Kategori: Livet och sånt

Dalagatan i Stockholm, onsdag kväll:

När jag senare med hjälp av Eniro försökte hitta etablissemanget trillade jag istället över det här. Det känns bra att veta att vi har en bakdörr om journalistiken går åt pipsvängen.

Jag är inte den som gråter på film. Eller vänta för den delen, jag är väldigt sällan på film, vad jag menar är att jag aldrig gråter av film. Jag har extremt lätt för att bli moshy moshy i själen, är lättmanipulerad när det kommer till stråkar och sentimentalitet och får förnedrande enkelt gåshud av de enklaste Hollywoodknep, men jag gråter aldrig. Det är helt enkelt inte min grej.

Men så handlar ”Lost” om Penny och Desmond och jag tappar alla koncept. Jag vet inte vad det är. Jag får gåshud på armarna så fort de syns i bild, bara av att skriva det här. I slutscenen av avsnittet ”The constant” tidigare i år, när Desmond lyckades ringa Penny genom tid och rum och det därtill skedde på självaste julafton, grät jag kanske inte som ett litet barn, men jo, det kom tårar. Det var ett av mitt livs mer underliga ögonblick.

Och i lördags kväll, när jag låg i min soffa och såg säsongsavslutningen samtidigt som försommaren prunkade i världen utanför, hände det igen. De där två alltså. Om världen vore så vacker på riktigt.

Jag kan inte förklara det. Jag vet bara att det gör mig väldigt lycklig när det sker.

Inställt på grund av solsken.

Jag är lite förvirrad. Splittrad. Försöker undersöka livskvaliteten hos mina blommor samtidigt som jag skriver ett blogginlägg och plockar undan frukosten. Tänker att jag måste skicka några mejl. Är inte riktigt nöjd med min mejlsituation. Funderar på att koka kaffe, men nej, det är för kort tid tills jag måste till jobbet. Hinner jag skriva mejlen? Vet inte. Irriterar mig över att jag inte skrev något under mina två lediga dagar. Jag skulle ju göra det i går. Bad Danny. Bad. Bad jag om att få komma in en halvtimme senare till jobbet i dag? Ja, det gjorde jag. Men jag var ju å andra sidan helt under isen fysiskt i går, posttraumatisk schlagerstress, hade det som kommit ut ur fingrarna blivit något att ha? Kanske inte. Är det jag skriver någonsin något att ha?

Vem fan vet.

När vi var i Belgrad skrev Mattias ett inlägg i DN:s schlagerblogg med en passus till de beskrivningar av drömmar som Emma brukar hänge sig åt ibland i sin blogg. I natt hände mig något liknande, och eftersom Mattias dessutom var inblandad kopierar jag helt fräckt hans rubrik och meddelar följande:

I natt drömde jag att en ”Cloverfield”-dinosaur börjat ödelägga delar av norra Vasastan och som de journalister vi är drog jag och Mattias dit för att bevaka bestens framfart. När vi kom fram till Vanadisplan var jag i Uppsala, dinosaurien och Mattias var glömda och jag gick istället omkring och skämdes när alla stirrade på mig eftersom jag hade klätt mig i kostym istället för frack när det var vårbalslördag.

Hemma. Åh kära hemma. Jag ska inte tänka på schlagermusik på åtminstone nio månader. Åtta i alla fall. Gud så skönt det ska bli.

De närmaste dagarna ska jag dessutom extra mycket:

• Uppskatta förhållandevis ren luft även i innerstaden.

• Glädjas åt tillbehör såsom potatis och någon typ av dressing när jag köper en kötträtt på restaurang.

• Känna lycka över att vi använder oss av rullar till vårt toalettpapper.

• Fröjdas för att jag har ett riktigt täcke omslutet av ett påslakan i min säng.

• Försöka vänja mig vid att åter ha ett duschmunstycke som passar ihop med hållaren på väggen.

Det har blivit dags för hemfärd. Det känns smått overkligt att säga så här på morgonen den fjortonde dagen, men jo, det är verkligen dags. Väskan är packad, jag är slitnare än slitnast efter nattens arbete och noll timmars sömn, men hey ho, here we så sakteliga norrut go.

Jag bjuder på en liten bildkavalkad som avslutning på Belgradäventyret. Enjoy.

Therese och Marko intervjuar Charlotte Perrelli några timmar efter att de anslutit vid min sida i måndags.

En sak är säker, serberna kan det här med muffins. Här en med gurka och bacon i.

Sprang på Kristian Luuk och hans sidekick Josef Sterzenbach i presscentret, när de var på jakt efter en skrivare för att skriva ut manuset de skulle använda till den första semifinalens kommentatorsjobb. Gentil som jag är hjälpte jag dem till rätta.

När vi såg Champions League-finalen i hotellrestaurangen satt några äldre serbiska gentlemän framför oss och lekte med fjärrkontrollen. De lyckades rätt oväntat få fram en texttv-sida med färska resultat från svenska Superettan på. När de knäppte bort sidan lyckades de inte fullt ut, varvid resultatet i matchen mellan Örgryte och Falkenberg satt kvar på skärmen den närmaste timmen. Kändes en smula underligt med tanke på var vi befann oss.

Fotostunden som antog kaotiska proportioner i fredags eftermiddag på den svenska delegationens tak. Någonstans bakom den där växten står Charlotte Perrelli.

Jag och Therese tog en sightseeingrunda i Belgrad i går. Bland annat visade jag henne utsikten från fästningen Kalemegdan, som hon inte sett tidigare men där jag varit och rekat förra helgen.

Do you have monkeys? frågade Therese kassörskan när vi stod i insläppet till Belgrads zoo. När svaret blev jakande begav vi oss in och kollade på zebror, vargar, lejon, elefanter, giraffer, kameler, undulater, hästar, björnar, hundar (!), sälar och flodhästar. Först tyckte vi det var hysteriskt roligt att gå runt där, men skrattet fastnade i halsen efter ett tag då burarna var löjeväckande små och djuren ofta såg mer än lovligt raggiga och undernärda ut.

De hade också någon form av bergsget. Eller så är det något helt annat men det var vad jag gissade på i alla fall. Sekunden senare försökte den bita av Thereses hand.

Dags att bege sig mot flygplatsen. Två veckor i Belgrad and all we got was a lousy artondeplats. Igen.

Kul.

DN-Mattias i går seneftermiddag, efter att ha varit i Belgrad ungefär 48 timmar (meningen uttalad som en utdragen suck): Alltså fan, det är ju mer än halva tiden kvar innan man får åka hem.

——

På tal om något helt annat. Den här reklamskylten står placerad strax efter brofästet på den norra sidan av Sava, och jag passerar den två gånger om dagen under min promenad till och från arenan. Nyfikenheten kring vad det står, eller ens vad det kan tänkas handla om, har hunnit växa till närmast mytiska proportioner eftersom bilden är så allmänt hållen. Det skulle kunna röra sig om nästan vad som helst. Petra?

Jag har ju tidigare skrivit att Belgrad inte är särskilt vackert, men att staden ändå har en bedagad charm. Det är nu inte helt med sanningen överensstämmande, vissa delar av staden måste ändå sägas vara stilfulla. Som utsikten uppe från fästningen Kalemegdan, där jag var och hängde häromdagen när schlagertristessen slog till. Oj vad den slog till.

I en del av de vattengravsliknande nedsänkningarna hade de kommit på den rätt briljanta idén att bygga tennisbanor.

Jag verkar dock vara rätt ensam om att bry mig om att se staden. I går meddelade arrangörerna att de tvingats ställa in de gratis sightseeingturer som erbjuds till de runt fyratusen ackrediterade ”journalisterna” på plats, eftersom intresset varit nära nog noll.

Patrick Dempsey är i Stockholm. Jag älskar Patrick Dempsey. Har gjort det sedan jag som tolvåring såg honom i ”Can’t buy me love” som jag fortfarande till denna dag räknar till en av mina absoluta favoritfilmer. Han är för mig en lika stor hjälte som Neil Tennant.

Och här sitter jag i Belgrad. Bland tusentals schlagernördar som tycker att det här är livet, att det här är större än livet.

Något känns väldigt fel.

Gästtoaletten på det svenska ambassadresidenset i Belgrad i lördags kväll:

Vi använder samma toalett och tvättar oss i gemensamt handfat – men nähädu, kvinnor till vänster och herrar till höger när det kommer till handtorkningen hörrudu.

Que?

——

Och jaja, rubrikordleken var väl inte hundraprocentig, men ni fattar.

Gick för att äta frukost på ett café här i närheten i dag, fick en god tonfisksallad där tidigare i veckan. Satte mig, en tjej kom fram för att ta min beställning, jag tänkte mig en riktig brakfrukost likt de bruncher vi brukar svulla loss i på helgerna hemma, men möttes av haktapparbeskedet nej, köket är stängt på söndagar.

Lätt yr vinglade jag iväg, vafalls vafalls vafalls, ingen mat på söndagar? Gick till en gata jag sett har många uteserveringar, klockan närmade sig tolv men nej, satan i gatan de människor som satt där konsumerade uteslutande dryck – kaffe, juice, en öl, eventuellt skymtade jag på min höjd ett bakverk i fjärran. Jag var utsvulten, hade bara ätit en macka och plockmat sedan i fredags kväll, jag stod på randen att dö svältdöden i Belgrad.

Så såg jag en bekant symbol och världen kändes genast enkel igen.