Kategori: Livet och sånt

Spenderade dagen i Linköping igår, redigeringen av Melodifestivalbilagan som jag för tillfället basar över har på modernt manér outsourcats till Östgöta-Corren så jag åkte ner och pekade med hela handen på det där sättet jag alltid gör när jag styr och ställer här i tillvaron, plockade fram den stadiga blicken, barska stämman och kroppsspråket som entydigt visar vem som bestämmer. Den bilden ska ligga här, den texten bör du placera där samt vad tror du om en friläggning av Charlotte Perrelli? var några av fraserna som yttrades.

Efter förrättat värv hade jag lite tid över innan tåget åter skulle vända mot civilisationen. Jag irrade runt i staden, hängde i en galleria – jag älskar ju privatägda butikskluster mer än det mesta här i livet – kollade in domkyrkan som en god lutheran, pratade i telefon, låtsades att det fortfarande var nittonhundratal och besökte ett bankkontor och styrde slutligen stegen mot biblioteket. Jag bläddrade i en halvgammal Sonic, kollade om min roman stod i hyllan vilket den inte gjorde trots att den enligt bibliotekskatalogen inte var utlånad men någon hade väl snott den – maken till stöldbegärligt gods var det ju länge sedan Östergötland såg – och jag ställde mig vid en internetterminal för att spara in några kronors mobilsurf men gick bet eftersom de krävde lånekort och jag må äga rättigheter att låna böcker i Stockholm, Uppsala, Sandviken, Gävle, Karlstad, Malmö och Lund, men nej, något lånekort i Linköping har jag aldrig sett ett behov av så jag gick och tog åter gatorna i besittning, försökte känna mig som Lars Winnerbäck, beträdde avenyerna med foträta steg och önskade att jag passat på att använda bibliotekets toalett. Det var så dags då.

——

Uppdatering: Det kom ett Facebookmeddelande från en bekant: Men, du är väl inte särskilt barsk och helahandenpekande. Är du en djävul när du jobbar?

Nej. Jag är snäll som ett lamm både i staden och på landsorten. Det kallas ironi. Dessutom var det där med Lars Winnerbäck en ren och skär lögn.

Det här är Bastian. Han är ett halvår gammal och söt. Om fem sekunder kommer han att kräkas kalops över mig.

1998 var jag full och rökte cigarr.

2008 är jag full och röker cigarr.

Jag är uppenbarligen inte mycket för det här med utveckling.

Nähäpp, det blir ingen galleria på Odenplan, de högljudda rödskynkarna vann, får behålla sin grå oas precis som den alltid varit. Den unika småstadskänslan, mitt i Sveriges huvudstad, precis där den hör hemma, förblir intakt!

Och vilken seger det blev. Istället för sju års byggrop med en ny knytpunkt plus ett stort underjordiskt butikscentrum som resultat får vi nu fem års byggrop med en ny knytpunkt och ”en del butiker och kaféer och liknande” enligt ordföranden i exploateringsnämnden. Bring out the champagne.

Bah.

Att Carl Bildt bar en kavaj med gröna råttor på på Grammisgalan igår kväll har väl inte undgått någon och jag ska inte orda så mycket om det, även jag tappade hakan och det var ju årtusendets bästa pr-kupp, nu vet ju till och med kidsen vem landets utrikesminister är – om de nu råkade hamna framför föräldrarnas ång-tv igår och kollade på det där musikprogrammet där artister spelade årsgamla hits och Lasse Stefanz uppträdde vill säga.

Nej, vad jag tycker man kan orda lite om är det mystiska faktum att inte Baluba i förväg sett till så att prisutdelare Bildt åtminstone hade närheten av en aning om hur han skulle uttala namnet på den där mystiska producentduon han fick dela ut exportpriset till. För vad det än var han läste innantill från diplomet som tjejen vid hans sida höll upp, så var det då inte Bloodshy & Avant.

Bäst på Grammisgalan: Annika Norlins uppmaning i sitt tacktal om att skrota könskategorierna. Visst, det blir färre priser att dela ut, men det är ändå väldigt mystiskt att inte män och kvinnor kan tävla mot varandra i samma klass i något annat än hästsport.

——

Och nu något helt annat: Det är ju väldigt sött att Fredrik Strage gör en pudel i dagens DN och ber om ursäkt för sitt höga ”Arn”-betyg. Nu återstår bara att recensenten i Nerikes Allehanda, som använts som enda dragplåster i bioannonserna, ska krypa till korset.

En gång för typ hundra år sedan, eller åtminstone den 19 juli 2007, skrev jag ett inlägg om att min finfina vän Lisa Boda under arbetet med ett DN På Stan-reportage hittat en present till mig hon inte kunnat hålla sig från att köpa. Med tanke på artikelns natur, bortglömda ’hål i väggen’-butiker i Stockholm, spekulerade jag i att det kanske kunde vara en dammsugarpåse eller en handknuten tygtofs hon införskaffat.

Ett halvår har hunnit passera, och det har gått troll utan dess like i den där presenten, när vi setts har den endera varit glömd hemma, legat på jobbet eller varit på vift i den fjärde dimensionen. Men så i dag, tisdagen den 8 januari i nådens år 2008, med hjälp av ödets nyck och vikariecirkusens eviga kretslopp då det slumpat sig så att Lisa hoppar in för mig medan jag schlagerlarvar några meter bort – har jag fått presenten.

Och vad var det då? Jo, ett seriealbum inköpt på Staffars serier i Stockholm, Agnosis #4, skapat av Sandvikentecknaren Li Österberg, och jag har visserligen bara hunnit bläddra i det ännu, men åh, jag måste bara delge er slutknorren av episoden ”Konsten att överleva i Sandviken”, gjord på temat hur illa det än är kan det alltid bli lite värre.

Tack Lisa.

Från och med i dag, i vad som känns som känns som en evighet men kanske i verkligheten är tio veckor, kommer jag att viga mer eller mindre all min professionella tid åt Melodifestivalen. Det är en sanning med modifikation, jag kommer att ha några oasliknande veckor i mitten när jag går på gatorna som en normal människa, men i övrigt är det schlager schlager schlager för fulla muggar. Först tre veckor som redaktör för vår bilaga inför Melodifestivalen som en massa tidningar runt om i landet köper av oss och publicerar första veckan i februari då schabraket drar igång, därefter som nyhetsreporter på plats under turnén troligen fyra av de sex schlagerveckorna, finalveckan i Stockholm inräknad.

Så länge jag håller mig på hemmaplan lovar jag dock att inte omvandla det här till en schlagerblogg. Men sedan, vem vet vad jag hittar på för tok.

Ja herre gud hade Charlotte Kalla varit något annat än svensk hade jag muttrat att hon är Mühleggdopad men nu är jag bara kär kär kär.

Jag har verkligen svårt för tidningsfria dagar. Morgonen blir tom, kväst i sin linda, futtig och smått meningslös. Jag försöker förgäves klicka mig runt på sajterna istället, men eftersom de svenska morgontidningarna är erbarmligt dåliga på att uppdatera sina sajter med material utöver det av senaste nytt-karaktär blir det ett rätt kort klickande, inget har förändrats sedan i går känns det som och det puffas glatt för fem-sex dagar gamla grejer på såväl DN som SvD. Kul.

Jag bläddrar igenom Vi i Vasastan istället, jag är klok som en bok och förutsåg dagens torka och undvek att läsa den i går. Men även den är tunn, helgblodfattig, inte ens någon Björn Sylvén som skriver en krönika om det svunna Stockholm och att nästan allt var bättre förr och min håglöshet över trettondagens tristess gör att jag knappt ens orkar bli upprörd över veckans obligatoriska stoppa gallerian bevara det unika Odenplan!-insändare men orkar ändå uppbåda några sekunders indignation och tänker att ja, det där gråa blåshålet som alla skyndar över så fort de kan och vars trädbeklädda västra del alltid luktar kiss är värd att slåss för, och vad ska Stockholms näst största stadsdel med egna butiker till, likt Sandviken har vi ju redan både Dressmann och Åhléns, det räcker gott och väl där och likaså här.

Ja, jag är en smula uttråkad i dag. Tur att Tour de Ski-finalen startar snart.

Sällan har jag väl varit så förvirrad och tankspridd under mina morgonbestyr som i dag, att kläderna sitter åt rätt håll och att vänster och höger fot klarade att promenera till tunnelbanan utan att tråckla in sig i varandra måste ses som bedrifter av rang. För no no, ingen promenad i dag, jag var alldeles för sent ute för det – och att jag till och med lyckades sy ihop Duchovny-texten när jag väl anlänt till jobbet en kvart för sent måste ses som årets andra mirakel (att jag faktiskt sov tills klockan ringde i morse var det första).

Nu ska jag skriva en lång drapa om aborter. Hur jag ska lyckas ro ihop det med mitt nuvarande sinnestillstånd vete gudarna men det är väl bara att ge sig ut i det okända och hoppas på det bästa.

——

Jaha, och som grädde på moset verkar min rss-feed ha börjat muppa sig efter att jag mixtrat med Feedburner också. Men håll till tåls, det ska nog bli ordning på både den och mig vad det lider.

Efter att ha sett ”American gangster” i tisdags kväll kände jag att det var dags att ta itu med ”Blade runner”, the final cut, den slutgiltiga varianten, pricken över i:et, om man nu törs säga det om en film som nu finns i sju klippningar varav åtminstone två sagts vara Ridley Scotts egen när de släppts.

Den var så klart en fröjd att se. Inte för att jag såg någon direkt skillnad förutom att linorna de flygande bilarna hängde nu suddats bort digitalt, nej, det var en fröjd för att den tog mig tillbaka till helgerna på gymnasiet, helgerna då jag under flera års tid ofta nobbade fester för att istället varje lördagskväll gå på bio inne på den nybyggda Filmstaden i Gävle, Filmstaden som öppnade en hel värld av film med sina sju salonger jämfört med de knarriga ursäkter till biografer Gävle och Sandviken tidigare stoltserat med – även om jag har ett vagt minne av att Spegeln var en charmig sådan i tidernas begynnelse när åttiotalet gick mot sitt slut och att Sandvikens egen Grand, sedan tjugo år bingohall, var finfin när jag såg ”Top gun” som elvaåring och tyckte att det var det bästa jag någonsin sett.

Filmstaden i Gävle invigdes julhelgen 1991, den sades vara världens modernaste biograf, eller åtminstone Sveriges – det var väl ungefär samma sak när jag var sexton – och premiärfilmen var ”Den ofrivillige golfaren” och vi var självklart där. Kanske var till och med Lasse Åberg det, jag minns inte, han är ju gästrikeson även om de från Hofors alltid setts som kusinerna från gränslandet mot Dalarna.

Varje lördag tog jag och mina vänner, ibland var vi tre-fyra men ofta bara två, bussen som gick klockan kvart i åtta in mot Gävle. De dryga tre milen från Kungsgården tog fyrtiofem minuter, ibland femtio, bussen skulle ju in och krångla i Sandviken också och jag minns motorvägen över Forsbacka och Valbo som oändlig i höstarnas becksvarta skogsmörker. Väl framme i Gävle fanns två alternativ – endera satt vi på McDonalds och åt i två timmar före eller efter filmen, den enda bussen som gick hela vägen hem på lördagskvällar avgick kvart över två på natten, fyllebussen, den som stank av sprit och spyor och först någon gång långt efter klockan tre släppte av oss utanför kyrkan där hemma, beroende på hur många gånger smockan hängt i luften längs vägen och hur fort chauffören vågat köra när ståplatserna fyllts till det dubbla av brölande drägg.

Oftast valde vi att sitta på McDonalds först och gick på nattbion. Mig veterligt var det många år sedan nattbion försvann från Gävle, men i början av nittiotalet var det legio på såväl fredags- som lördagskvällar som jag minns det. Det kändes bättre att ha filmen att se fram emot, att sitta på McDonalds och tålmodigt tugga våra strips och äta chokladmunkar med vetskapen om att huvudnumret fortfarande fanns framför oss. Ibland kunde det vara ett vågspel, började nattbion först vid midnatt och var två timmar lång plus en massa reklam och trailers satt vi på nålar den sista kvarten, ideligen blängandes på klockan i försök att mana den att gå saktare så att livlinan västerut inte skulle åka ifrån oss. Ibland, som i fallet med ”JFK”, var inte ens nattbio att tänka på, åtminstone inte förrän senare när vi började bli så gamla att vi möjligen kunde låna någon av våra föräldrars bilar och köra dit.

Det är det jag minns när ”Blade runner” passerar revy framför mig i min soffa. När jag ser origamin, enhörningen, minns myten om att alla företag som svischar förbi som loggor senare gick i konkurs, bildscannern som verkar kunna se runt hörn, 2019 års Los Angeles som mest liknar Shanghai på 50-talet ljussatt i neon, den genomskinliga regnrocken som färgas blodröd när replikanten faller genom skyltfönstrena, hur vi avgudade Vangelis musik när eldarna stiger över stadens skyline, hur spriten i glaset färgas blodröd när en sönderslagen Harrison Ford dricker av den, Sean Youngs makalösa axelvaddar, time to die, den vita duvan som flyger mot himlen och it’s too bad she won’t live – allt det som var ren porr för en drömmande sjuttonåring när vi såg director’s cut-versionen på Filmstaden i slutet av 1992 och som fortfarande ekar i mig när jag nu sitter där och låter det skölja över mig och jag undrar var alla Philip K Dick-böckerna finns för i bokhyllorna står de bevisligen inte och hur det kan komma sig att halva livet hunnit passerat sedan de där åren innan allt egentligen började.

Ja herre min je. Jag är seg som kola i dag, som vore jag tvingad att gå på trettiotre varv när jag är gjord för fyrtiofem. Och för er ungdomar där ute så är det alltså en LP- kontra singelliknelse, vinyl med andra ord.

Men det finns ingen tid för rast och ro bara för att det nya året ringdes in så att kroppens ork åkte ut, jag har texter som måste skrivas, plåtningar som ska bokas och intervjuer som måste färdigställas. Men jag tror hur som helst att jag bestämt mig för att 2008 ska bli ett lite sundare år än det förra. Samt att jag i år ska skriva klart bokjäveln.

Det kan väl räcka som nyårsförhoppningar.