Kategori: Livet och sånt

Kroppen fortsätter att rossla men när man vaknar på morgnarna (eller ja, i ärlighetens namn är det väl förmiddag nu) finns det uttråkade inte riktigt där ännu. En hel dag ligger ändå framför en, en dag där höjdpunkten av mänsklig interaktion väl blir ett besök till Vivo och oj nu ringer mobilen och det är min chef som ringer och meddelar detaljer om den Sebastianintervju jag ska göra vad det lider, för jo, även om jag utlovat att det skulle bli tio XX-fria dagar så måste jag ju förbereda inför nästa veckas färd till Örnsköldsvik och där är Sebastian med och vi sparkar igång XX-vecka tre på måndag med en text om honom är det tänkt. Känner så att XX-febern stiger i kroppen (för nej, jag tror inte att jag har vanlig feber trots rossligheten) och minns att pressens första genomlyssning av veckans XX-låtar var nu på morgonen klockan nio och surfar därför in på vår XX-blogg och kollar vad Therese tycker om The Arks låt, för det är ju ändå lite intressant även om man hatar XX antar jag – om The Ark tar XX på allvar och tänker leverera en discorökare på lördag – men det verkar som att varken vi eller Aftonbladet är så där superimponerade initialt åtminstone.

Nej, inget mer XX. Däremot frukost följt av sängläge där jag ska försöka vila, läsa, skriva lite på Etxebarríaintervjun och därefter kanske kanske kanske öppna romandokumentet. För jag fick ändå ur mig två sidor bland snorandet i går. Inget revolutionerande, men ett humoristiskt replikskifte i alla fall, tyckte jag då åtminstone. Får se om det fortfarande är roligt i dag.

Intervjun gick bra, spanjorskan visade sig vara synnerligen sympatisk om än lite försiktig och blyg till en början. Några 75 minuter blev det visserligen inte, men åtminstone 50 minuters samtal, vilket väl motsvarar sisådär 20 000 tecken, som ska kondenseras ner till en knapp fjärdedel. Texten ska gå ut på fredag.

Etxebarría framträder på Kulturhusets internationella författarscen i morgon klockan 19. Säkerligen väl värt ett besök. Romanen Beatriz och himlakropparna, som jag uppskattade väldigt mycket, fick en strålande recension i DN för några veckor sedan.

Min hals blev sämre, så jag sitter hemma och snorar fram det här. Boooring.

Ser via textmissbrukaren att Petra har startat ett boksök via sin blogg. Eftersom jag är en idog googlare av mig själv så hade jag redan sett alla träffarna på min egen bok (jag är ju fåfäng), men det verkar vara ett bra verktyg och antalet bokbloggar som sökningen sker i lär säkerligen öka eftersom hon uppmanar hugade att koppla sig till den.

Dags att laga mat.

Fick ett pressmeddelande från Kulturhuset nyss:

En författarafton med uppläsningar och samtal

I Tyskland är traditionen välkänd och älskad: en rad författare möter sina läsare i ett program som fortsätter långt in på småtimmarna. När ”Litteraturens långa natt” tar plats i Kulturhuset kan vi presentera en rad av Sveriges främsta författare i samtal och uppläsningar ur både nya och äldre verk.

Medverkande
Per Wästberg
Susanna Alakoski
Daniel Boyacioglu
Agneta Pleijel
PO Enqvist
Sara Stridsberg
Lo Kauppi
Henning Mankell

i samtal med Svante Weyler och Carl Tham

—————————————
Fredag 16 februari kl. 19-23
Hörsalen, Kulturhuset, våning 3
Entré 80 kr
Bokas i Stadsteaterns biljettkassa, tfn 08-506 202 00 eller på www.kulturhuset.stockholm.se
Barservering i pausen
……………………………………………

Litteraturhus Stockholm i samarbete med ABF Stockholm

Hm, hade ju varit rätt najs att gå på kanske. Men då är ju jag i Örnsköldsvik på … ja det där jag har lovat att inte skriva om på tio dagar. Damn!

På tal om något helt annat: Jag släntrade in på Friskis & Svettis strax efter tio, drog mitt kort genom läsaren varvid en datorröst sjöng happy birthday to you och tjejen i kassan skrattade och sa grattis på födelsedagen och jag rodnade och tackade och träningen blev på något sätt inte riktigt lika tråkig som vanligt.

Vi har bytt tåg i Nässjö och är nu på väg norrut. Jag ska skriva en uppföljande artikel om Melodifestivalen som ska passa för publicering i måndagstidningarna, sprang runt på efterfesten i natt i jakt på pratminus som skulle ha lite längre livslängd än de jag är så glad, det känns helt fantastiskt-citat man fick direkt efter tv-sändningens slut. Därefter dansade vi tills ljusen tändes vid tretiden, och fick åtminstone några timmars sömn innan det var dags för sista frukostbuffén vid halv nio i morse. Känner mig dock förvånansvärt pigg, men jag får erkänna att jag var en dålig partyboy och bara drack cola efter klockan halv två. Men oj vad jag dansade.

Summa summarum – fyra rätt roliga dagar, då allt klaffat mer eller mindre perfekt. Att jag outats som fåfäng både en och två och tre gånger får jag leva med. Nu ska jag leva normalt i tio dagar innan det blir dags att åka till Örnsköldsvik för deltävling tre. Fram till dess no more schlagerinlägg.

Jag lovar.

Just ja. På perrongen i Nässjö satt jag på min resväska och ringde min kollega Elin inne på redaktionen. Mitt under samtalet trillade jag bakåt då väskan gav vika och stöp i backen till de närståendes stora munterhet. Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson, som stod några meter bort, trodde dock att jag hade svimmat och kom springande till min undsättning och frågade hur det gick. Tack Babsan.

En dag fylld av lite bakfylla, flottig pizza på lokalt sunkhak där jag och Therese frossade loss, ett fruktlöst försök att sova en sväng och därefter en väldigt osnabb joggingrunda längs Vätterns strand ackompanjerad av Annika Norlins Säkert-skiva i öronen.

Nu är vi ute på presscentret, jag har provsänt en text och allt verkar flyta. Nu är det bara att vänta på adrenalinruschen som direktsändningsjobb alltid innebär.

Men först en varmkorv och kaffe, sedan kan Melodifestivalen få börja.

Mobilen ringer och väcker mig klockan 10.40 och det är Scanpix fotograf som undrar om vi ska gå på eftermiddagens genrep eller vänta till i kväll. Nej nu får det vara nog svarar jag och vi enas om att lördagen är melodifestivalfri före klockan 18. Så lägger jag på och ser att Marko smsat och vi har fått p-böter i natt och det var väl inte mer än väntat men argh dumt är det ju ändå. iPet har också smsat, gud vad många sms jag fått för den delen, han är på väg mot Motala för att hålla föreläsning och tidigare i veckan enades vi om att blicka ut över Vättern samtidigt någon gång under dagen för trots att distansen enligt avståndstabellen är 113 kilometer så känns det som en fin tanke att det är samma vatten vi skådar över.

Så i dag är en schlagerfri dag så länge det är ljust och jag läser om den svenska samtidslitteraturens problem i Sydsvenskan men jag skummar visst mest och surfar snart in på kvällisarnas sajter för att se vilka skandaler de lyckats vispa ihop av äggröran, på tal om den så har jag visst sovit över hotellfrukosten i dag, och jodå, visst bjuds det tydligen på klädchocker, krismöten och artister som rasar inför Kristian Luuks ironiska humor i den här staden. Håhåjaja, ja låt oss piska upp lite indignation för det är verkligen en skandal att Luuk är rätt genial i sin roll som ledare av spektaklet, ja jag vet att man blir fartblind och skadad när man uteslutande umgås med människor i den här underliga schlagerbubblan i fyra dagar, men jag säger det nu och håller sedan käften om schlager vidare i dag – även om man som en del påstår sig hata schlageriet för dess totala utbredning i det mediala bruset och tycker att låtarna är total blahablahablaha så går det inte att komma ifrån att Melodifestivalen är SVT:s produktionsjuvel och ett löjligt effektivt tv-fyrverkeri när det smattrar igång och Kristian Luuk är, jo, helt underbar som programledare och när åtta romerska soldater under hans jag vill inte ta plats-öppningsanförandes final drar in honom på scenen och han står i en guldvagn och mottar folket jubel är det väldigt svårt att se hur någon kunnat göra det bättre. Så jo, kolla i kväll om så bara för Luuks skull.

Hm, den här schlagerfria delen av dagen börjar helt uppenbart med att jag har svårt att släppa taget.

Solen skiner i Jönköping i dag. Den hissade flaggan på flaggstången utanför mitt fönster står helt vågrätt i den hårda vinden och jag hör flaggrepet smattra ända hit. Vinden kommer från norr så jag antar att om iPet ställer sig på stranden i Motala och ropar hej allt vad han orkar så kanske det färdas alla 113 kilometerna och når mina öron för Chicago släng dig i väggen, det här är i sanning the windy city. Men det finns ju faktiskt mobiltelefoner nu för tiden så det verkar ju lite överkurs att ropa.

Så sjunger Kate Bush Running up that hill i min spellista och nej jag kommer nog inte att springa uppför någon backe i dag men det är hög tid att ge sig ut i världen och leta efter ett ställe att äta på. Och äntligen köpa en ny tröja någonstans vilket jag försökt med sedan i torsdags men hittills inte lyckats med.

Dagens två utannonserade texter ivägskickade, och nu sitter jag i pressrummet och vet inte riktigt vad jag ska göra, får väl sparka på Therese så att hon bloggar lite mer om mig kanske. Borde försöka nosa upp något mer att skriva om, Bert Karlsson har ju anlänt till arenan och kan säkert säga något om bidragens undermåliga kvalitet, det brukar han vara bra på.

Vinkeln på huvudtexten blev att de ”stora” namnen i deltävlingen väntas få en lugn resa vidare mot Globen eller åtminstone Andra chansen, och därefter intervjuade jag Gunilla Backman, som enligt Aftonbladets schlagerblogg fått talförbud och inte tillåts tala med press men det är väl skillnad på folk och folk antar jag, om musikalen de ska göra som pausunderhållning i deltävlingarna.

Jag har tagit med mig träningskläder till Jönköping. Med tanke på de ansenliga mängder varmkorv och kakor, och jo några bananer också, jag tryckt i mig här ute så borde jag verkligen använda dem. Jag tänker i alla fall promenera in till stan längs Vätterns strand när jag går härifrån i dag. No more hyrbil no no.

Nej, nu går jag ner till arenan en sväng i alla fall.

Lite segstartad i dag, vi tog sovmorgon till halv nio. Mingelfest i går kväll som enligt dem som varit med ett tag var osedvanligt såsig. Tog lite pratminus här och där som jag ska använda till viss del i dag, underblåste den pågående fåfängehistorien i Thereses blogg genom att som vanligt bestämma vilka bilder på mig som skulle tillåtas publiceras, pressade våra Aftonbladetbekanta på vilka typer av chockartiklar de skulle kunna vrida ur den otroligt snälla och chockfria dagen, men lyckades inte få våra dem att säga mer än att både vi och Expressen har nog en grej i morgon i alla fall. Håhåjaja, jag är väldigt väldigt glad över att slippa försöka skapa skandaler där de inte finns. Och det de fick ur sig var väl också mest förväntade ickenyheter. Sexförföljare, rädsla för scenens hiss och munkavle på deltagarna. Alltså ingenting.

I dag ska jag skriva en nu gäller det!-artikel för lördagstidningarna, gå på Luuks presskonferens (men jag intervjuade honom i går så det blir mest ett pliktbesök plus för att göra webb-tv), och försöka få SVT att säga något om musikalen de ska köra som pausnummer. I kväll går vi på genrep och kalasar väl lite, jobbandet börjar ju inte förrän framåt seneftermiddagen i morgon. Och jag måste verkligen försöka läsa lite i Lucía Etxebarrias Beatriz och himlakropparna, ska intervjua henne på onsdag. Hur det ska hinnas med är dock en annan femma.

För övrigt försökte jag uppsöka H&M vid 18.30 i går kväll, men gågatan var officiellt nedsläckt, stängd och igenbommad. Till och med Åhléns stängde klockan sex. Är det ändå inte lite konstigt med tanke på att Jönköping har över 120 000 invånare?

Puh. Det är rätt stressigt det här. Vi började med frukostbuffén, tog bilen bort till området kring Kinnarps arena där tävlingen och presscentret ligger, fick lyssna igenom låtarna (nej, ingen i presscentret trillade av stolen av något bidrag, men konsensus verkar vara att Book ligger bra till, Therese har snabbrecenserat i bloggen, där jag även för andra dagen i rad hängs ut som fåfäng) och sedan raskt tillbaka in till stan för att jag skulle intervjua Kristian Luuk (bilden), därefter ut igen och börja snabbranda (inte klar än dock), följt av presskonferens med alla artisterna där jag viftade mig fram friskt med den gula TT-micken (om jag inte skymtar på bild i någon av kvällstidningarna i morgon så är det väldigt konstigt med tanke på hur hårt fotoblixtarna smattrade) med webb-tv-Marko hack i häl. Nu åter på presscentret, där jag ska skriva järnet under eftermiddagen.

Just ja – schlager är inget för vegetarianer. I presscentret, som ligger väldigt långt från någon restaurang, består matutbudet av varmkorv. Punkt. Tja, det finns visserligen bananer också.

Det är någonting med de mellanstora städerna. Det har skrivits spaltmil redan om deras konformitet och jag ska inte tråka ut er med mer av samma vara, men ändå, det är något med att så fort man hamnat i stadens mittpunkt så har man inte mer än hundra meter till en H&M-, Dressmann eller Dukabutik. Man kan kalla det utslätning, man kan se det som höjden av landet lagom, men man kan också välja att se tryggheten i det. Du kan stadens spelregler redan innan du anlänt. Jag slutar aldrig fascineras över det.

Efter att vi ätit middag på Twin City – där visst kommunens officiella schlagerinvigningsfest ska vara i morgon kväll också vilket innebär att trygghetskänslan blir än starkare, allt på samma ställe liksom – gick jag en promenad genom den mörknade staden. Den eviga vinden från Vättern hade lagt sig lite och jag tänkte på Gävle, på hur lika det är. Sandviken är lite för litet, Uppsala är lite för stort även om känslan finns även där, men Gävle och Jönköping är tvillingstäder, städer vid vatten vars hockeylags nybyggda multiarenor lockat Melodifestivalen till sig och tror på ett medialt uppsving för orten med hjälp av SVT. Nu sätter vi orten på kartan. Men vem minns Jönköping nästa vecka? Hur många av de tre miljoner tittarna tänker på i vilken stad scenen står när de ser Anna Book sjunga i tv på lördag kväll? Rätt få skulle jag tro.

Och nu – mot frukostbuffén.

PS. Bilden är tagen 06.45, och Vättern ligger i bildens högra kant. Själv vaknade jag halv sex och kunde omöjligt somna om. Typiskt. DS.

Japp, då var man i bibelbältets centrum då.

UPPDATERING 18.40: Jönköping är officiellt världens blåsigaste stad. Att vårt hotell ligger väldigt naturskönt men ack så vindöppet precis vid Vättern gör säkerligen sitt till, men ändå, cheezus. Jag och min kollega Therese gick en repa på gågatan för att köpa kaffe för att överleva kvällets jobbpass (jag ska skriva ut en intervju med Andreas Lundstedt och hon ska väl … tja, kändisblogga lite – långt ner i hennes blogg outas jag för övrigt som särdeles fåfäng) och det var fasiken något av det värsta jag varit med om. Eller nej, det var det inte, men det var väldigt väldigt regnigt och blåsigt.

Okej, dags att jobba.