninggatan, jämte Strindberghuset.
Jag är i ett sådant där mellanläge nu. Boken är inte klar men relativt klar. Tankarna kring utgivningen är relativt konkreta men inte helt konkreta. Hur omslaget ska se ut är inte helt spikat men relativt spikat. Hur de andra utgivningsformerna ska realiseras är relativt uttänkt men inte helt uttänkt. Vart omslagsbilden ska tas är … nej, inte alls bestämt överhuvudtaget men jag har varit och rekognoscerat på flera ställen som jag trodde skulle passa men inte riktigt har motsvarat mina förväntningar. Å andra sidan tror jag att jag nojar lite i onödan över hur bakgrunden ska se ut, det är vad som syns i förgrunden som är det viktiga. Eller inte kommer att synas, rättare sagt.
Nåväl. Det är mycket som är typ klart men inget som är helt klart. Men snart så. Om sisådär en månad. Då bör åtminstone planerna vara helt spikade. Redo att delge omvärlden.
Och att det faktiskt är så skrämmer mig ärligt talat rätt mycket. Den här romanen har gått vid min sida så länge nu att tanken på att låta den vandra iväg på egen hand känns absurd.
I den numera mer eller mindre ständigt pågående debatten för eller emot Google Books har vi i dag kommit till Författarförbundets ordförande Mats Söderlund – som på det stora hela har ställt sig på sidan för – som i ett inlägg i Svenska Dagbladet bemöter Svenska Förläggareföreningens debattext från förra veckan.
I veckan gavs Dan Browns ”Den förlorade symbolen” ut på svenska. Det ger oss en anledning att diskutera denna storsäljarnas storsäljare – vi ställer oss frågan varför karln säljer så mycket, helt enkelt. Dessutom för vi in Herman Lindqvist på ett hörn, och funderar över hur ordet ”kanske” kan användas i fakta och fiktion.
Länkar till sådant vi pratar om i veckans avsnitt:
DN:s intervju med Dan Brown
Malte Perssons recension av Herman Lindqvists ”Jean Bernadotte – mannen vi valde”
Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.
Jag har något av en fixarhelg. Installerar nya operativsystem här och där, funderar över bokomslag och gör backuper på livets stort och smått. Och så försöker jag läsa ut en bok samt fakturera min sambo. Och just det ja, satt och skrev en timme på Wayne’s Coffee på Sveavägen i går eftermiddag också och fick till en riktigt fin liten sorglustig knorr i ett av romanens första kapitel, om jag får säga det själv. Och det får jag.
Det ringde en kvinna från Svenska Dagbladets webbredaktion vid lunchtid. Hon undrade varifrån vi hämtade uppgifterna till boktoppen som vi hade publicerat någon timme tidigare, och lade därefter till vi tänkte göra lite mer med den. Orsaken till hennes samtal var att vi slarvat lite – längst ner brukar alltid en källhänvisning till Svensk Bokhandel finnas – men den här månaden hade den fallit bort.
Hur som helst, nu gick vi in och kikade vad lite mer kunde tänkas betyda. Och kolla vilket fint initiativ, SvD agerar webbklokt och publicerar topplistan med länkar till recensioner de gjort av böckerna på listan.
Föredömligt, och väldigt konsumentupplysningsvänligt.
——
Uppdatering: Fast lite av ett hafsverk samtidigt, ser jag när jag kollar närmare. Flera titlar som de har recenserat saknar länk.
Nåja. Bra initiativ i alla fall.
Eftersom jag hyllade Pelle Snickars understreckare om Google Books för några dagar sedan är det väl inte mer än rätt att även länka till Svenska Förläggareföreningens replik i dagens SvD. Föga förvånande håller jag fortfarande på Snickars efter att ha läst texten. För vidare läsning i frågan, se Isobel och den läsvärda text om Google Books som Jenny Morelli skrev i förra numret av Vi.
——
Uppdatering: Nicklas Lundblad går igenom dagens SvD-text och bemöter påståendena i den.
Vi har en rörmokare här, hitkallad på grund av en återkommande oönskad lukt i badrummet och ett kluckande i köket som ibland nästan låter som ett stilla samtal mellan okända parter. Konstigt att de verkar vara ihopkopplade, sade rörmokaren och pekade mot avloppen under badkaret och inne i köket, kliade sig i huvudet och fortsatte bäst att gå ut och hämta slangen.
En odör jag inte riktigt vill kännas vid ligger nu tung över lägenheten. Härligt.
Jag tillhör dem som lite i smyg hoppats att det skulle finnas en del fel i den svenska översättningen av Dan Browns ”Den förlorade symbolen”, eftersom jag tyckte att det luktade rätt mycket krämardesperation över beslutet att låta sju översättare jobba med boken inför Sverigelanseringen, allt för att den skulle kunna ges ut så snabbt som möjligt och sälja maximalt i den stundande julhandeln.
Men så läste jag den väldigt långa text om Albert Bonniers förlags arbete med Brownboken som Svensk Bokhandel publicerat i dag, och skämdes en smula. För det visar sig, åtminstone enligt artikeln, att det snarare är Dan Browns amerikanska förlag samt agent som är att skylla. Bakom deras beslut att vägra ge utländska förlag tillgång till texten innan den ges ut på engelska ligger inte bara den vanliga trötta rädslan för piratkopiering, utan också en medvetenhet om att de kan sälja miljontals fler exemplar av sitt engelskspråkiga original via lukrativ export om de sinkar de utländska förlagens arbete. De vill alltså både tjäna pengar på att sälja rättigheterna till förlag i andra länder, men samtidigt också sälja boken själva på dessa marknader.
I en digital värld som går allt mer mot global simultanutgivning känns den amerikanska bokbranschens försök att tvärtom öka det här tidsspannet som väldigt underlig.
Fast samtidigt sorgligt logisk ur ett krasst kommersiellt synsätt.
——
Vad jag tyckte om ”Den förlorade symbolen”? Tja, Litteratur är det ju knappast, men om vi säger så här – har Dan Brown på fötterna med de saker han skriver om den noetiska spjutspetsforskningen och hur den vetenskapligt börjar närma sig urgammal mysticistisk mumbojumbo – ja, då är det en rätt cool värld vi är på väg in i.
Har morgonparkerat mig på Ritorno igen, gick genom Vasastan med raska steg strax efter halv åtta och staden vaknade runt mig och jag kände mig som kung över världen. Här skulle skrivas.
Vilket så klart innebär att jag sitter här med min kaffekopp och gör annat. Eller nej, inte egentligen. Jag har drabbats av namnbryderier, under romanskrivandets gång har jag valt att låta huvudpersonen bära mitt namn – mest för att det är bekvämt men också för att det får mig att känna mig nära det jag skriver även om jag fabulerar fritt ur hjärtat. Men nu när jag närmar mig målet har jag insett att det ställer till vissa logiska problem i mitt expanderande romanuniversum. Eller för att uttrycka det som Dr Emmet ”Doc” Brown – [it] could cause a chain reaction that would unravel the very fabric of the space-time continuum and destroy the entire universe!
Och det vore ju förjävla dumt.
Alltså har jag suttit och googlat namn som landar någonstans i mitten mellan kategorierna mesiga och unika halva morgonen. Till sist hittade jag ett som funkade. Så bye bye Daniel Åberg, and hello
Nej, jag sparar det för mig själv. Har inte fått mejlkvittot på domännamnsköpet ännu.
Oh la la. Barnes & Noble har släppt sin e-boksläsare Nook och spöar upp Kindlen rätt så hårt utseendemässigt. Synd bara att de följer i Amazons (delvis gamla) fotspår och gör sin läsplatta US only.
#fail som vi säger på Twitter.