Johanna skriver fint på Bokhora om sina känslor när hon korrläste min roman häromdagen.
Samtidigt gör det ont att läsa hennes ord, det är jobbigt att veta att något jag har lagt ner så mycket möda på orsakar henne smärta. För även om jag försöker poängtera att det är en roman så bryr sig hennes hjärta föga om det när orden som står däri kryper under huden och verkar tagna direkt ur verkligheten.
Det är svårt det där, verklighet kontra fiktion. När jag bläddrar i min debutroman i dag tror jag ibland att händelser som är uppdiktade har hänt på riktigt, fiktionen har övertrumfat verkligheten i mitt minne. Och kanske har de också tagit avstamp i en verklig incident, men så har jag vridit dem ett halvt varv, bytt ut personen som utför en handling mot en annan, och därefter byggt till en helt fiktiv historia ovanpå ursprungshändelsen. Läsare som då på något sätt kände mig och tyckte sig kunna knyta en verklig person till en karaktär i boken kunde då för sig att han eller hon gjort saker de aldrig varit i närheten av, något som så klart var väldigt olyckligt men samtidigt nästan omöjligt att undvika helt och hållet.
Dock skulle jag faktiskt vilja hävda att ”Vi har redan sagt hej då”, trots att berättelsen till det yttre kan verka ligga väldigt nära den tillvaro jag befann mig i för tre år sedan, är mer fiktiv än vad ”Dannyboy & kärleken” var. I ”Dannyboy” fanns fyra-fem framträdande karaktärer som var baserade på människor som fanns eller hade funnits i min närhet, karaktärer som var rätt enkla att urskilja om man var någorlunda bekant med mig privat. I ”Vi har redan sagt hej då” är alla karaktärer utom huvudpersonen uppdiktade, även om vissa har lånat delar av en sann historia eller har fått verkliga replikskiften lagda i sin mun. Men jag har svårt att se att någon förutom de personerna själva kan identifiera vilka de är. Ja, och möjligen Johanna då eftersom hon kommit mig så nära.
Sedan finns det ju den andra änden av spektrat också, de som tycker sig se sig själva i handlingen trots att de inte finns däri. Det har hänt två gånger gällande ”Dannyboy & kärleken”. De personerna har jag låtit förbli i den villfarelsen, eftersom de verkade smickrade av att ha uppmärksammats.
Hur som helst. Jag vet att hon tycker att min roman är väldigt bra och när hon sade det efter att ha läst den för första gången i höstas lyfte en sten från mitt hjärta. Men det gör mig arg på mig själv att veta att jag trots det orsakar henne lidande. Jag önskar att det fanns ett sätt att ändra det.
Jag vet bara inte hur det skulle gå till.
