Kategori: Livet och sånt

Vi angör Linköping. Enligt SJ kan jag surfa fritt sömlöst hela vägen mellan Stockholm och slutmålet. Yeah right. Vi har kopplats ner fyra gånger redan och tvingas varje gång genomgå någon löjlig inloggningsprocedur när man ska upp igen. Varför varför varför kan de inte bara fixa ett öppet jäkla nät som datorn hittar så fort man öppnar datorn, särskilt med tanke på att uppkopplingen går ner hela tiden? Idioti.

Snön är nästan borta här. Vädret är lite grått och det regnar lätt. Nu stannar vi. Fortsättning lär följa.

Jag gillar verkligen att åka tåg. Det finns något djupt rogivande med att se landskap passera förbi med musik i öronen och datorn i knät, skrivandes något … ja låt oss säga djupsinnigt. I dag kommer jag visserligen troligen att sitta och skriva schlagergrejer eftersom resan ju sker på arbetstid, men lite lite lite kanske jag kan titta på romandokumentet i alla fall. Det heter för övrigt Nytt försök. Det är en lite väl anspråkslöst namn tycker jag. Det ligger visserligen i den rödfärgade mappen Vi har redan sagt hej då, men ändå, dokumentet heter Nytt försök och jag skulle vilja att det hette något tuffare. Om någon har ett bra förslag – speak out.

Väskan är packad, soppåsen är tömd och förhoppningsvis ska jag komma ihåg att lägga ner necessären innan jag går. 10.20 går tåget och jag ska försöka hinna in på Åhléns och köpa lite accesoarer också.

Jag tror inte att mitt bloggande kommer att påverkas nämnvärt av min bortavaro. Jag har trådlöst nätverk på hotellrummet och i pressrummet likaså, och i annat fall finns ju mobilen som uppkopplingsmöjlighet. Ska dock försöka undvika allt för mycket melodifestivalsnack, för även om jag väl inte med ärlig stämma kan säga att det här är en utpräglad författar- och bokblogg, kategorin livet förekommer dubbelt så ofta som författande – så är det inte en schlagerblogg. Men lite kommer väl att sippra igenom, jag är ju ändå bara människa. Ha i sånt fall tålamod, det är bara två gånger fem dagar jag befinner mig på jobbturné.

Men nu – mot Vätterns södra spets.

Min ipod har dött. Helt fucking stendöd sedan i söndags eftermiddag. Jag har försökt med allt, efter standardåterupplivningsgrejerna gick jag till Apples forumsidor och slutade på några sajter om exorcism och andeutdrivning, inget fungerade. Så typiskt, precis när jag ska åka iväg och med all säkerhet kommer att vilja döva öronen med lite vanlig musik mellan varven i schlageryran. Så halva kvällen i går satt jag och försökte installera ett skript så att jag ska kunna synka några spellistor i itunes mot min mobiltelefon, som jag gick och köpte ett nytt minneskort till. Har man inte jobb så skaffar man sig, som mamma brukar säga. Ibland brukar hon även säga jag kan väl inte trolla med knäna heller. I går skulle jag gärna ha kunnat det, det kanske skulle ha hjälpt. Jag som hade tänkt vänta med att köpa en ny tills det kommer en riktig videoipod, men ändå ha kvar nanon och använda den när jag tränar (som jag ju gör väldigt ofta). Nu är allt slaget i spillror och tillvaron blir sig aldrig lik.

Och eftersom en olycka sällan kommer ensam har jag nu på morgonen bränt en dvd med alla mina mejl, bilder, textdokument och annat smått och gott. Vem vet, jag kanske tappar datorn i Vättern eller något de närmaste dagarna.

Ibland undrar jag om romanen blir bättre av att bara släppa taget när jag skriver. Jag känner mig så kontrollerad ibland. Jag ska försöka med det lite mer tror jag, släppa taget.

Jag tror det var länge sedan jag var så trött som i går kväll. De tre timmarnas sömn följt av att jag ändå inte kunde somna på eftermiddagen när jag försökte ta en lur förvandlade mig till en levande död som zombielikt vandrade runt i lägenheten och därefter på en långpromenad för att på något sätt sparka mig trött eller åtminstone få giftet ur kroppen. Det funkade väl okej i alla fall, jag släckte lampan redan vid elva och det var en konstig känsla att vakna till och tro att klockan var runt fyra när den egentligen bara var 0.22 men jag känner mig fortfarande smått överkörd. Ska försöka få lite skrivet nu på morgonen i alla fall, vi får väl se hur mycket det blir av det den kommande tiden.

För mina rutiner, eller ja, de rutiner som väl finns i teorin i alla fall men kanske inte fullt ut i praktiken, kommer att bli lite rubbade de närmaste veckorna eftersom jag ska åka iväg och jobba på Melodifestivalen på två av deltävlingarna. Så på onsdag beger sig yours truly och två andra TT-kamrater medelst tåg till Jönköping och befinner oss där till på söndag. Två veckor senare flyger vi till Örnsköldsvik. Självklart täcker vi de andra deltävlingarna också, men då åker min kollega Kalle istället för mig, någon måtta får det vara. Tidigare år har jag bara jobbat på finalen i Globen och varit rätt nöjd med det, jag är personligen ingen större älskare av av Melodifestivalen men det ska ändå bli roligt och lite fascinerande att åka, det är ju dessutom inte så ofta vi rör oss utanför Stockholms tullar, gudbevars.

Och mig veterligen har jag aldrig varit i Jönköping. Tips på ickeschlageraktiga aktiviteter mottages tacksamt.

Nu frukost och roman.

Någon har nyss hittat till min lilla del av internet genom att googla

julgran svårt vattna

Det var två veckor sedan tjugondag Knut. Let it go.

Jag är så jävla hopplös. Jag somnade vid halv fem, och kvart över åtta slår jag upp ögonen i en okänd lägenhet utan möjlighet att somna om. Och nej, det okända uppvakningsrummet berodde inte på något mer spännande än att min värd flyttat sedan jag sov hos honom senast, och medan han slumrade vidare i sitt sovrum packade jag efter några fruktlösa insomningsförsök ihop mitt pick och pack och begav mig ut i det nyss solvaknade Uppsala.

Jag skrev ju för en tid sedan om hur jag fruktade att minnet skoningslöst skulle kasta sig över mig om jag gjorde nostalgins promenad genom min ungdoms stad. I dag var jag nog en smula för omtöcknad och avtrubbad av sent drickande för att hamna i det värsta träsket – jag fruktar att den riktiga bakfyllan kommer först om några timmar – men det är ändå slående hur vacker en stad kan vara när den vaknar en solig söndagsmorgon och vilken ro det ändå ger att vandra genom den. Jag promenerade genom Luthagen och passerade under esplanaden och gick förbi min gamla lägenhet på Fredsgatan och ja, det är tio år sedan jag flyttade in där och det känns väldigt overkligt och jag minns den underliga sommaren -97 när jag delade ut tidningar i kvarteren jag passerade och tjänade ungefär noll kronor i timmen och sov bort veckorna och kände mig ensam i den sommartomma staden som kanske inte Gud men åtminstone studenterna glömde. För att fördriva tiden brukade jag jobba på nationens sommarpub och när jag kom därifrån vid tvåtiden på natten gick jag hem och inväntade tidningsbilens ankomst en timme senare. Så gick jag genom den mörka staden när den ljusnade och hade alltid ångest när jag kom till trappuppgången jag nu passerade på min väg mot stationen där den senila tanten bodde som alltid satt med öppen dörr på en pall och väntade på att tidningen skulle komma och stanken från hennes lägenhet fyllde alltid hela trapphuset och hon hade öppna sår på sina ben som varade och jag hoppades varje natt att hon inte skulle vara där men hennes livlösa starrögon mötte alltid mina men jag är inte säker på att hon såg mig.

Så stannar tåget i Märsta och vi är halvvägs.

Jag är inte säker på att allt jag minns från Uppsala verkligen har hänt. Jag har skrivit tidigare om att minnet väl egentligen främst är den fiktion vi väljer att tro har hänt och har man som jag valt att utnyttja sitt eget förflutna och vispat runt det med två skopor dikt och förbannad lögn gör det ju inte saken lättare så när jag svänger i korsningen Sysslomansgatan/Sankt Olofsgatan och hör Fyrisån brusa framför mig måste jag tänka efter om det verkligen var i lägenheten där ovanför jag kom att hamna på millennieskiftsnatten när timmen var allt för sen. Så slår det mig att vi nog pratade om den i natt, millenniebuggen som aldrig blev och när jag tänker efter så är det ju så med mycket, vi väntar och väntar och så händer det aldrig men livet fortsätter ändå.

Linnéjubileet inleds i Uppsala i dag och jag förstår inte varför men längs Fyrisåns rasande vatten som inte stillats av vinterns köld runt Fyristorg står människor på snöhögar och verkar bygga någon sorts … nej jag förstår inte men bygger gör de i alla fall och firandet inleds klockan 15.30 men då är jag sedan länge i framtiden för jo, Uppsala är ju ändå det förflutna och det är aldrig bra att stanna i det för länge antar jag.

Så kommer jag in på stationen och jag svänger in på Pocketshop och irriteras en smula när jag ser att min bok inte finns där åtminstone ser jag den inte mellan Helena von Zweigbergk och Klas Östergren där den brukar stå. Jag ger kassörskan onda ögat men hon tittar sömndrucket åt ett annat håll så min markering passerar obemärkt förbi men jag har ändå satt ned foten och kan åka in i framtiden med gott samvete.

Så ser jag Kista Science Tower borta i väster och framtiden närmar sig och det är dags att koppla upp och sända och vandra hem genom det lite mer soluppvaknade Stockholm.

När jag gör mina promenader västerut från mitt hem och kommer till Vasaparken brukar jag tänka på Astrid Lindgren. Hon bodde ju där, portuppgången bredvid Musslan och Wasahof. Och jag minns när jag var där, hur jag som 23-åring en mulen snösöndag i mitten av mars 1998 gick upp för trapporna till hennes lägenhet, hur en liten delegation strävade uppåt med kroppkakor, lingonsylt, grädde, Hallands fläder och öl. Hur dörren öppnades och Astrid var så gammal och så liten bakom kvinnan som var där för att hjälpa henne och hur hon försiktigt gick fram och tog mig om mina frostnupna kinder och utbrast du måste klä dig säger mamma! och sedan gurglade 90-åringens lätt rossliga skratt.

Men vi backar lite först. 1998 var jag andre kurator – ekonomichef – på Kalmar nation i Uppsala där Astrid Lindgren var hedersledamot sedan 60-talet. Pluggat i Uppsala hade hon aldrig gjort, men hon kom ju från Vimmerbytrakten som låg och väl fortfarande ligger i hjärtat av nationens upptagningsområde även om de flesta nu för tiden mest väljer Kalmar på grund av musiksatsningarna. Astrid brukade till i början av 90-talet bevista nationens mest traditionstyngda gasque – kroppkakegasquen – och fortfarande inbjöds hon till festen varje år. Tackkortet som kom tillbaka var dock alltid snarlikt och mitt år stod det tack för att ni vill att jag ska komma, trots att jag är så gammal och grå och hon avböjde. Men i slutet av 1997 fyllde hon 90 år och nationens avgående inspektor, professor Lars König ”Knix” Königson, som känt henne sedan början av 70-talet, tyckte att hon borde firas och sa om inte Astrid kan komma till partyt så får väl partyt komma till Astrid och så kom det sig att dagen efter själva kroppkakekalaset stod vi där, tre pojkspolingar i 23-årsåldern som kallade sig förste, andre och tredje kurator tillsammans med Knix och nationens tillträdande inspektor Birgitta Garme och kroppkakeattiraljer i våra händer. Och den gamla Astrid Lindgren som tyckte att mina kinder var för kalla.

Det är konstigt, för jag minns inte så mycket av vad som sades under själva middagen. Trots att vi varit väldigt sturska inför avresan – till och med blivit utskällda av en av nationens köksmästare för att vi inte visade större entusiasm inför besöket – så vill jag minnas att känslan av att befinna sig i Astrid Lindgrens hem gjorde mig rätt spak. Lägenheten var ordinär, en fyrarummare har jag för mig, och på en av bilderna jag har i min låda ser man att en av tavlorna i salongen där vi satt hänger helt snett. Jag vet inte om den gjorde det innan vi kom eller om det berodde på min kollega Ulfs breda rygg när han gick förbi. Men jag minns att Astrid sa att hon tyckte att det var konstigt att hon skrivit alla de där böckerna – hon kom inte ihåg så mycket av det, att hon blev sentimental när hon berättade om en resa hon gjort till Estland med Ilon Wikland och att hon trodde att hon snart skulle dö. Men bli inte ledsna för det, för inte ens då tänker jag lämna er i fred utan sväva över en som en osalig ande sa hon och viftade med armarna och härmade hur hon skulle hemsöka oss och skrattade igen.

Vad jag dock med klarhet minns är den i efterhand så omsjungna episoden när vi skulle ta till ton. En av de oftast sjungna visorna på gasquer på Kalmar nation är Evert Taubes ”Än en gång däran”, Astrid var inte säker på hur den gick längre men vi hade med oss sångböcker och bläddrade fram rätt sida och stämde upp. Ulf, som var förste kurator, vilket kan liknas vid vd, var vår muntra grupps ledare och självutnämnd sånganförare och satt på Astrids ena sida och klämde i. Vi sjöng alla för full hals, vi hade snaps i våra glas, stämningen var god och vi skrålade kämpa mot allt torrt bröder kämpa mot allt torrt men då stelnade Astrid till och började irriterat fnysa vilket skapade osäkerhet i rummet. Men ont ska med ont förgås så Ulf tog i ännu hårdare i andra versen och vi sjöng kämpa mot allt torrt bröder kämpa mot allt torrt så att det hördes ända ut till Vasaparken, vi skålade och drack vår snaps men stämningen var konstig för Astrid satt fortfarande och fnös med irritation i sin blick. Vi stillade oss, tystnaden lade sig och Astrid lutade sig mot personen på hennes andra sida, och halvviskade förskräckt Sjöng han kämpa mot abort?

Allt förbleknar med tiden. Det var snart ett decennium sedan den där söndagen. Och tanken förbleknar så olika i olika sammanhang. I Uppsalas studentvärld är minnet ovanligt kort, en studentgeneration varar inte mer än tre-fyra år och har något skett mer än två terminer i rad är det en tradition. Vilket får mig att tro att många som bevistar Kalmar nations gasquer nu för tiden måste tro att den med Uppsalaglasögon sett rätt progressiva och moderna nationen har en särdeles rigid syn på det här med kvinnans rätt att välja. För jo, visst berättade jag anekdoten på några gasquer vid senare tillfällen och visst sjungs det därför numera kämpa mot abort ur de flesta av struparna när ”Än en gång däran” stäms upp (kutymen angående det här med textens bröder har dock med tiden blivit att kvinnor sjunger systrar). Varför det sjungs så har nog för de flesta bleknat och förvandlats till den ack så vanliga nationsfrasen men, det har ju alltid varit så.

Innan jag ville bli författare skulle jag bli popstjärna. Eller så var det ungefär samtidigt, jag kommer inte riktigt ihåg. Men jag var 18 år, tyckte att Suede var det tuffaste som gick i ett par skor, avgudade den låtsat androgyne Brett Anderson och även jag skulle bli popstjärna. Det fanns bara ett aber – jag hade aldrig spelat ett instrument, min föräldrar tvingade mig inte ens att blåsa i en blockflöjt på lågstadiet och jag har så långt ifrån en sångröst det går att komma ungefär. Det var kört.

Så fick jag Karin Ströms skiva i handen i slutet av förra veckan, jag recenserade den i går och även om jag bara gav den en trea till sist så tycker jag att den stundtals var otroligt bra men den höll inte riktigt hela vägen men i vilket fall som helst – den gav mig ett visst hopp. För om jag tolkar pressutskicket rätt så visste hon knappt vad som var upp och ner på sladdarna hon stoppade in i datorn när hon började, och har tagit sig fram helt via trial and error på den egenkomponerade och självproducerade skivan. Och resultatet är som sagt åtminstone delvis strålande. Det borde ju betyda att … ja att … ja att alla tidigare tvivel om kapacitetsbrist kring min egen musikaliska begåvning inte betyder något längre utan jag kan också göra musik!

Nu hör det visserligen till saken att hon kan en hel del om musik rent praktiskt och spelar säkert blockflöjt som … ja som någon som är väldigt bra på blockflöjt men det hör inte hit. Hoppet finns även för mig, i dagens värld kan vem som helst bli stjärna och nej jag pratar inte om Idol utan faktumet att jag har en bra dator som kan göra underverk med mina visioner.

Att mina musikaliska datorerfarenheter enbart sträcker sig till att jag och iPet gjorde en grym 47 sekunder lång låt med Garageband en kväll när vi satt och förfestade för något år sedan hör heller inte hit. Lär jag mig bara programmen – jag börjar med Garageband, och går sedan över till något mer avancerat som de riktiga lirarna har som Logic eller något sånt – så är jag halvvägs framme. För jag kommer helt klart att göra grym elektronisk musik när jag är klar. Jag har ju världens bästa musiköra! Det kommer att bli hur bra som helst.

Jag ska bara skriva klart boken och filmmanuset först. Sedan jävlar blir jag kung på My Space. Vänta bara!

PS. Låten vi gjorde heter för övrigt Yeah oh yeah oh yeah. Den består av en basgång, en sorts ljudslinga, iPets röst som säger sjung Danny sjung! och därefter sjunger jag yeah oh yeah oh yeah oh yeah (mm, det är lite ologiskt att låttiteln bara har tre yeah men att jag sjunger det fyra gånger, men that’s life – ologiskt). Rätt mästerlig i sin anspråkslösa minimalism om jag får säga det själv. Och det får jag. DS.

Expressen skriver om att folk ljuger om vilka böcker de läst för att verka intressanta, något även bokhororna har uppmärksammat. Jag vill väl inte vara sämre jag, och eftersom jag ändå har lunch nu kan jag väl avslöja mina egna litterära förtjänster och brister.

De här böckerna ingår i Expressens test. De som är fetade har jag läst:

1. ”Jack” av Ulf Lundell
2. ”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg
3. ”Hemsöborna” av August Strindberg
4. ”Nässlorna blomma” av Harry Martinson
5. ”Röde Orm” av Frans G Bengtsson
6. Arn-böckerna av Jan Guillou (dock bara första delen)
7. ”Sagan om ringen”-trilogi av JRR Tolkien (jag försökte ett par gånger, men gav alltid upp när Tom Bombadill började sjunga, så det räknas nog inte)
8. ”Krig och fred” av Leo Tolstoj
9. ”Svindlande höjder” av Emily Brontë
10. ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus” av John Gray
11. ”1984” av George Orwell
12. ”Lysande utsikter” av Charles Dickens
13. ”Harry Potter och de vises sten” av J K Rowling
14. ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë
15. ”Da Vinci-koden” av Dan Brown
16. ”Anne Franks dagbok” av Anne Frank

Nio av sexton, det kunde väl ha varit värre. Harry Martinson har jag dock läst, men bara Vägen till Klockrike.

UPPDATERING: Alltså, det är ju en lite konstig lista. Existerar det verkligen fester där man raggar genom att hävda att man läst Arn-böckerna eller Män är från mars, kvinnor från Venus?

Oj, nu syntes jag visst i Aktuellt, fiskandes efter min mobiltelefon i byxfickan under Polarprispresentationen i eftermiddags. Classy.

Det har varit en musikalisk dag. Jag har lyssnat på The Concretes nya singel Oh no på deras hemsida sju-åtta gånger, och nej, den är inte lika bra som de bästa spåren från förra årets album In colour, men jo, det är en bra låt och det blir nog ett fint album trots Victoria Bergsmans avhopp. Därefter interjvuade jag Annika Norlin på Blå lotus om hennes nya alter ego Säkert och den artikeln går att läsa bland annat här och skivan är alldeles bedårande bra faktiskt.

Dessutom borde jag verkligen försöka knåpa ihop en recension av The Studios skiva innan jag går hem.

Just ja, sedan var det ju så klart väldigt smickrande att journalisten som intervjuat Norlin före mig vände tillbaka och frågade är det inte du som har skrivit Dannyboy? när han var på väg ut och jag jakade och han gav mig lite beröm innan han gick. Fast det har ju inte så mycket med musik att göra. Men ändå. Tack.

Snön faller. I går kväll vid halv elva, efter att jag tittat på den första Rockyfilmen för att minnas gav jag mig ut i det vita och promenerade västerut mot Sankt Eriksplan och jag hann inte ens ner till Odenplan innan den första snögubben mötte mig. Jag klappade honom på huvudet där han stod på trottoaren och i Vasaparken höll två ynglingar på att bygga en gubbe på två meter, honom klappade jag inte utan betraktade på avstånd och längre bort åkte tonåringar pulka nedför kullen och världen var vit och jag försökte minnas.

Men Vasastan är inte minnen för mig. Inte ens Stockholm som helhet är minnen för mig, staden är för stor och utspridd och händelserna att vurma kring ligger så långt ifrån varandra att det är svårt att få ett begripligt sammanhang. I Uppsala ligger allt samlat kring ett smärre antal kvarter, minnena ligger som outspädd, högkoncentrerad saft som hela tiden hotar att ta över och klibba sig fast om jag är på det humöret. Jag vet inte om jag skulle våga ge mig ut på en liknande promenad i ungdomens förlovade stad med bakfylla, sömnbrist och nyss avslutad känslomässig manipulation från filmduken fortfarande fäst vid näthinnan och således alla känslor utanpå huden. Risken finns att jag skulle anfallas av tider som flytt och snart ligga hoprullad som ett litet knytte i ett snötäckt gathörn och gny. I Stockholm är tillvaron annorlunda, en del saft och fyra delar vatten, för jo vi tänker ju sällan på det eftersom vi bor mitt i det men kolla på staden från ovan och ni förstår vad jag menar. Det är vatten överallt och vi reflekterar aldrig aldrig aldrig över hur utspridd det ofta gör vår tillvaro.

Ändå är mina första vuxna Stockholmsminnen från Vasastan. Sommaren 1997 bodde min dåvarande flickväns syster i en stor lägenhet vid Odenplan och jag brukar tänka på den när jag passerar under balkongen och ser upp och tänker på hur det var och var vi gick och jag minns att vi vid ett besök i staden en sen natt besökte Orontes kebab och att taket vid den tiden var prytt av fastnitade vinylsinglar och att F därför refererade till stället som Back to the sixties. Eller så har jag drömt hela episoden men det gör väl inget för minnen är ju främst drömmen om hur det förflutna tedde sig och inte hur det egentligen var. Tio år senare vandrar jag på samma plats och ser upp och tänker på det som passerat och det svindlar när jag undrar vad jag flyktigt passerar i dag som ett decennium senare kommer vara min vardag.

Ni ser, det här handlar ju inte om Rocky alls. Eller så gör det det, för om man tar bort allt däremellan och bara fokuserar på början och slutet så är ju främst Rocky och Rocky Balboa berättelser om minnet och att någon gång nå fram till sina drömmar. I den första filmen är det drömmen om en dräglig tillvaro och i den sista är det just det jag nämnde ovan, drömmen om hur det förflutna tedde sig. För om det är något Rocky inte är, så är det en film om boxning. Det är i mina ögon en berättelse om ett antal människors försök att söka lyckan eller åtminstone självrespekten. Den mest fascinerande figuren är ju Paulie, så bitter över att han aldrig lyckats med något, så desperat i sina försök att finna ett övertag i tillvaron att han kväst sin syster Adrian till att tro att hon bara är en förståndshandikappad lus, så maktlös när Rocky finner hennes sanna jag och lockar fram den sanna personen som bor därinne och hur Paulie samtidigt skalas av i all sin eländighet och står där naken i olycka och knappt ens medelmåttighet. I den sista filmen, när Adrian är död och Rocky hela tiden återvänder till det förflutna pallar till sist Paulie inte längre för drömmen om det förflutna är för honom en mardröm om sin egen uselhet. Vi har väl alla våra skäl att tänka baklänges och jag vet ärligt talat inte vilka mina är men för en del är det väl enklast att låsa dörren och aldrig någonsin ens fundera över att igen leta reda på den där nyckeln man använde.

Sammanhang. Rak linje. Nej det finns ingen rak linje och kanske heller inte genomtänkta och till fullo konkluderade sammanhang i det här och det är nog heller inte riktigt meningen för det är ju så det är, man kommer sällan till en punkt utan saker och ting hakar i varandra och går ständigt vidare. I går var det snön, Rocky och den totala känslomanipulationen som var mina största behållningar. Världen var vacker när jag vandrade i snön och människorna levde upp av det vita och ljusa som lade sig över staden och världen är vacker i den första Rockyfilmens slutscen när Adrian omfamnar Rocky i ringen och för första gången säger nej skriker jag älskar dig och allt runt dem bleknar. Jag gråter aldrig av film eller litteratur jag vet inte varför men det är så men när jag såg den scenen i går tog jag nästan till lipen för den är otroligt … ja, utlösande är ett knepigt och dubbeltydigt ord men katarsisk låter så konstlat.

UPPDATERING: Morgan chattar mig och undrar om ordet jag söker månne är förlösande. Och ja, det har han ju så klart rätt i. Silly me.

Jag har av orsaker som jag inte riktigt förstått förfäktat två saker här i bloggen den senaste tiden – hotshots och Rocky. Det ena sätter vi punkt för i dag, det andra spar vi till i morgon tror jag.

Hotshots (eller hot shots, jag kan inte riktigt bestämma mig för ett eller två ord) är helt klart en generationsgrej. När vi kom till festen med vårt fantastiska kit blev födelsedagsbarnet Jocke visserligen väldigt glad över vår omtanke och möda, men han hade ingen aning om vad det var. När vi radade upp attiraljerna tittade han till sist lite förvirrat på Gallianoflaskan och sa Irish coffee? och vi skrattade gott och sa ord som kulturskymning, blöjbarn och ja se ungdomar med illa dold skadeglädje. Så blandade vi hotshotsen av guds nåde och de små flockades kring glasen och sa att det var det mest fantastiska de någonsin druckit och kunde de möjligen få receptet?

Nej. Det var inte så. De redan frälsta drack istället fyra eller fem var och de yngre kollade på oss och undrade om farbröderna månne var galna. Må så vara. Men det var gott. Väldigt gott till och med. Och vi lyckades ändå truga i de små en varsin tror jag. Hotshots är det nya svarta och världen kommer aldrig någonsin att bli sig lik igen.

Nu ska jag gå ut på promenad.