Post Format

Tomten, fyllan, luvan och jag

Ännu en julafton lagd till handlingarna. Ännu en mage som spänner och bråkar, larmar och för väsen. Framåt kvällen ville mina systrar spela spel, men eftersom jag i min enfald hoppades att det skulle kunna bli åtminstone lite vila, rast och ro i den fem- eller sexstegsstafett julhelgen alltid utvecklas till – i år Stockholm, Gävle, Sandviken, Kungsgården, Gävle, Sandviken, Gävle och därefter hemfärd mot Stockholm – stängde jag in näsan i Kjell Erikssons ”Den hand som skälver” istället och blev genast kallad tråkmåns. Livet är hårt i bruksorten.

fulltomte.jpg

Tomten på bilden har så länge jag minns det aldrig kunnat stå för egen maskin. Pappas förklaring, som jag hört varje jul i åtminstone tjugo år, är att han druckit för mycket och blivit så rund under fötterna att han ständigt faller över ända, slår magen i golvet, drattar omkull och gör sig till. Nu har dock pappa kommit på den briljanta idén att fästa luvan i granen. Tomtefar lär därmed hålla sig på benen ända fram till trettonhelgen hur mycket julmust jag än trugar i honom.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.