Kategori: Livet och sånt

Jag är närmast löjligt ointresserad av segelbåtar, men det var just ett jäkla halabalo vid våra fönster ut mot vattnet, där det tydligen var någon form av målgång på gång i Volvo Ocean Race.

För informationspliktens skull tog jag en bild.

Hade möjligheten att läsa in ett kapitel av ”Dannyboy & kärleken” i min hemmavrå i går kväll. Hade planerat att ta ett stycke från nya boken också, men kände när att jag satt igång att texten inte var färdigknådad ännu, och avbröt. Kapitel fyra i ”Dannyboy” fick räcka.

Hur som helst.

Inspelningsutrustningen kändes åtminstone för en novis som professionell, men kostade ändå inte mer än 2 500 kronor exklusive datorn. Som programvara användes Garageband, som ju medföljer utan extra kostnad med varje ny mac.

Det var, förutom en förvånansvärt billig upplevelse, väldigt roligt.

Lätt att jag kommer att göra mer av den här varan.

I fredags meddelade e-boksdistributören Elib att de ska börja sälja böcker i epub-formatet. En ny teknisk krånglighet att snabbt glömma? Nej, kanske inte faktiskt, epub har kallats den digitala bokens motsvarighet till mp3-formatet, vilket onekligen är stora skor att fylla. Men vad betyder epub för oss konsumenter? Vi bjuder på ett försök till svar samtidigt som DJtv firar thirtysomething. Dessutom bjuds på ett Daniel freakar ur när bokförlagens krav på kopieringsskydd kommer på tal-moment.

DJtv #30 – Typ demokrati from DJtv – Daniel & Johanna on Vimeo.

Länkar till sådant vi pratar om i veckans avsnitt:
Elibs epub-satsning
Förklaring av epub-formatet hos Wikipedia
Sony och Google har en halv miljon böcker ihop

Kolla även in vårt tidigare avsnitt där e-böcker avhandlas.

Jag hittade ett gammalt sim- och gymkort från 2001 i en bok i går. Eller rättare sagt så hittade Johanna det när hon var på jakt efter något att läsa. Åtta år har gått, men jag har fortfarande ett likadant. Det fick mig att känna trygghet på något konstigt vis.

Och på tal om muskulösa överkroppar. I fredags kväll fastnade jag och Josefine framför ett skyltfönster på Sveavägen. Vill du skapa en illusion av ett bakbundet kidnappningsoffer? Sätt lite bubbelplast på en skyltdocka och du är hemma.

Vafalls! Klockan hann bli 13.45 innan jag claimade mitt Facebooknamn, och det var fortfarande ledigt.

Jag börjar tro att jag inte är så mycket värd.

Jag är ju egentligen inte så förtjust i att vara med på sådana här frågestunder, men vad fasiken, det är ju ändå fredag:

Senast köpta inbundna bok: Eh. Jag kommer fasiken inte ihåg. Bra start.
Senast köpta pocketbok: ”Legionärerna” av PO Enquist
Ultimata längden på en bok: 300 sidor
Favoritbokhandel: Adlibris och Green Apple Books i San Francisco – jag blev så kär att jag till och med köpte deras hoodie och har burit den större delen av veckan sedan hemkomsten.
Favoritbibliotek: Sandvikens folkbibliotek, för deras policy att ha öppet varje dag, året om.
Favoritplats att läsa (i hemmet): Sängen, tyvärr. Och jag somnar alltid för fort.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Tåg.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Inga. Nästan alla inbundna böcker jag läser kommer från jobbet.
Bästa lässnackset: Inget. Jag är ack så asketisk av mig.
Bästa läsdrycken: I don’t drink and read.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Tystnad eller musik, så länge ingen sjunger på svenska och jag känner till musiken så pass väl att jag inte lyssnar aktivt på den.
När på dygnet läser du helst? Kvällstid.
Bästa bakfylleläsningen: När jag är bakfull tittar jag på tv-serier. Det gör jag rätt ofta annars också, för den delen.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Tidningar eller text-tv i mobilen. Johanna skrattar gärna åt mitt text-tv-bruk, men det finns en orsak till att det hållit som medium i 30 år.

Vafan det här var ju morgonen när den skrivande vardagen skulle återuppstå men nu sitter jag här och måste gå om tio minuter och har fortfarande frukostrester kvar i munnen och måste borsta tänderna och klä på mig och packa väskan och vafan som sagt.

Hemma. Åh ljuva hemma. Efter vad som känns som ett halvår på vift i schlager-, öst- samt västerled – brer nu vardagen ut sig framför mig med allt vad det innebär. Jag har haft mycket ofantligt roligt under det halvår som gått, men nu ser jag framåt med stor glädje och lättnad.

Jag tänker inleda vardagen med att promenera runt Karlbergs sjö med en sproilans Audiblebok i lurarna, har ännu inte bestämt mig för vilken det blir.

Men först ska jag hänga tvätt.

——

Och just det ja. Frågan som vi ställde oss i slutet av december i DJtv – kommer Peter Englund att fortsätta blogga när han blir ständig sekreterare? – har nu visat sig få svaret nej. Väldigt tråkigt då Englund i mina ögon haft Sveriges i särklass bästa författarblogg – inte minst för det myllrande kommentarsliv hans blogg haft – men inte så oväntat.

Det börjar bli dags att sätta punkt. Tio dagar i San Francisco kan sammanfattas i … internet. För sällan har vi väl haft så många gemensamma och mysiga surfstunder som här på den amerikanska västkusten – jag, Johanna och Fredrik. Mycket av det vi gjort har också varit nätrelaterat på ett eller annat sätt: De många besöken på Lori’s Diner som alltid avslutades med surfning på deras gratis nätverk, roadtripen upp i Marin County vars höjdpunkt blev Walmartbesöket där Fredrik köpte en netbook, studiebesöket på Googles högkvarter där jag blev frälst och såväl Johanna som Fredrik fann inspiration till finfina blogginlägg, de många besöken på Apple Store som kröntes med ett inköp av en Mac Mini som ska agera mediacentral där hemma, mitt fluktande utanför Moscone Center där Apples utvecklarkonferens WWDC drar igång på måndag, mina många … nej, vi slutar där innan jag framstår som en total nörd.

Allt har så klart inte varit datorrelaterat. Trots all tid framför skärmen har jag under de här tio dagarna gått över 10 000 steg per dag, det pågår ju en stegtävling där hemma gubevars, och bara för att jag har semester kan jag ju inte negligera plikterna gentemot laget Walk for Gold. Jag har dessutom badat två gånger, visserligen bara i pool, men ändå. Dessutom har vi besökt ett stort antal boklådor, besök som förhoppningsvis kommer att resultera i något konkret inom en greppbar framtid. Ja, förutom att vi diskuterade ämnet i veckans DJtv då. Vi hann även med ett 3D-premiärbesök, vi såg den alldeles bedårande ”Up”.

Dags att avrunda och packa ihop sig. Hej så länge.

Jag gick in på Amoeba Music mest för att slå ihjäl lite tid, området Haight Ashbury där hippierörelsen föddes och fortfarande frodas med förvånande omfattning visade sig innehålla en uppsjö av färgglada klädbutiker och efter ett tag tröttnade jag, mitt återkommande ja, den var fin började väl dessutom låta en smula repetitivt i Johannas öron. Så Amoeba Music it was.

Efter några minuter i den gigantiska butiken – de kallar sig själva för the world’s largest independent record store – lade sig en oväntad känsla över mig. Saknad. Jag gick omkring där inne och drabbades av ungefär samma känsla som faller över mig när jag åker till Uppsala och vandrar längs studentgatorna jag lämnade bakom för ett decennium sedan. En nostalgisk saknad av den där sorten man inte nödvändigtvis vill utradera genom att ta sig tillbaka till den tid som gått förlorat, utan istället mest vill borra ned sig i och skvalpa runt i ett tag. Skiva efter skiva, bandnamn efter bandnamn, Londonresa efter Londonresa – allt kom tillbaka i de ändlösa raderna av skivor. Snart stod jag där och bläddrade i det förflutna som hade internet eller ipoden aldrig funnits.

När jag steg ut en halvtimme senare var det med fem album i påsen. Jag tror det var första gången på ett halvt decennium som jag köpte fysiska musikprodukter. Tre Pet Shop Boys, två Saint Etienne – rariteter och vanliga hål i samlingen som behövde fyllas upp, hål som alltid varit min ambition att täppa till, men som aldrig blivit av eftersom jag aldrig går in i en musikbutik. Troligen skulle väl inte skivorna i fråga ha funnits där heller. ”Introspective”-kassetten som jag köpte för tre dollar skulle definitivt inte ha gjort det. Har jag ens någon kassettbandspelare längre? Kanske, men även om minnet sviker mig är det heller inte särskilt viktigt, inte heller cd-skivorna inhandlade jag för att lyssna på, de kommer att importeras till datorn och sedan ställas i hyllan. När det gäller de två grupperna har det fysiska ägandet en samlarfunktion för mig.

Jag kan prisa internet och den digitala framtiden dag ut och dag in. Jag kommer att fortsätta göra det. Men visst finns det en känsla när man kliver in i en välsorterad och passionerad skivbutik som inget iTunes eller Spotify i världen kan slå.

Det var skönt att få uppleva det en stund igen.

Vi gjorde en roadtrip i söndags, upp längs Highway 1 utmed kusten, snirklade längs den hisnande vägen vid havet, genom småstäder, över kullar, stock och sten, in till Sonoma och Napa Valleys vindistrikt.

Överallt följde den lilla lånekameran med. Och eftersom jag tycker det är så förbenat roligt att klippa och redigera, kunde jag inte hålla mig från att knåpa ihop en liten film av det hela. Missa inte höjdpunkten – det oerhört förvirrade samtalet mellan Johanna och Fredrik i slutet (som dock är filmat med min mobil eftersom Toshibans minne tog slut). Enjoy!

Ska du lägga upp den där bilden på Facebook? Om inte så vill jag inte att du plåtar mig. Fredriks uttalande, fällt i går kväll efter att vi kollat på utsikten neråt downtown San Francisco från kullarna i North Beach, var visserligen ett skämt, men ändå rätt träffande för vår tid. Och i den andan har jag nu bestämt mig för att äntligen börja uppdatera mitt Facebookbibliotek på bilder igen. Jag tänkte dock börja lite baklänges, genom att väcka mitt slumrande Flickrkonto till liv och lägga upp bilder från San Francisco-trippen där. Check it out om ni vill.