Kategori: Livet och sånt

Jag är rätt hemkär. Jag är väldigt förtjust i att vara utomlands men är det helst i kortare doser, jag har inte bott utanför landets gränser och jag har aldrig varit på vift längre än tre veckor i sträck. Jag har aldrig känt någon dragning till att bo i ett annat land, ingen direkt lockelse, inget sug, aldrig känt behovet av att vidga mina horisonter på det sättet. Och efter en tid utomlands blir jag ofelbart irriterad över att saker och ting inte fungerar lika väl som hemma och känner alltid ett visst mått av lättnad när jag kommer hem, hur trevligt jag än haft det under min resa. Kanske är jag helt enkelt bara en trygghetsjunkie, och Sverige är för mig trygghet, rutiner och vanor.

Så trots att jag älskade faktumet att varenda fik i Berlin var en bar där uteserveringarna aldrig tvingades stänga bara för att det blev kväll och tillvaron i stort var rätt lazzies-faire om det franska uttrycket tillåts i den här tyska betydelsen, så var det ändå en rätt skön känsla att kliva in på Centralen i Stockholm vid min återkomst för en vecka sedan. Det var som jag var van vid. Det var som det skulle. Det familjära omslöt mig. Ordning och reda.

Men så står jag sent på lördagskvällen på en bar och känner att nu är den här kvällen nog. Jag är trött, jag har slutat dricka sprit för en timme sedan och motverkar morgondagens bakfylla genom att köpa en Ramlösa. Jag köper en till Morgan också, vi dricker våra Ramlösa och ungefär halvvägs igenom dem säger jag äh nu går vi och vi stegar mot utgången. I dörren stoppas vi bryskt av dörrvakten, den där kommer du inte ut med säger han. Jag tittar på den halvfulla Ramlösan i min hand och frågar skämtar du med mig? Han ser på mig med sina tomma ögon och svarar ser det ut som att jag skämtar? och ställer sig i vår väg. Vi får snällt dricka ur vårt vatten inomhus, att föra med sig dryck ut på gatan från baren är förbjudet och jag sväljer i vredesmod resten i ett svep och ställer den tomma buteljen demonstrativt i dörröppningen. Hela vägen hem förbannar jag det jubelidiotiska regelsamhälle vi lever i och funderar på en gruvlig hämnd.

Så vaknar jag till en ny dag och nattens smädelse känns mindre jobbig att bära, fyllan har ersatts av ett enklare bakrus och solen skiner där ute och jag ska få gå och äta frukost i Vasaparken med en vän, livet känns ljusare och Sverige är trots allt borta bra men hemma bäst. Så läser jag tidningen Vi i Vasastan, en artikel där borgarrådet Mikael Söderlund (m) får nys om att det i Stockholms Stadsmuseums regi anordnas stadsvandringar där man stolt visar upp Stockholms illegala gatukonst. Och eftersom artikeln bara går att hitta genom att man laddar ner en pdf-fil tar jag mig nu friheten att skriva av större delen av intervjun som Josefine Hökerberg gjort med Söderlund. Jag hoppas att Innerstadspress, som gör Vi i Vasastan, har överseende med detta:

Nu finansierar ni vandringar med otillåten gatukonst. Hur går det ihop?
– Det känner jag inte till, att Stadsmuseum har en sån vandring. Det tycker jag inte att de ska fortsätta med. Det är olämpligt. Om det stämmer har de inget stöd från Stockholms stad.
Vad menar du med det?
– Om det du säger stämmer kommer jag att tala med museichefen om detta. Jag tycker inte att det är lämpligt att Stockholms stad stödjer sån verksamhet.
Men vandringarna är populära och många tycker att gatukonsten är fin.
– Jag förstår inte vad du menar med gatukonst. Om den saknar tillstånd är det regelrätt skadegörelse och straffbart. Jag likställer det med att slå sönder någons bil.
Affischer, mosaik, minisommarstugor, spraymallar och dekaler. Har du inte sett?
– Nej, men om alla skulle sätta upp sommarstugor här och var skulle väl Stockholm se ganska konstigt ut. Vill man uppföra ett konstverk måste man ansöka om tillstånd. Allt annat är olagligt.
Kan man ansöka om tillstånd för att uppföra en graffitimålning?
– Nej, vi accepterar inte graffiti i Stockholm. Och vi tycker inte, som vissa andra, att graffiti är en konstform. Vi vill inte ha graffiti här.
Engelska myndigheter avstod från att tvätta bort spraymålningar av gatukonstnären Banksy, på grund av hans stora popularitet. Värdet på lägenheter i hus som han målat på har skjutit i höjden. Hans väggmålningar värderas till över fyra miljoner kronor. Kommentar?
– Han är inte välkommen till Stockholm.

Och här någonstans får jag väldigt ont i magen och vill helt plötsligt vakna upp från mardrömmen vi lever i.

Det finns en berättelse i någon av Stephen Kings novellsamlingar från 80-talet som handlar om en kvinna besatt av genvägar. Jag minns inte omständigheterna men hon kör omkring i bil i de djupa skogarna i Maine och försöker hitta kortare och kortare vägar till sina resmål. Hon mäter och har sig och genvägarna blir snart viktigare än resan i sig, hon blir manisk, tänker inte på något annat och upptäcker en dag till sin förvåning att hon enligt bilens kilometermätare lyckats nå en destination på ett avstånd kortare än fågelvägen. Hon börjar därefter se konstiga djur i skogarna under sina resor, mystiska väsen som inte hör vår värld till, och till sist försvinner hon för att aldrig återses.

Jag börjar frukta att jag drabbats av något liknande. Den första veckan med min stegräknare var det alltid runt 3200 steg till jobbet. Så hände något. En morgon upptäckte jag att jag bara tagit 2900 steg, några dagar senare 2600, så 2500 och i morse upp till 2700. Det känns fortfarande som att jag går Drottninggatan söderut, och jag vet att längden borde vara konstant – det är 2950 meter enligt Google Earth – men vem är jag att utröna om typerna jag promenerar bredvid hör till denna värld? Vart är det jag hamnar? Vilken dimension vandrar jag i? I morse gick en ovanligt kortväxt typ med grön jacka och mystiskt utseende vid min sida strax söder om riksdagshuset, likt mig själv på väg in i Gamla Stan, in i de skumma gränderna. Var det en alv? Ett rå? Leif Pagrotsky?

Den här stegräknaren blir min död.

Telefonsamtal med Morgan strax före klockan 23 i går kväll:

Daniel: Jag börjar jobba redan vid åtta i morgon, så jag måste förbereda ett blogginlägg nu i kväll. Jag har inga idéer, vad fan ska jag skriva?
Morgan: Du ska fan inte skriva i bloggen bara för att du känner att du måste. Du gör mycket bättre inlägg när du har något att säga. Annars skriver du bara ett sånt där intetsägande har druckit två koppar kaffe till frukost och nu ska jag promenera till jobbet-inlägg.
Daniel: Jag dricker aldrig kaffe till frukost på vardagarna.
Morgan: Men åååh.
Daniel: Det här samtalet hamnar i bloggen i morgon bitti.
Morgan: Äh men va faan…

Egentligen ska man bara tiga ihjäl sånt här, inte ge det uppmärksamhet, det är bara alltigenom supersorgligt och kanske det slutliga exemplet på hur omoralisk och otäck nöjesjournalistiken ibland kan vara, men jag kan fasiken inte hjälpa det. Men som tur är såg jag just att den alltmer briljante Alex Schulman redan hunnit skriva allt jag tänkte nu på morgonen när jag försökte ruska av mig obehaget genom att äta frukost och läsa om DN:s gulddrakar. Det gick så där, hjärtat värker fortfarande, det piper och ojar sig i mitt bröst. Det är inte på riktigt, vill jag säga, det är så klart bara på låtsas, det kan inte vara på riktigt. Men det händer och vi tittar bara på med gapande munnar.

För övrigt undrar jag hur länge han får vara kvar på Aftonbladet, det börjar kännas mer och mer uppenbart att han aktivt söker konfrontation så att de ska sparka honom och därigenom än mer höja hans marknadsvärde. Först de otaliga gliringarna mot Ronnie Sandahl, sedan betygssättningen av chefernas kläder, de återkommande återpubliceringarna av den stoppade ”Calle snor en bulle”-videon och nu sågningen längs fotknölarna av tidningens egen nöjesjournalistik. Hur mycket som är föruppgjort spel för gallerierna är svårt för en utomstående att veta, men ändå, jag undrar om de fattar vad de gav sig in på.

Men det är häpnadsväckande roligt så länge det varar. Gårdagens fråga/svar-intervju med virtuella Ikea-Anna är något av det bästa jag läst på länge.

——

UPPDATERING: Hm, ibland är det här Twinglylänksystemet som DN och SvD använder sig av lite väl bra, jag ser via Statcounter att jag får en massa besökare som klickat sig hit från DN efter att jag länkat till gulddrakeartikeln, trots att det här inlägget inte alls handlar om det egentligen…

Jag får väl skriva några snabba tankar om min relation till krogarna ifråga, så att folk inte blir förbannade: Jag tycker att Caffé Nero är helt okej, men blev förvånad när det vann priset förra året och blev det igen i morse, för så bra är inte stället, min känsla när jag är där är att det är kalasbra i teorin, men sämre i praktiken. Inferno gillar jag, kanske mest för att det ligger nära där jag bor, och Xoko får jag helt klart gå och kolla in, det är ju bara några stenkast till Rörstrandsgatan. Good enough?

Det är fasligt mycket författarfödelsedagar just nu. I söndags var det Peter som hade bemärkelsedag, och i dag är det dags för nästa kille på vift i Berlin, den gode Gunnar Ardelius, att fylla år. Hip hop horay säger jag! Jag är ju inte längre på plats aus Deutschland och kan klappa om honom och hurra personligen, så jag firar födelsedagsbarnet med en bild jag tog i söndags framför Tempelhofflygplatsen istället.

Det är alltså Gunnar som syns till höger i bild. Vad örnen heter vet jag inte, men jag tror han är nazist.

Vissa jobbsamtal är jobbigare än andra. De är av två arter. Döden är den ena, ett tips har kommit in om att någon känd person har dött, kanske har en familjemedlem ringt och berättat, eller en vän eller annan närstående, eller någon som bara råkat höra något. Vi kan ju inte dödförklara en person bara för att någon ringer och säger att den eller den har dött, inte ens om personen påstår sig vara nära anhörig räcker det, det måste motringas, kontrolleras och få bekräftat, och jag blir lätt illamående när det sker. Oftast när man säger att man ringer från TT och förklarar sitt ärende brukar det inte vara några problem, särskilt inte bland äldre människor, för dem står TT för något tryggt, värdigt och officiellt som sitter i ryggmärgen sedan barnsbenens radionyheter i Sveriges Radio, borta sedan tolv år i TT:s regi men det brukar inte folk tänka på. De vet vad det är och de brukar inte bli arga när man ringer.

Hur som helst, samtalen är jobbiga för jag vill inte störa, inte snoka och att prata med någon i sorg är åtminstone för mig ingen barnlek. Förra veckan ringde jag en dotter till en konstnär som dött, hon lät dämpad men var ändå tillmötesgående, vi pratade ett tag och en timme senare ringde hon upp igen, eftermälet är viktigt och hon undrade om jag fått uppgifterna rätt om de priser han fått och de stora utställningar han gjort.

Döden alltså. Den ena typen av jobbiga jobbsamtal. De andra är de till Jan Guillou.

För om det är något som kan ge den mest ärrade reporter inkontinensproblem, så är det att ringa Jan Guillou. Jag har gjort det tre gånger i olika jobbärenden genom åren, och det är fan i mig lika nervöst varje gång. Karln utstrålar en sådan pompös självsäkerhet i allt han gör, han har aldrig fel och även om han har det så har han rätt ändå, på något vis. Det går inte att säga men hörru Jan, nu är du väl ändå ute och cyklar? för då äter han upp dig levande, tugga för tugga, lem för lem tills inget finns kvar. Det är så det känns. Det är så det är. Och då skulle jag ändå bara ställa den oerhört okontroversiella frågan Din bok ”Tjuvarnas marknad” ska bli film. Vad kan du berätta om det? och inget värre. Ändå dunkade hjärtat när jag slog numret till huset han har där uppåt Roslagen någonstans. Ren skräck, fruktan inför att slutligen bli avslöjad som den bluff jag är.

Säger du det? sa han på det där guillouska sättet när jag sa din bok ska bli film. Genast hade han sopat undan benen på mig, jag kunde se hans ansikte framför mig och jag började svettas. Eh, jaa, det står så här, i ett pressmeddelande vi fått, försökte jag, men insåg att skadan var skedd, han hade möblerat om dagordningen, jag hamnade på defensiven och därefter var det fritt fall, jag kom aldrig med i matchen igen, jag var uppe på läktaren och trots att jag förhoppningsvis dolde det någorlunda väl kände jag mig fem år gammal. Någon gång ska jag också bli lika självsäker som Guillou. Satan i gatan, ja det ska jag.

Hur som helst, vårt kanske två minuter långa samtal utmynnade i det här avslutande pratminuset. Och han var faktiskt rätt snäll i går. Tack för det Jan, men du gör mig fortfarande rädd.

Åter i Stockholm och världen är sig lik. Solen i Berlin är bytt mot grådask på Söder och något annat var väl inte väntat. Det känns sehr märklich att jag vaknade i en säng i Tyskland i morse men ändå sitter och jobbar som vanligt här hemma några timmar senare.

Nej, nog om Berlin. Mot framtiden!

——

Började för övrigt läsa ”Skumtimmen” där nere. Sehr gut so far, faktisch.

Nyvaken nyrakad, nytvättad, nypackad och nästan redo att gå i Berlin. Om fem timmar och sisådär tjugo minuter förväntas jag inställa mig på jobbet i Stockholm. Oh joy.

Auf wiedersehn Deutschland, det har varit tre fantastiska dagar där jag till och med fått en del färg i ansiktet, men nu ses vi på andra sidan Östersjön.

Kyrkklockorna dånar och ännu en dag i Berlin har startat. Min lätt irriterande förmåga att inte kunna sova på nya platser har dämpat sig, och även fast kroppen känns mörbultad efter att ha gått 22 491 steg i går (tack återuppståndna stegräknaren för det dagsrekordet) och trots en sen öl- och cocktailtimme känns kroppen därför relativt utvilad i dag.

Ibland brukar jag fundera över om hur livet hade blivit om inte. Om jag till exempel inte valt att åka till Uppsala efter gymnasiet och lumpen utan styrt kosan i annan riktning. När jag såg Peters unge norske vän, en 23-årig poet och urtypen för den ständigt glade gutten, röra sig världsvant genom barerna och tillvaron i Berlin undrade jag om det lika gärna kunnat vara här livet utvecklat sig. Om arenans plats egentligen har någon betydelse och hur livet i sånt fall hade sett ut i dag. Och jag undrar verkligen. Inte för att jag skulle vara missnöjd med nuvarande situation utan för att tanken kittlar, funderingen om hur det kunde ha varit lockar mig fast när jag är ärlig är det väl kanske ändå den som stoppar mig från att gå obehindrat framåt – tanken på det tänk om som bromsar, gnager och stretar i skallen.

Oh well, sinnet är för trött för djupa kontemplationer, vi hade mycket klokare insikter om det här och meningen med tillvaron i stort när vi i fylleruset vid tretiden vandrade mot lyan i norra Prenzlauer Berg.

I dag fyller Peter för övrigt år. Hip hip hurra!

Morgon i Berlin och fåglarna kvittrar. Eller ja, jag antar att de gör det i alla fall, här inne i lägenheten hörs de inte riktigt trots att fönstret står öppet och trädet utanför vajar i den tidiga förmiddagens bris. Berlin är grönare än jag väntat mig, och dekadensen som Peter utlovat floder av rinner inte direkt längs Prenzlauer Bergs gator, snarare tycker jag det ser väldigt uppstädat, välvårdat och fint ut. Men det ska tydligen lura bohemer bakom hörnen, jag håller ögonen öppna och kameran redo och lovar att plåta djuren när jag ser dem. Men kommer jag att veta hur de ser ut när jag ser dem? Får be Peter peka.

Huvudet ömmar lite, Alvedontabletten jag snikade åt mig vid sjusnåret från necessären i badrummet har inte gjort sitt jobb riktigt, jag är lite sur på den för det – tabletten alltså, inte necessären. Men i dag är en annan dag och staden ska läggas under mina fötter och erövringen börjar som så mycket annat med frukost.

Peter står och hoppar och kräver att vi ska ut på äventyr, och vem är jag att neka det. Men jag är framme i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg, det är solsken och varmt, redan på planet sprang jag på en gammal Uppsalakompis och det ser ut att kunna bli en alldeles utmärkt helg. Nu ska vi tydligen till Kastanien Allee för dagens tredje öl.

Bis später.

Alltså, är det någon som förstår det här med Schengen?

Sitter på Arlanda, väntar på att få gå ombord på planet mot Berlin. Under min korta promenad från Arlanda Express till gate 65, där jag nu befinner mig, har jag hittills behövt visa mitt pass två gånger, dels när jag checkade in mitt bagage och dels vid säkerhetskontrollen. Var det inte meningen att man skulle slippa passet vid resor inom EU?

För övrigt blev den kaviartub jag köpt med till Tyskland till en av Gunnars vänner just terroristklassad. Jag hade dumt nog placerat den i handbagaget, eftersom jag var lite osugen på kaviarläckage bland mina underkläder. Den här vätskan måste jag beslagta, sa säkerhetskontrollanten och slängde den potentiella bomben i en vanlig papperskorg.

Så nu sitter jag här med en nyinköpt kaviartub, inköpt i en butik sisådär sju meter från nyss nämnda soptunna, men inhandlad innanför säkerhetskontrollen, vilket tydligen är helt i sin ordning. Tack för det, 11 september.

Vi ses i Berlin.