Tvåhundratrettionio sidor och fem år av mitt liv

Alldeles för sent i går kväll blev jag klar med sättningen av ”Vi har redan sagt hej då”. Tror jag. Den ska korras ett slutligt varv i sin definitiva form också.

Men hur som helst. Jag tror jag vågar fastslå att min andra roman landar på 239 sidor. Inför det avgörande finalkorrekturet – där endast rena fel får ändras och inget av tycke och smak-karaktär som kan skapa fatala omflödningar – är manuset 326 399 tecken långt. Den inbundna versionen av ”Dannyboy & kärleken” var på 246 sidor och bestod av 339 462 tecken. Rätt nära.

Det känns läskigt. Men också löjligt skönt.

Nu ska jag flyga till Kiruna.

Julfest!

Varje bokförlag med självaktning arrangerar julfest i december och Sockerförlaget är inget undantag, även som egenutgivare måste man få släppa loss lite. Efter arbetsdagens slut i går satte jag därför på mig silverslipsen och gick till Peppar vid Sankt Eriksplan för att fira romanen. Jag bad en kille vid grannbordet ta en bild.

fest1

Det blev en riktigt lyckad kväll.

Tumstocken, radavståndet och jag

När vi gav ut pocketversionen av ”Dannyboy & kärleken” gjorde jag sättningen på egen hand. Med hjälp av tumstock mätte jag satsytor och marginaler i olika böcker i mina hyllor, räknade rader per sida, ord per sida, tecken per rad och kokade ner det till ett medelresultat som jag sedan översatte till mitt eget dokument.

100_0080

Alla de där momenten mindes jag när jag i går satte igång med sättningsarbetet på ”Vi har redan sagt hej då”. Vad jag däremot hade lyckats förtränga var vilken sabla tid det tar. Jag tyckte mig jobba hela eftermiddagen plus kväll oavbrutet – nänä okej då jag pausade för två ”Dollhouse”-avsnitt mitt i men ändå – och trots det hann jag inte mer än att få ihop en dokumentmall jag är nöjd med.

Och jag som skulle vara klar med sättningen till i kväll så att jag skulle kunna ta romanledigt tre dagar över jul. Nu blir det inget av med det.

Men å andra sidan är jag nu i ägo av dels en mall anpassad för inbundet, och en för pocket. En bra början på världsherraväldet.

——

Och på tal om boktillverkning. När jag gjorde pocketen var det viktigt att försöka få ner sidantalet, då varje nytt 16-sidorsark ((har jag för mig att det var) ökade kostnaden för trycket. Det medförde att pocketupplagan av ”Dannyboy” faktiskt blev tio sidor tunnare än den inbundna upplagan – trots att pocketen innehåller mer text (extramaterial i form av en bonusepilog). Att jag lyckades med det utan att den för den sakens skull känns ihoptryckt i sidlayouten var jag rätt stolt över. Dessutom appellerade det till mitt minimalistiska formsinne.

Men nu ställs allt det här på ända. Publits system tar nämligen inte hänsyn till hur tjock en bok är så länge den överstiger 48 sidor. Det kostar alltså lika mycket per exemplar att trycka en bok som är 50 sidor som en som är 450, något som ur disciplinsynpunkt känns en smula ödesdigert. Med pocketen fanns en poäng med att eftersöka det perfekta radavståndet när jag mätte och måttade, men nu kan jag lika gärna låta det glesa ut sig för att skapa illusionen av att ha skrivit en mustig tegelstensroman.

Illa.

It’s all about the money

Det inkom en kommentar med frågan om hur mycket mer pengar jag kommer att tjäna på att ge ut min roman på det sätt jag nu väljer, jämfört med en ”vanlig” utgivning. Så här svarade jag:

Med all sannolikhet kommer jag tvärtom att tjäna mindre per sålt exemplar. Orsaken är att tryckkostnaden när man använder sig av print on demand-teknik fortfarande är ganska mycket högre än om man trycker på ”vanligt” sätt, och eftersom jag trots detta vill sälja min roman till ett lägre pris än vad som är standard för inbundna böcker, går ekvationen endast ihop om min egen ekonomiska kakdel krymper.

Jag har ännu inte räknat exakt på hur jag ska lägga priset, men mellan tummen och pekfingret skulle jag säga att jag kanske kommer att lägga på 20 kronor på det pris Publit tar betalt per exemplar, pengar som alltså går till mig. När min första roman gavs ut av Forum fick jag cirka 25 kronor per sålt inbundet exemplar.

Det kanske kan verka en smula bakvänt att ge sig in i ett projekt som både kräver mer tid än en vanlig utgivning samt ger mindre finansiell utdelning (om inte boken skulle sälja väldigt mycket vill säga), men det här experimentet handlar inte om att tjäna pengar. Jag vill bli läst av så många som möjligt, och vill testa om det här är vägen att gå.

Detta föranledde en ny kommentar, där jag ombads utveckla hur jag tänker kring betalningen (samt uttrycktes oro för författares förmåga att försörja sig). Jag är inte riktigt färdigtänkt på det området ännu, så jag kan inte precisera mig så mycket, men jag svarade hur som helst så här:

Jag ska absolut utveckla hur jag räknar i ett blogginlägg vad det lider, men då jag ännu inte bestämt mig för priset själv, så får det vänta ett tag.

Men samtidigt är några saker värda att påpeka. Rätt få författare i Sverige har någon egentlig lönsamhet i sina författarskap, tidningen Svensk Bokhandel presenterade en uträkning häromveckan som fastslog att en genomsnittlig medlem i Författarförbundet drar in 39000 kronor/år på sitt författarskap. Nästan alla författare försörjer sig alltså i stor utsträckning på andra sätt.

Ta en sådan litterär ikon som Lotta Lotass som exempel, kritikerrosad och nyinvald i Akademien, som i lördagens SvD berättar att hennes roman som kom i fjol sålde i 400 exemplar inbundet. Om hon har ett någorlunda vanligt avtal med sitt förlag torde det i slutänden ha inbringat henne runt 5000 kronor i inkomster, enligt följande uträkning:

Boken har troligen ett F-pris på runt 100 kronor (priset bokhandeln köper titeln för). Av det går cirka 27 procent till författaren (ett klassiskt standardavtal). 400 exemplar gånger 27 kronor blir knappt 11000 kronor. Eftersom dessa 11000 kronor inte betalas ut som lön från förlaget utan som ersättning, får författaren själv betala skatt plus sociala avgifter. Kvar blir då knappt hälften av ursprungssumman, det vill säga runt 5000 kronor.

Verkligheten är som jag ser det sådan att författare oftast inte överlever sina författarskap, utan med hjälp av dem. Åtminstone för en viss typ av författare står verken för blott en utgångspunkt man sedan kan söka inkomstbringande stipendier samt boka in föreläsningar och andra sorters framträdanden på. Och även efter dessa inkomster måste de flesta författare jobba med annat vid sidan av.

Sedan har du rätt i det som du skriver i din kommentar att jag kan göra ett större påslag om jag säljer boken i en egen webbshop, vilket jag också planerar att göra. Uträkningen i min förra kommentar är baserad på att jag vill att min bok ska säljas för runt 130 kronor hos nätbokhandlarna, och då lär är ett större påslag än 20 kronor bli omöjligt, eftersom de också ska ha sin del av kakan (tryckningen kostar runt 70 kronor per exemplar). Jag hyser inga direkta förhoppningar om att få in min roman hos fysiska bokhandlare i någon större utsträckning, jag tror att mödan skulle vara för stor och utdelningen för liten. Jag må älska välsorterade bokhandlare som privatperson, men jag tror att ”Vi har redan sagt hej då” främst kommer att säljas via internet (men bokhandlare som vill köpa in den är naturligtvis ytterst varmt välkomna att göra det).

Varför väljer jag att lägga ut de här kommentarerna så här? Tja, jag tycker att det är en rätt intressant och inte helt enkel diskussion, och jag inbillar mig att inte alla läser kommentarer.

900, Hallå där och frukosttajm

Intressant artikel i DN Boklördag om stora och små bokhandlare i dag men DN verkar ha tappat tron på internet för den står ingenstans att länka till, bububu. Hur som helst, fin text som utmålar en ljusare framtid för den oberoende bokhandeln än vad kedjeolyckskorparna kraxar om. Men pratminuset från Mats Ahlström i Djursholms bokhandel om att Akademibokhandeln bara saluför 900 titlar i sina butiker, kan det verkligen stämma? Låter ju som science fiction.

Denna lördag är en medieintensiv dag för mig. Sida två i kulturdelen av Sydsvenskan innehåller en Hallå där-intervju med mig om mitt romanprojekt, och Vi i Vasastan ska innehålla en text på samma ämne, om bara tidningsbudet vill masa sig hit med mitt exemplar så att jag får se att det stämmer, vill säga.

Dags för frukost på stan före dagens litterära göromål.

——

Uppdatering: I min iver att ge mig ut och äta mig klotrundsmätt på pannkakor på Sirap missade jag helt att SvD i sin kulturdel i dag hade en ungefär dubbelt så lång och ännu mer intressant artikel om små kontra stora bokhandlare. Mer eller mindre exakt samma människor var dessutom intervjuade. Inte heller SvD tror dock på det här med internet, så jag kan tyvärr inte länka.

Kan vi inte säga hej då nu?

Det är på intet sätt så att jag börjar tappa hoppet om att jag ska hinna med det jag föresatt mig att göra, för romanen kommer att bli klar i tid, men låt mig bara säga så här – hade jag jobbat så här hårt med romanen från början skulle den ha varit färdig för utgivning senast i fjol istället för februari 2010.

Fan vad less jag är på min hög med korrekturark just nu.

En del verkar känna apan

Jag är inte van vid att bli igenkänd. Eller, det är jag väl i vissa sammanhang, men ändå inte. I går kväll på releasefesten för antologin ”Noll noll” kom flera personer fram som jag tidigare aldrig talat med och ville diskutera mitt utgivningsprojekt. Jag blev en smula nervös, och hoppas att jag inte framstod som oartikulerad eller blasé eller överentusiastisk eller fel, utan precis så snäll som jag gärna inbillar mig att jag faktiskt är.

I övrigt gläder det mig mycket att jag i går fick en intervjuförfrågan från en högkvalitativ kulturtidskrift, som förhoppningsvis ska genomföras i januari. Och på lördag figurerar jag om allt står rätt till här i världen i min lokaltidning Vi i Vasastan. Och i går toppade min kommande utgivning den svenskspråkiga delen av sajten biblioteken.fi, som om jag förstår saken rätt är en samlingsplats för bibliotek i Finland. Som varm Finlandsvän känns det fint.

Och romanen då? Jo tack, korrekturarbetet går vidare, har kommit ungefär halvvägs med att föra in de ändringar jag gjort i den sista vanliga korrläsningsomgången. Jag hyser fortfarande gott hopp om att hinna göra den grundläggande sättningen innan jag åker till Gästrikland på onsdag nästa vecka.

DJtv #47 – Vi har redan sagt hej då

I veckans avsnitt ställer Johanna Daniel mot väggen gällande utgivningen av hans andra roman ”Vi har redan sagt hej då”. Vad var det som fick honom att bestämma sig för att ge ut den på eget förlag? Hur kommer det sig att det är ljudboken som ska distribueras gratis och inte e-boken? Varför var Johanna till en början motståndare till projektet? Vad återstår innan boken är redo för utgivning den 2 februari? Varför kommer eventuellt ljudboken att skilja sig åt från den inbundna versionen? Svaren på dessa frågor, plus rörliga bilder på en ovanligt nervös Daniel, bjuder vi på i den 47:e upplagan av DJtv.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Korrekturvåndor

Blev klar med den stora korrgenomgången i går, nu ska ändringarna in i manuset som sedan ska sättas i sin slutgiltiga form. Därefter är det dags för sista korrvändan, där inget förutom rena felaktigheter får ändras. Slut för pill av sorten tycke och smak, det som står i texten nu får stå kvar, någonstans måste strecket dras.

Tidsplanen kommer att hålla, även om det blir tajt. Jag grämer mig över att jag inte kommer att hinna skicka ut korrexemplar till månadstidningar för recension, tiden för att det ens ska vara teoretiskt möjligt att få in recensioner i tidskrifter som utkommer månadsskiftet januari/februari börjar rinna ut, och eftersom jag valt den här ensamvargsstrategin vill jag inte lämna ifrån mig något halvdant, även om det hör till korrexemplarens natur att de inte är slutgiltiga och brukar innehålla fel. Men i och med att jag stuckit ut hakan och sagt att jag gör allt själv inbillar jag mig att min roman kommer att bli läst på ett delvis annat sätt, om jag tillåts spekulera med viss överängslighet tror jag att vissa kommer att leta efter felaktigheter med syftet att få säga haha, vad var det vi sa, det går inte att göra det här bra själv.

Paranoia is a bitch.

Men hur som helst, jag vill inte lämna ifrån mig manuset förrän det är hugget i sten. Om två veckor hoppas jag att det är det.

På pallen!

Åh.

Sweet old Arbetarbladet. I veckans upplaga av Kulturtoppen har jag lyckats erövra en tredjeplats, endast slagen av Herta Müller och Uppsala Stadsteaters Lars Norén-dissekering ”7:3 återbesöket”. När ”Dannyboy” gavs ut toppade jag listan en vecka, men en bronspeng räcker mer än väl den här gången – jag har ju för bövelen inte presterat något ännu. Motiveringen låter även ana detta, att det förväntas resultat levererade. Killen är inte så lite kaxig: ”Mig veterligen har ingen etablerad författare i Sverige testat egenutgivning på ett så här ambitiöst och genomarbetat sätt tidigare”, skriver Daniel Åberg i ett pressmeddelande, står bland annat att läsa. Avslutningen lyder Vi säger modigt. Och tack. Den ska nämligen även ges ut som gratis mp3-bok.

Hujedamej, jag måste verkligen se till att det här blir bra nu.