Kategori: Vi har redan sagt hej då

Just ja, det här skulle jag ju blogga om redan i går men hann inte:

Sedan i går kväll är ”Vi har redan sagt hej då” placerad på förstasidan hos Adlibris. För mig är det ungefär lika stort som att ligga på boktoppen. Eller ja, jag vet visserligen inte hur det känns att ligga på boktoppen, men ändå, ni fattar vad jag menar.

Jag tog en skärmdump för säkerhets skull. Man vet ju aldrig hur länge det varar.

——

Och jag ber om ursäkt för Göteborgsvitsen i rubriken.

I dag är det ju inte bara första recensionsdag för ”Vi har redan sagt hej då”, det är också den dag jag för snart två månader sedan storstilat utsåg till dagen då e-boken och ljudboken skulle ges ut.

Nu blir det tyvärr det löftet brutet till hälften.

Ljudboken är helt enkelt inte färdigredigerad. Inläsningen är färdig sedan tio dagar tillbaka, men arbetet med alla andra miljarder roman- samt förlagsdetaljer har sinkat ljudredigeringsarbetet. Och jag vill ju att det ska bli bra. Därför skjuts lanseringen av ljudboken fram ett antal dagar, jag sätter inget definitivt datum, men hoppas att det ska bli så kort som möjligt.

E-boken ska dock ut i dag, banne mig! Men – för jo det finns ett litet sådant här också – den teknik som ska möjliggöra att e-böcker ska kunna säljas utan kopieringsskydd via den svenska e-boksdistributören Elib är fortfarande ett par veckor från att bli verklighet, så då får jag lösa det på annat sätt så länge. Och hur sker då det?

Jo, i kväll kommer en ny sida att dyka upp här i bloggen, där ”Vi har redan sagt hej då” (och inom en snar framtid ”Dannyboy & kärleken”) kommer att kunna laddas ner i epub-format för vanliga läsplattor samt iPhone/iPod samt mobi-format för Kindle. Inga koperingsskydd, inga krav på betalning, men med en donationsknapp, där priset 40 kronor per roman kommer att föreslås. Jag ser det som en lagom medelväg, för trots att det förekommit medieuppgifter om det de senaste dagarna, så var aldrig min plan att e-boken skulle bli gratis, utan det var endast ljudboken som skulle vara det.

Men hey, vill ni ladda ner och läsa min bok i e-form utan att betala så glädjer det mig trots allt bra mycket mer än om ni inte laddar ner den alls.

Första recensionsdagen för ”Vi har redan sagt hej då”. Ångestdagen. Eller rättare sagt, ångesten ligger snarast inför den här dagen. Nu är klockan bara lite efter nio på morgonen, och en viss lättnad har redan hunnit infinna sig. Inte för att allt jag har sett är strålande, men för att romanen faktiskt åtminstone mottagits och granskats här och var.

Jag har tänkt att jag ska försöka gå igenom recensionerna när de inkommer, och även ge kommentarer på dem. Jag har tänkt kategorisera in dem under Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig, alltså recensentens omdöme nedmejslat till ett enda ord.

Okej, vi kör!

Fantastisk. Bokbloggen La Bibliofille har skrivit en recension som går till historien som en av de allra finaste jag någonsin har fått. I en lång och välgenomtänkt analys beskriver bibliofilen varför hon hela tiden faller för mitt verk, trots att hon anser att hon inte borde göra det. Jag nöjer mig med att citera en del av inledningen, där hon efter att ha beskrivit ramhandlingen som tämligen banal skriver Avskräckande va? Jo, jag vet. Ändå är det så bröstkorgsbristande bra att jag fått ägna helgen åt att skrubba blod och inälvor från Biblioteksväggarna. Om Ni tillåter metaforen. Och det fortsätter i samma anda. Obligatorisk läsning!

Jättebra. Bokbloggen Lilla O blir först förvirrad över att romanen inleds med kapitel sex, men inser sedan att hon gillar greppet med den uppbrutna kronologin. Överlag är hon imponerad av allt utom möjligen det myckna redovisandet av antal alkoholenheter som dricks genom romanen, men jag undrar om det verkligen stämmer att det sker så ofta? Hur som helst var min tanke med det där begreppet att försöka visa på hur analytiskt Filip hela tiden försöker tänka och agera, hur han eftersöker kontroll. Och trots att vi (ännu några månader) befinner oss i olika livssituationer så tar hon till sig boken, och det glädjer mig verkligen! Jag tillhör visserligen snarare  de trötta och lite bittra småbarnsföräldrarna som desperat försöker överleva livets tristesströsklar än de coola singlarna som hinner med tre fester på en nyårsafton, men även jag har dansat hysteriskt till Animal Nitrate. Det är en bok om min generation och den tilltalar mig. Språket är riktigt bra, lite omständligt ibland, men alltid vackert och varierat.

Bra. Arbetarbladets recensent Kristian Ekenberg ställer till det för mig. För efter att ha läst den här recensionen kommer mina föräldrar att tro att de uppfostrat en galning, beskrivningar som Han tvekar inte att framställa sig själv som en nätdejtandets fullblodspsyko, en mästermanipulatör som har bytt Vicomte de Valmonts gåspenna från ”Farlig förbindelse” mot Facebook-uppdateringar lär verkligen ge tummen upp i jantelags-Sandviken. Men mamma och pappa, jag är inte psykopat, jag lovar! Tvärtom så har flera av mina vänner sagt att de känner igen sig jättemycket i den här romanen, jag kan visa upp skriftliga bevis på det! Hur som helst, Ekenberg tycker att texten ibland är en smula fladdrig och i de styckena skulle mått bra av en redaktör, men medger att samma fladdrighet ibland skapar en kvalitet, en poesi i flykten. Och ett stycke är ju som klippt och skuret för ett recensionscitat: ”Vi har redan sagt hej då” är en självmordsbombare som obemärkt smyger sig in i vägra-villa-Volvo-vovve-generationens skara, perfekt förklädd till en av de egna – en hipp trettionånting-snubbe som dejtar runt, driver, skjuter upp livet. Men sedan briserar bomben.

Sådär. Helsingborgs Dagblad är mer svalt inställd, recensenten Marie Pettersson anser att det är en klichémässig skildring av trettionåntingstorstadsmänniskor, men erkänner att något håller henne kvar. Daniel Åberg gör ett uppriktigt försök att fånga den manliga trettioårskrisen i själva sin kärna, men till slut är det nog snarare uppriktigheten än slutresultatet som jag uppskattar. Här vill jag faktiskt protestera lite. Ja, jag är kille, men jag tycker faktiskt inte att det är en enbart manlig kris jag skildrar. Alla i hans omgivning befinner sig i någon sorts kris – förutom möjligen Iris – och omgivningen är uteslutande kvinnlig. Den här förvirringen som sitter i långt upp i åldrarna i vissa miljöer är inte könsbunden, jag har stött på lika många kvinnor som har de här tankarna och den här vilsenheten. Och det försöker jag skildra. Om jag sedan lyckas är en annan historia. Och till sist en liten lustig detalj av det mer tunga metaslaget – i recensionen skriver Pettersson att det inte skett någon direkt innehållsmässig utveckling sedan min debutroman, och konstaterar att Huvudpersonen Filip sammanfattar i själva verket hela boken när han konstaterar: ”Det är en skiva jag kan alltför väl, en vals om medelklassungdomens sorgesång över oförmågan att bli vuxen som jag vevat så ofta att den blivit självspelande.” Här citerar hon nämligen, eventuellt omedvetet, indirekt HD:s egen recension av min debutroman. Någon gång under skrivandets gång fann jag mig nämligen sittande i soffan en eftermiddag osedvanligt uttråkad på mitt skrivande, och började för att muntra upp mig själv väva in några av de ryckcitat från ”Dannyboy”-recensionerna som finns på min pressklippssida i texten. Och just det där om medelklassungdomens sorgesång är faktiskt plockat ur HD:s ”Dannyboy”-recension, där det bland annat stod att läsa att romanen var en medelklassungdomens sorgesång över oförmågan att bli vuxen. Jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt humoristiskt. Som fotnot kan nämnas att det finns spår av åtminstone två andra ”Dannyboy”-recensioner ganska nära det här stycket i ”Vi har redan sagt hej då”.

Nåja, dags att springa till jobbet. Fler recensioner följer när (om…) de dyker upp.

——

UPPDATERING: Här hittas övriga recensionsgenomgångar – #2 och #3 och #4 och #5 och #6, plus den kritik av kritiken som Arbetarbladet stod för.

Just det ja! Jag har all anledning att tro att jag kommer att synas i kvällens avsnitt av Sweet Sunday Web Crunch, en livesänd tv-show om det som händer online, offline och allt däremellan, signerad Björn Falkevik, Joakim Nyström och Mattias Östmar. Det är riktigt proffsig webb-tv, som drar runt 5000 tittare i veckan, och som jag skrev ett inlägg om i Spektrabloggen i höstas.

Hur som helst, Björn Falkevik intervjuade mig om mitt egenutgivningsprojekt under releasefesten i fredags kväll – som ju arrangerades i samma lokal som de gör tv-sändningen ifrån – med fokus på de digitala bitarna med e-boksutgivningen och ljudboken.

Programmet går att se live på sajten genom Bambusers försorg, men också att kolla på i efterhand så klart (eller att prenumerera på som podcast genom iTunes).

Programmet börjar klockan 20. Tune in! Det tänker banne mig jag göra.

Gårdagen gick i återställandets tecken. Städa Blustret efter kalaset, panta tomburkar för 46,50 kronor, köpa pizza och kolla på ”Mad men” hela kvällen. Nattens sömn blev relativt god men som vanligt alldeles för kort, efter att ha somnat efter klockan ett vaknade jag före sju utan möjlighet att somna om, tankarna på allt som måste göras och det som komma skall de kommande dagarna poppade upp så fort ögonen öppnats.

Har spenderat morgonen med att vittja mina kameror på filmer och bilder från i fredags. Har lagt upp lite stillbilder för allmän beskådan på Flickr, de allra flesta tagna av Björn Falkevik, samt några av min syster Anna. Stort tack för er hjälp med dokumentationen! Det rörliga materialet kommer senare.

Två dagar kvar. Till vad egentligen? Vet inte riktigt. Är otroligt osäker på i vilken utsträckning romanen kommer att recenseras. Egenutgivning har en negativ klang på kulturredaktionerna, det går inte att komma ifrån det, att den är självvald spelar nog mindre roll. Man ska komma ut på förlag som författare, och risken finns att jag sorterats undan, det saknas ju inte direkt annat att recensera, trots att det kommer relativt få nya romaner i februari med anledning av den stundande bokrean så är det ett enormt tryck på redaktionerna med nya titlar som anländer i bokpaket varje dag. Jag vet det, jag ser det ju själv dagligen på jobbet, jag vet hur man resonerar, hur man i viss mån måste resonera för att hinna med.

Men ändå. Jag vill ju att boken ska bli granskad, läst och bedömd. Först om så sker kan jag ju få något sorts heltäckande kvitto på i vilken utsträckning jag lyckats med projektet eller inte.

Nåväl. Snart vet jag, antar jag.

Jag hade releasefest i går kväll. Satt större delen av kvällen i den här ställningen, känns det som. Men det var fantastiskt trevligt och under perioder ångande fullsmockat i Blustret. Och trots att jag inte hade planerat det, så blev det en kortare uppläsning samt ett korsförhör också. Fler bilder samt video utlovas senare, men nu ska jag ta hand om blommorna, städningen och huvudvärken.

En av de saker jag varit mest orolig för med det här självutgivningsexperimentet är avsaknandet av en redaktör. Jo, jag vet att jag så klart hade kunnat ta in en frilansare, men nu bestämde jag ju mig för att göra en grej av att göra precis allt på egen hand, och då blev det inte så.

Matilda som var min redaktör på ”Dannyboy & kärleken” gjorde genuint bra saker med texten. Jag minns när hon ringde och bad mig komma in för den stora genomgången, och jag svarade ja på fredag börjar jag jobba först klockan tio, jag kan väl komma in vid halv nio så går vi igenom det? Hur hon pausade och sedan med försiktig röst sade Daniel, det här kommer nog att ta hela dagen.

Nu gjorde det visserligen inte det, jag vill minnas att jag lämnade Forums kontor redan vid halv två-tiden på eftermiddagen den dag jag tog ledigt för genomgången. Men det var mycket rödpenna i manuset.

Jag oroar mig inte för rena skrivfel. Jag har korrläst texten med mycket hårdare ögon den här gången, flera vändor dessutom, plus att även Morgan och Johanna har gjort varsin korrvända. Jag vågar lova så långt det är möjligt att ”Vi har redan sagt hej då” inte innehåller ett enda stav- eller vanligt skrivfel. Däremot har jag när jag läst in ljudboken i källaren hittat tre felaktigheter i berättelsen. Två av dem är av arten att Johanna inte ens upptäckte dem när jag pekade rakt på de syndande styckena, så de må vara mig förlåtna, även om de grämer mig. Med det tredje fallet är det dock värre, det är mer lättupptäckt, och troligen hade såväl Morgan som Johanna sett det om det funnits där när de korrade. Det idiotiska är dock att felet uppstod i det absoluta slutskedet, jag gjorde kardinalblundern att ge mig på att börja pilla i ett stycke för att förbättra det i stadiet där man bara får ändra rena felaktigheter för att i möjligaste mån undvika omflödningar av den färdigsatta texten. Och stycket jag ändrade i blev bättre, det blev till och med riktigt jävla superbra om jag får säga det själv, men problemet var bara att jag glömde ändra en iögonfallande detalj i stycket som föregick ändringen, vilket tyvärr ger hela anrättningen en något fadd smak.

Jag tänker inte säga vad det är, men det inbegriper siffrorna fem och tre, i just den ordningen.

Och det är just sådana saker som jag tror är en redaktörs viktigaste uppgift gällande åtminstone mitt skrivande. De ska kolla så att kronologin stämmer, peka på tankefel, kolla kartor och topografi för att se om man verkligen går nedför eller uppför en gata (eller trappa…), kontrollera tidtabeller och påpeka att en ändring på sida 27 får återverkningar även på sida 48 och 175. Dessutom ska de peka på romanens dödkött, säga stryk det här, det tillför inget varvid jag ska svara men det är ju ett av mina favoritstycken och hon ja, kanske just därför och med facit i hand ser jag det ju, det blev bättre utan.

Nu har jag tvingats piska mig till att göra det själv. Jag hoppas att jag har lyckats.

Nu är visserligen inte professionella redaktörer alltid felfria heller. ”Dannyboy & kärlekens” inbundna upplaga innehöll två felaktigheter i berättelsen, samt ett rent korrfel på baksidan, detta trots att vi var rätt många som läst den både en och fem gånger. Vi gör alla fel.

Men oavsett. Jag hade nog sovit bättre om nätterna just nu om Matilda hade granskat texten.

Ja, jag är fortfarande ganska krasslig men en sådan här morgon spelar det ingen roll. När jag klickade igång telefonen möttes jag av sms från min vän Jocke. Ursäkta nattligt sms men jag har just läst ut boken. Är fanimig helt uppfylld av den, fick en rejäl tår i ögat på slutet och mitt hjärta slog en liten volt. Startade Twitter, och möttes av en tweet från bokbloggaren Lilla O. Nu är den utläst och den är definitivt minst sagt bra!

Och orden får en sten att sakteliga kanske inte lyfta, men åtminstone börja lossna från mitt voltande hjärta. Hittills har jag bara haft mig själv samt omdömen från tre närstående personer att gå på, jag har ju inte släppt iväg den längre, ingen jävel har fått läsa förrän de första recensionsexemplaren gick iväg förra helgen. Och det har börjat göra mig nervös, mycket nervös. Det var ju inte för inte som Stieg Larsson döpte finalen i sin trilogi till ”Luftslottet som sprängdes”.

Och okej, Jocke är också närstående, men ändå. Han tycker om den. Han känner igen sig i den – ja, det stod mer i det där smset, men allt är inte för allmän beskådan här i världen – vilket betyder att fler än jag bär det där inom sig.

Det finns säkert de som inte kommer att tycka om ”Vi har redan sagt hej då”. Det fanns recensenter som inte gillade ”Dannyboy & kärleken” heller (hej hej Gefle Dagblad) och till och med de som hatade den (hej hej Norrköpings Tidningar), och det var trots allt en mycket mer beskedlig roman. Den här bråkar mer och lanserar tankar och känslor som säkert kan sticka en del i ögonen.

Men oavsett det. I morse tyckte världen om den. Tack.