Kategori: Livet och sånt

Det var det här med köttets lustar. Om hur illa det kan gå när man dricker alkohol och inte tänker på följderna. Hur bränd man kan bli. Hur något som skulle kunna vara så vackert istället bara blir otäckt och illaluktande, något man knappt ens vill ta i med ett rejält överdimensionerat grillspett.

Det handlar som sagt om fläskytterfilé. 788 gram.

Det skulle handla om kött. Jag hade allt planerat in i minutiös detalj i mitt huvud. Det skulle bli så vackert.

Men jag är SÅ trött i dag. Och när jag både använder versaler och kursivering, då är det illa. Men det kommer vad det lider. Skaka i fruktan där ute i solskuggorna, för köttet är på väg och inget kan stoppa den här fläskytterfilén.

Jag står och stirrar in i mina bokhyllor, söker efter något som kan liknas en favoritbok. Det står still i skallen. Vad gillar jag? Vem gillar jag? Vem gillar jag extra mycket?

DV-kameran står på laddning, om en knapp kvart tänker jag begå premiär på det nya Systembolaget vid Odenplan genom att hänga på låset (inte lika trashy på en lördag som en tisdagsmorgon antar jag) och jag har blivit ombedd att inhandla kött. Mycket kött om jag förstått saken rätt. Det oroar mig en smula för jag är dålig på kött. Jag skjuter det framför mig. Enklast så. Varken Systemet eller köttet har dock med kameran att göra, jag bara beskriver vad som sker i en ordnad stream of consciousness.

Sabina skrev för övrigt intressant om det här med bloggböcker i går, även om jag inte riktigt håller med på alla punkter. Och då borde jag ju så klart skriva varför, men jag hinner inte just nu, och kanske ligger problemet som en del uppfattar med bloggmediet just däri, ibland hasplar man ur sig något väldigt kvickt utan att tänka efter, man är publicerad på tre sekunder och tid för eftertanke och kontemplation finns inte riktigt. Men det kanske är en annan diskussion egentligen. Som sagt, jag hinner inte tänka nu.

Någon frågade mig om inte jag ville ge ut mina texter här som min tredje bok, eller varför inte redan som den andra, det går ju ändå så sakta framåt med det riktiga skrivandet, men jag ryste mest vid tanken. Bloggen fyller inte det syftet för mig, mitt skrivande här har en annan funktion. Däremot har bloggandet påverkat mitt skönlitterära språk, det förvånade mig när jag upptäckte det men det råder ingen tvekan om att så är fallet.

Nu Systembolaget.

——

Uppdatering: Åh vilket nytt och fint självplocksbolag och den söta mörkhåriga tjejen stod och lastade upp viner och log ack så sött mot mig när hon sa hej och i pur förtjusning slog jag till på två flaskor rosé. Odenplan har tagit sina första stapplande steg in i 1990-talet and I love it.

– Daniel, jag har befläckat ditt lakan, säger Morgan.
– Haven’t we all, säger jag.

Men stopp. Vi måste gå tillbaka i tiden först. Tillbaka till när Josefine var ung och hörde de vuxna i sin familj tala om Fransk fågel. Åren gick och namnet fortsatte dyka upp med stadiga mellanrum, det inkorporerades i hennes vardagliga vokabulär och kom slutligen till användning vid en brunch i vintras:

– Uh vad jag är bakis, säger jag.
– Jag med, säger Morgan. Du skulle inte ha köpt de där sista tolvorna tequila.
– Ni borde ta en Fransk fågel, säger Josefine.
– Say what? frågar vi i kör.
– Fransk fågel.
Vi tittar oförstående på henne.
– Som är?
– Meh! Alla vet ju vad Fransk fågel är.
– Eeh. Nä.

Men nu vet vi. Oj vad vi vet.

Fransk fågel är alltså en återställare, enligt vår kännedom uppfunnen av Josefines familj. Den består av armagnac, en citronskiva, socker och pulversnabbkaffe. Armagnacen hälls upp i ett shotglas, citronskivan placeras ovanpå som ett lock, och socker och kaffe läggs i en varsin hög ovanpå citronskivan. Drinken inmundigas genom att man först viker ihop citronskivan, stoppar den i sin mun och biter av (därav fågeln, din mun får i det här skedet formen av en näbb). Därefter sköljer du ner muninnehållet med din armagnacshot (som ju är en fransk spritdryck). Voila, du har nu druckit Fransk fågel.

Och eftersom kungen är av fransk ätt insåg Josefine att tiden för oss att invigas i den Franska fågelns värld så klart skulle ske på den svenska nationaldagen i onsdags. Och vilken invigning! Efter tre shots inom loppet av ett par timmar betitlar jag mig numera expert på denna ädla drink som endast har GT före sig i statusligan. Och som de sjöng, de där fjäderfäna! Smaken då? Well, Josefine förde med preussisk noggrannhet (det här är ett väldigt EU-förbrödrande inlägg) anteckningar på mina och Morgans omdömen efter varje omgång, och de går nu att studera i hennes egen bloggrapportering.

Och befläckandet? Tja, låt oss bara säga att picknicken ägde rum sittandes på ett av mina lakan, och att det åtminstone vid första shotstillfället, innan vi fått in den rätta citronavbitarknycken, var en särdeles kladdig och dreglande historia.

Överkurs 1: Lakanet ifråga hängdes en gång i tiden upp och användes som bakgrund när omslagsfotot skulle tas till ”Dannyboy & kärleken”. Efter onsdagens äventyr lär det förhoppningsvis inte medverka i några fler fotosessioner.

Överkurs 2: För tidigare äventyr i shotsens rike, check this out.

Överkurs 3: Efter att vi mobbat ut Josefine den där söndagen i vintras och meddelat att ingen vet vad fransk fågel är, gick hon hem och googlade. Här går att läsa vad hon tvingades inse.

Det känns som att jag inte läst eller skrivit en skönlitterär rad på hundra år, trots att det bara var några dagar sedan. Jag lever i en bubbla utan skrivna ord, i en tillvaro dominerad av fransk fågel.

Say what?! undrar ni kanske. Hold your horses, allt får sin lösning i sinom tid.

Det är nationaldag, Povel Ramel är död och tydligen ska nazister marschera i min Vasastad om en timme. Bäst att lägga benen på ryggen och dra så långt från vansinnet det går.

Jag har fortfarande inte planterat om de där chiliplantorna som jag fick för några veckor sedan. Jag har dåligt samvete för det. De lever visserligen och frodas i mitt fönster, växer så det knakar (måste dock lägga örat mot de gröna små lådorna de står i för att höra ordentligt) men jag ser ju att de vill ha större utrymme, jag inser ju att de vill ut och springa i gräset med de andra plantorna och få fritt spelrum för sin ungdom. Och släpper jag dem inte loss lär det aldrig bli några chilifrukter och jag vill ju ha mer nytta av dem än att bara titta på deras gröna och slanka söthet.

Ser mig om och inser att det är annat som också fallerar, saker jag borde ta tag i. Det är lortigt här inne. Det ligger damm överallt och inte blir det ju bättre av att sommaren är här och fönstrena står öppna och släpper in mystiska partiklar. Men istället är jag utomhus, som en vanvettig har jag spenderat helgen under bar himmel på ett sätt som är totalt olikt mig, i går promenerade jag totalt 26,3 kilometer om Google Earth stämmer och det tror jag för mina trampdynor värker. Vi startade i nordvästra Vasastan, jobbade oss sakta neråt och touchade östra udden av Söder vid Danvikstull, snurrade in i Hammarby Sjöstad, gick tillbaka till Söder men vände åter söderut och vandrade längs Årstavikens sydsida bort till Liljeholmen och så över till Hornstull och vidare norrut till Fridhemsplan där fötterna slutligen fick vila då jag med tunnelbanans hjälp tog mig de sista kilometrarna hem. Pannan är således röd i dag och på onsdag tar den förbannade stegräknartävlingen slut. Mina ben och mitt romandokument längtar.

Hade egentligen tänkt skriva ett inlägg om ett litteraturtekniskt berättargrepp som stör mig som ”Skumtimmen” begagnade sig av. Men eftersom jag varit besatt av utomhusliv har jag inte läst klart den och jag vågar inte uttala mig innan jag är färdig. Så i morgon. Kanske.

Jag känner mig nästan äcklig. Klockan är bara strax efter elva och jag har redan hunnit läsa tidningarna, tvätta, kånka travar till pappersinsamlingen och gå en timslång powerwalk i det strålande solskenet i sällskap med Peter, Bjorn and John. En sund själ i en sund kropp. Morgan och Jocke må ha stirrat skeptiskt på mig i går kväll när jag redan efter två öl offentliggjorde min hemgång, men vi får väl se vem som skrattar sist när vi möts upp för brunch.

Så ringer plötsligt Morgan.

– Jag skrev just ditt namn i bloggen.
– Men vad fan, vad ljuger du om i dag då?
– Nej, jag tror inte att jag har skrivit ett enda falskt ord den här gången. Du har inte ens några repliker.
– Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
– Äh, jag skriver ju alltid bara bra saker.

Nej, jag tror fasiken jag ska ge mig på armhävningar nu. Det kommer snart att stråla om mig som vore jag höggravid.

Nope, jag trillade inte ner från taket i går trots min bloggtystnad i dag. Fast det var rätt nära att vi hoppade när trubaduren inledde kvällen med att köra ”Sommaren är kort”.

Det är ju mycket Alex Schulman nu, han har lagt sig som en fuktig, lätt stickig men ändå rätt varm filt över hela bloggosfären. Min käre kollega Kalle gjorde en intervju med honom förra veckan, som ursprungligen var tänkt att gå ut som ett sommarporträtt i juni. Vi kunde dock inte hålla oss, la ut artikeln redan i går och den går nu som smör i solsken i såväl stad som land. Synnerligen intressant och smått förvånande öppenhjärtig intervju för alla som är intresserade av fenomenet Schulman, här i Östersunds-Posten.

Nej, dags att börja tänka på hemgångsrefrängen.

Min ursprungliga tanke var bara att skriva ett kort inlägg om att Kvarnen verkar vara på väg att förlora sitt sprittillstånd. Det stör mig egentligen inte så mycket i dagsläget eftersom det numera känns som ett turisthak, det var länge sedan jag var där vilket jag till och med skrev om förra året, men jag har ju en romantisk relation till stället, ett par viktiga episoder i min första roman utspelas där och runt sekelskiftet inleddes nästan varje utgångskvälls crescendo med att jag stod i Kvarnenkön och stampade. Jag vet inte hur många gånger jag varit där inne när taklampan plötsligt tänts vid tresnåret, men det är många och det skulle gå att skriva ett finfint minnesjunkieinlägg om det ifall jag bara iddes.

Men så surfade jag in på Svenskans sajt, och la istället blicken på det som låg till höger om Kvarnenartikeln. Inlägget fick plötsligt ett nytt fokus: Mig själv.

Det är andra gången på mindre än två veckor som något av de där gamla Pressens Bild-fotona dyker upp. Mitt hörlursförsedda huvud kommer att bli utslitet i den här takten. Men det känns rätt fint. För vi hör ju ändå på något sätt ihop, Kvarnen och jag.

Gick igenom alla mobilbilderna från Dannyboyrundekvällen. Blev mäkta förvånad när jag hittade en bild på Neil Tennant bland dem. Eller rättare sagt fem bilder, efter några förvirrade sekunder mindes jag att jag tvingade Morgan att ta om bilden gång på gång på gång innan jag tyckte att den dög. Fåfängan verkar dock ha varit lite bakvänd, för det sista fotot – som alltså borde ha varit det jag blev nöjd med – såg förjävligt ut och det enda som kändes okej var det här, som var försök nummer ett. Vojne vojne.

Om jag minns rätt skedde fotosejouren utanför toaletten på Snottys. Neil Tennant är på bilden 37 år gammal, och kortet är taget under Pet Shop Boys världsturné 1991 när de ankommer till Japan. USA-delen av turnén, duons enda riktiga försök att lägga den amerikanska kontinenten under sina fötter på mainstreammarknaden, finns för övrigt dokumenterad med med knivskarp och obarmhärtig elegans i Chris Heaths bok ”Pet Shop Boys versus America”, som borde vara obligatorisk läsning för alla som har något som helst intresse för popmusik och populärkultur. Och det säger jag inte bara för att jag är den jag är. Det är en av de bästa och mest ärliga skildringar av en popgrupp som skrivits. Punkt.

Killen till vänster på fotot är för övrigt en synnerligen trevlig 32-åring.