Tomten, fyllan, luvan och jag

Ännu en julafton lagd till handlingarna. Ännu en mage som spänner och bråkar, larmar och för väsen. Framåt kvällen ville mina systrar spela spel, men eftersom jag i min enfald hoppades att det skulle kunna bli åtminstone lite vila, rast och ro i den fem- eller sexstegsstafett julhelgen alltid utvecklas till – i år Stockholm, Gävle, Sandviken, Kungsgården, Gävle, Sandviken, Gävle och därefter hemfärd mot Stockholm – stängde jag in näsan i Kjell Erikssons “Den hand som skälver” istället och blev genast kallad tråkmåns. Livet är hårt i bruksorten.

fulltomte.jpg

Tomten på bilden har så länge jag minns det aldrig kunnat stå för egen maskin. Pappas förklaring, som jag hört varje jul i åtminstone tjugo år, är att han druckit för mycket och blivit så rund under fötterna att han ständigt faller över ända, slår magen i golvet, drattar omkull och gör sig till. Nu har dock pappa kommit på den briljanta idén att fästa luvan i granen. Tomtefar lär därmed hålla sig på benen ända fram till trettonhelgen hur mycket julmust jag än trugar i honom.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *