Kategori: Livet och sånt

Fräsch som en nyponros, med fast blick, god andedräkt och utvilad med härligt rosiga kinder möter jag i dag det nya året med ett hjärtligt välkommen!

Eller något sånt.

Årets film: ”Darling”. Inget annat under året gav mig i närheten av samma känsla när jag lämnade biosalongen.

Årets läsning: ”Mig äger ingen”. Jag var helt tagen efteråt och jag är rätt svårtagen.

Årets skiva: Säkert. Ett helt strålande album som jag inte förstår hur Annika Norlin ska kunna toppa men det går säkert alldeles utmärkt det också.

Årets riff: Det som drar igång tjugo sekunder in i videon till ”Cheek to cheek”. Jag föll inte som en fura för Sahara Hotnights nya album ”What if leaving is a loving thing”, men förstasingeln blev nästan årets låt i min ipod. Nästan.

Årets låt: ”1 2 3 4” med Feist. Kraftigt sönderspelad på såväl P3 som i min ipod, men ändå, åh vilken fantastisk låt.

Årets längsta blogginlägg: You’re in a bad way. Utan tvekan.

Årets drink: Fransk fågel. Det grämer mig något oerhört att jag tydligen drog från festen i lördags innan armagnacen, kaffet och citronerna åkte fram.

Årets köttskandal: Morgan ställer till det när vi grillar.

Årets konstigaste intervju: Eller ja, intervju och intervju egentligen, men telefonpresskonferensen med David Duchovny, där sjutton journalister, under ledning av en moderator, fick ställa en fråga var till en måttligt engagerad Duchovny, tar nog priset. DN:s tolkning av eventet kan läsas här (frågan jag ställde var den om sexboomen i amerikansk tv hösten 2007 i och med ”Californication” och ”Tell me you love me”), min artikel ska ut först senare i veckan.

Årets tv: ”Friday night lights”, ”Battlestar Galactica”, ”Dexter” och sist men inte minst ”30 Rock”. Alec Baldwin är fullständigt lysande som NBC-chef.

Årets vart ska jag nu få min ”OC”-fix: ”Gossip girl”.

Årets comeback: Ben Affleck. Hollywoods mest utskrattade träbock var först finfin framför kameran i ”Hollywoodland” och därefter kalasbra bakom den när han regidebuterade med filmatiseringen av Dennis Lehanes ”Gone baby gone”, som jag för övrigt tycker är en fantastisk romantitel.

Årets död: Ingmar Bergman. Själv tog jag emot beskedet under en förmiddagspromenad i Hagaparken, precis efter att jag nästan trillat ner i ruinerna av skrytslottet som Gustav III aldrig hann bygga klart eftersom han gick och dog.

Årets oj då, där gick den artikeln upp i rök: När Carl-Henning Wijkmark fick Augustpriset för ”Stundande natten” och det sa poff när min och alla andra journalisters förskrivna Åsa Linderborg-artiklar förintades.

Årets långbänk (1): Mitt romanskrivande. Men 2008, ja då jäklar ska den andra romanen bli klar!

Årets långbänk (2): Min ambition att göra en mp3-boksversion av ”Dannyboy & kärleken” har inte kommit ett dugg närmare verklighet än den var i december 2006. Men den som lever får se. Eller höra då kanske.

Årets bild: Mamma visar hur riffen ska sitta i ”Guitar hero”.

Årets telefonsamtal: Kvinnan som ringde och undrade hur jag kunde veta att apokalypsen var i antågande.

Årets uppmaning till bokbranschen: Efter att ha fått träningsvärk av ”Chockdoktrinen” vidhåller jag min idé från i juni: Börja ge ut kioskvältare i pocket direkt, och ta mer betalt för dem. Jag tror det skulle löna sig.

Årets sista förhoppning: Att det blir en rolig nyårsfest. Det är tydligen hippietema. Vojne vojne, det känns ju inte direkt så mycket … Daniel.

Jag har ont i huvudet i dag. Josefine hade fest i går, och när jag vid ettsnåret med stursk, fast och övertygad röst sa nä nu är det dags för mig att åka hem till stan (hon bor ju på Stora Essingen gubevars) tog hon fram en Jim Beam-flaska och då var det ju liksom kört. Så nu ligger jag här med en helt helvelutisk huvudvärk och tycker att världen är elak, dum, förjävlig. Vilket den ju visserligen också är enligt tidningarna som ligger spridda för vinden bredvid mig i sängen och vars rubriker jag endast fragmentariskt lyckas ta in – hivepidemi, folkflykt, mord och svårt att köpa tobak – ja jag säger då det.

Dessutom har jag ont i magen. Stackars stackars mig.

Om man nu i en reklamkampanj försöker anspela på att man är en nörd, borde man då inte

1) se till att man stavar apans namn rätt?

och

2) kanske till och med ange någorlunda rätt år?

——

Detta var del två i min serie där jag av obestämd anledning gör mig smålustig på PC Citys bekostnad. Del ett finns här. Del tre kommer vid behov.

Har ni köpt biljett? frågar vakten och vi kollar med klentrogen blick och säger är du helt dum i huvudet? utan att öppna munnarna. Det ser halvtomt ut innanför fönstren. Nej, vi har inga biljetter och vakten upprepar sitt bara förköp i kväll och jag frågar ska vi gå och äta? och Jennie och Camilla nickar. Kanske hade vi kunnat muta oss in. Ordinarie biljettpris – halvtom lokal klockan 01.20, en dryg halvtimme kvar till stängningsdags – 150 kronor. Hade vi agerat trivsamt och därtill lagt på en hundring extra hade vi säkert kommit in. Men det finns gränser för min juldagsdesperation. Det här livet. Det här jävla livet med de här jävla människorna som vi … ja som vi väl på något sätt är en del av.

Jag, Jennie, Johan och Jennies syster Camilla inledde på Lillpuben – fyra omgångar av Pilsner Urquell plus shots för sextio kronor tror jag blev resultatet. De senaste åren har Lillpuben agerat den alternativa hemvändarplatsen, stället dit the outcasts, de som inte vill gå till eller längre känner att de hör hemma på Hotel Princess, alltså det jag ibland kallar Prinsan och som på senare år, behjälpt av katastrofal varumärkesvandalism, under perioder hetat Moose Bar, O’Learys, Marquee, Livingroom, Medelhavsrestaurangen och fan och alla hans ingifta mostrar.

Faktum är dock att jag och Johan tjuvstartade på Mulligan’s, det irländska haket i korsningen Fredriksgatan/Hyttgatan, ett coverband levde rövare och vi blev blev bjudna på öl av vår gamle kompis Erik som på ålderns höst gått och blivit svensk mästare i rugby. Mindre känt faktum: även jag spelade som sjutton-artonåring rugby på positionen inside flanker. En man i röd skjorta, svart slips och svart tröja gjorde dock mitt liv surt eftersom han klätt sig exakt som jag – ni skulle kunna vara tvillingar skrockade Johan och mannen var visserligen ett under av ickeelegans men ändå – där stod vi som Knoll och Tott och jag svär på att han följde mig när vi gick genom lokalen.

När jag var ung gick vi alltid på Hotel Princess. Prinsan var Sandvikens nöjesnav – ett stadshotell till allt utom namnet med nattklubb i källaren, mogendans och livescen på markplanet och trubadur i den inglasade trädgården. Ung som gammal gick dit – indiepoppare som vi, innebandykillar, medelålderskrisare och blackjackspelare – alla fick plats. Det var dräggigt och svennigt rätt ofta och ja, jag minns de där kvällarna inbäddade i dåtidens rosa ludd och nej, kapitlet som utspelar sig på Prinsan i ”Dannyboy” tyder väl knappast på att det var himmelriket på jorden – men ändå, det fanns något genuint där, något jag inte tror enbart beror på att jag ser det genom en bakfull backspegel.

Men varje år säger nu mina systrar men åååh som vore jag en halvdöd stofil katten dragit in på hallmattan när jag kallar stället Prinsan. Moose Bar, O’Learys, Medelhavsrestaurangen, Marquee och Livingroom som sagt.

Dessutom, råkar jag ha fått höra inför årets jul, kan man lika gärna dö som att bli sedd på Prinsan år 2007. Är man nere med gatan går man på Underbar, baren i källaren på gamla EOS-hotellet ute vid Gävlevägen där vi faktiskt till sist hamnade redan förra året. Men åååh, säger mina systrar i kör, det heter Kharma nu! och där står jag med stofilstruten på skallen i hörnet bakom julgranen och undrar och undrar och undrar: Varför tror krogägare att ett ställe ska bli fräschare, tuffare och mindre konkursmässigt bara för att man byter namn och köper ny inredning som gör att det ser exakt ut som förut, fast lite annorlunda?

Så stod vi där, klockan 01.20. Lillpuben var stängd, Prinsan eller vad det nu hette hade varit villiga att släppa in oss för hundrasextio kronor men Johan sa det där stället känns jinxat, allt skit man gjort där sitter ju i väggarna när vi stod och tvekade och nä fan jag drar till Kungsgår’n och gick mot nattbussen och jag och Jennie och Camilla gick vidare och vi stod där, utanför Kharma – med efternamnet Lounge – som har vimmelbilder senast uppdaterade 24 augusti, och tänkte att okej då, vi går väl in. Har ni köpt biljett, frågade vakten och nej, vi har ingen biljett men … men det är ju för fan bara halvfullt där inne och han ler snett och säger det är fullt och stänger dörren framför våra näsor.

Ännu en julafton lagd till handlingarna. Ännu en mage som spänner och bråkar, larmar och för väsen. Framåt kvällen ville mina systrar spela spel, men eftersom jag i min enfald hoppades att det skulle kunna bli åtminstone lite vila, rast och ro i den fem- eller sexstegsstafett julhelgen alltid utvecklas till – i år Stockholm, Gävle, Sandviken, Kungsgården, Gävle, Sandviken, Gävle och därefter hemfärd mot Stockholm – stängde jag in näsan i Kjell Erikssons ”Den hand som skälver” istället och blev genast kallad tråkmåns. Livet är hårt i bruksorten.

Tomten på bilden har så länge jag minns det aldrig kunnat stå för egen maskin. Pappas förklaring, som jag hört varje jul i åtminstone tjugo år, är att han druckit för mycket och blivit så rund under fötterna att han ständigt faller över ända, slår magen i golvet, drattar omkull och gör sig till. Nu har dock pappa kommit på den briljanta idén att fästa luvan i granen. Tomtefar lär därmed hålla sig på benen ända fram till trettonhelgen hur mycket julmust jag än trugar i honom.

PLOOING!

Mina damer och herrar – som ni kanske märkt har vi sedan Uppsala tvingats köra med reducerad hastighet. Detta beror på ett signalfel och vi har nu fått veta från trafikledningen att vi kommer att få köra i 30 km/h upp till Skutskär. Vi återkommer med besked om hur det påverkar ankomsttiderna.

Avstånd Uppsala–Skutskär: cirka åtta mil. Tack så mycket SJ.

Får man tutan med på köpet?

En timme kvar till julledigheten, och jag blev just klar med bandutskriften från min intervju med Elin Klinga i onsdags. 15505 tecken. Som ska skalas ner till en artikel på 4500. Varav kanske max … ja låt oss säga 1500 blir citat från utskriften. Och det måste vara klart för utläggning efter annandagen.

Vojne vojne det lär inte bli en jobbfri jul.

För några veckor sedan, efter en särdeles lång brunchsittning på Kung Carl, skulle jag köpa en ny stereoförstärkare. Min Proton-trotjänare hade kämpat i sexton år och förtjänade vila på ålderdomens senhöst då den börjat tappa delar av hörseln, det vill säga diskanten, i vänstra högtalarutgången. Jag tycker om att köpa elektronik, jag har aldrig varit en storkonsument av kläder men kontinuerliga punktinköp av olika tekniska prylar gör ändå att sparkontot hålls på en sunt låg nivå. Glad i hågen och peppad av Josefine som började prata om att det var en Marantz-förstärkare jag borde ha och ingen sabla Nad – ord jag dock lyssnade föga på får jag erkänna – stegade vi med bestämda steg mot Hifi-klubben på Sveavägen. Vi klev in genom porten med entusiasm i blick. Tio sekunder senare stod vi på gatan igen.

För jag hyser en latent skräck mot stressade butiker, som poppar upp när minst man anar det. Det finns en oro i vissa butiker, något som egentligen inte har att göra med huruvida det är proppfyllt med människor, utan snarare vilka typer de är och hur personalen agerar. Och den här lördagen, en av decembers första dagar om jag minns rätt, fanns en stämning i luften som födde en panik inom mig, jag kunde inte vara kvar, de teknikkåta stereokillarna där inne som väckte minnen om en ungdom långt före min Uppsalatid blandad med en samling ostyrliga butikskillar utan system och en trasig kölappsmaskin fick mig att backa på ren instinkt. Knappt ens om livet hängde på det hade jag stannat där inne och det spelade ingen roll att jag hade peppat för den där nya förstärkaren och den efterföljande inkopplings- och sladdhärveutredningseftermiddagen i över en veckas tid. Det gick inte.

Och det här oroar mig en smula. För nej, jag har inte köpt alla mina julklappar ännu och det lär inte ske förrän på lördag om jag ser mitt schema. Och visserligen lär jag hålla mig långt borta från de hormonstinna high end-stereobutikerna, men ändå, vad händer om skräcken drämmer till mig med sin klubba? Vågar jag möta de besvikna blickarna på julafton när golvet under granen ekar tomt? Vad är värst?

Hua.

Spela inte ”Guitar hero” hela söndagskvällen till alldeles för sent och drick vin och glögg när du ska upp och jobba dagen efter. Ja, det är visserligen jättetrevligt och jo du dominerade med väldigt coola riff, men du blir sjukligt trött och faktum är att du inte har någon känsel i vänsterhandens fingertoppar i dag vilket är jättedumt när du ska skriva på tangentbordet. När du dessutom ägnar den lilla kraft du har i din hand till att plita ner det här istället för de saker du egentligen får lön för, skulle man kanske nästan till och med kunna kalla det tjänstefel. Du borde skämmas Daniel och det gör du väl längst där inne någonstans också.

Hoppas jag.