Kategori: Livet och sånt

Jag minns att någon bloggade om det för inte så länge sedan, och kanske är jag sist i världen med att upptäcka dem, men herre Jesus vilken skatt P3:s dokumentärer är om man vill ha koll på svensk nutidshistoria. Välgjorda, medryckande och fullständigt fantastiskt perfekta för långpromenader – och de låter dem ta tid, närmare 90 minuter prat nonstop, man blir nästan salig i dessa snuttifierade tider. Okej att de innehåller lite musik och sammanlagt blir två timmar när de radiosänds på söndagskvällarna, men i poddversionerna har det redigerats bort.

I går klämde jag bordellhärveprogrammet under mina promenader fram och tillbaka mellan hotellet, presscentret och arenan här i Belgrad, och jag ville bara fortsätta att gå och gå för att hinna lyssna klart. Tidigare har jag tagit mig an kärnvapenprogramavsnittet och Gottrörakraschen. Egentligen avslöjas väl inget direkt nytt i dem, men historierna serveras på ett lättillgängligt, aptitligt och spännande sätt med nygjorda intervjuer och massor av finfint arkivmaterial. Jag känner mig nästan lite löjlig i min superlativflod men det här är public service i sitt esse banne mig.

Bara att dra på lurarna och ge sig ut på Belgrads gator och börja lyssna på JAS-projektet då.

Jag skulle inte direkt säga att Belgrad är en vacker stad. De kommunistiska åren med undermåligt byggande har satt sina tydliga spår. Men här och där finns väldigt vackra platser, och staden har en sliten charm.

Här en bild tagen på den södra av de två promenadbroar som förbinder nya och gamla Belgrad över floden Sava, som något längre upp i båtens färdriktning går ihop med Donau.

Eller ja, promenadbro är väl att överdriva, det finns en smal avsats man kan gå på på ena sidan av väg- och spårvagnsfilerna i alla fall.

Det känns som sagt lite speciellt, för att inte säga rent ut sagt konstigt, att gå runt i en europeisk storstad som så sent som för nio år sedan blev rätt hårt raketbeskjuten och bombad av Nato.

I går efter förrättat arbetsvärv gick jag ut på stan och letade upp ett par av byggnaderna i de centrala delarna av Belgrad som ännu inte rivits eller renoverats efter räderna.

Jag har ingen aning om vad det står, men jag kan i alla fall meddela att det skrevs om Volvo och Sverige i den serbiska motsvarigheten till Metro i dag.

Om det nu var någon som undrade.

Tog en promenad genom Belgrad i går kväll, på jakt efter föda och dryck.

Hamnade på ett litet minilivs där en tonårig tjej verkade tycka det var väldigt roligt, om än en smula omständligt, att få prata engelska. Hennes pojkvän som hängde runt i den frimärkesstora affären verkade dock måttligt road. Jag frågade om hon visste något ställe där jag kunde köpa en macka eller pizzaslajsar, och när hon följde mig ut ur affären för att peka gjorde sig killen också ett ärende utanför, han gick ut för att inspektera löpsedlarna för veckotidningar. Not buy? frågade hon lite uppgivet när jag satte iväg mot pizzabutiken, och jag lovade att komma tillbaka för att köpa dryck, varvid hon log och killen fnös.

Eftersom timmen var tidig och jag kände mig lite rastlös gick jag först en sväng runt parlamentsbyggnaden som ligger i närheten. Försökte föreställa mig hur det såg ut när det protesterades hej vilt här inför Milosevics fall i oktober 2000, men gatorna var fyllda av kvällsflanörer och kids som åkte skateboard i den varma majkvällen så jag gav upp.

Efter ett hål i väggen-köp av pizza återvände jag till affären, killen som suttit och slöat på en stol i ett hörn flög genast upp och tjejen rodnade. Efter att ha agerat så professionellt jag kunde under mitt shoppande stod jag vid kassan med två öl och en cola i famnen. You need bring to me glass to buy, sa hon och jag svarade que? och hon can’t buy glass without glass och jag que? innan polletten trillade ner och jag förstod vilket sinnrikt återvinningssystem jag just hamnat i. Buy plastic sa hon bestämt och nu var det min tur att rodna när jag fick lomma tillbaka till ölhyllan och återvända med öl på pet-flaska istället. Killen var framme vid kassan och hånlog mot mig och tjejen rodnade och sa bye come again och jag vinkade och gick hem och drack min pet-öl som jag sedan slängde i soptunnan.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av Belgrad. Men det är ändå inte riktigt som jag trodde.

Det känns surrealistiskt att den här staden bombades av väst så sent som för nio år sedan. Americano? frågade taxichauffören när jag satt mig till rätta i baksätet på hans bil. Aah, Sweden, good! sa han och gjorde tummen upp när jag berättat om min härkomst och vi kryssade mellan filerna. När vi passerat floden Sava och kommit in i stadens äldre delar började han peka mot byggnader vi passerade. Nato, sa han och pekade mot ett hus med stora hål i som mer såg ut att höra hemma i Bagdad än Belgrad. Några kvarter senare pekade han mot en hög ruiner som stod kvar på trekvart – Nato bomb – ruskade på huvudet och suckade. Ja, good old Sweden tänkte jag och försökte minnas om det förekom några protester där hemma 1999 när Nato tog i med hårdhandskarna mot Milosevic och lät bomberna falla.

Inte vad jag kommer ihåg.

Satt uttråkad på jobbet i går seneftermiddag utan något vettigt att göra utom att lura tiden och googla mig själv i väntan på att något viktigare skulle hända i världen.

Resultatet var först nedslående – bara en av de tio första posterna vid en sökning på ”daniel åberg” handlade om mig, visserligen nummer ett men ändå – men efter att ha upptäckt att jag av misstag förvirrat mig in på engelskspråkiga Google och inte den svenska varianten, gjorde jag en ny sökning och upptäckte att jag besatt åtminstone de tjugo första platserna på hemmaplan och och gladdes åt min plats i näringskedjan.

Därefter tog jag mig an romanen. Särskilt mycket nytt under solen fanns där inte, boken är ju tre år nu gubevars, förutom att jag såg att en bloggare i mars skrivit helt jävla sämst, läs inte den om Db&k vilket förbryllade mig en smula – rätt ointressant, inget jag kan rekommendera kan jag acceptera – men helt jävla sämst? Det placerar mitt alster bakom en del rejält dåliga böcker, vågar jag hävda.

Jaja, enligt den formuleringen måste ju nästa per definition obönhörligen bli bättre, så jag skakade av mig förbryllelsen och visslade glad i hågen vidare mot nya näthorisonter och hittade till sist det här. Då fann jag det lagom att lägga ner.

Det är måndag morgon och det är lite grått utanför mitt fönster, jag ska snart gå till jobbet medelst promenad och jag har just pratat med min fastighetsförvaltare på telefon. Jag har i övrigt inget spännande att förtälja.

Meddelas endast på detta sätt.

Hm. Jag är en smula uttråkad. Jag måste fixa mer med mitt deklarationsskräp. Jag skulle vilja skriva lite. Testa en idé jag har, ett av sms-utkasten, se hur det påverkar läsningen. Om det kanske ger det som händer en extra krydda. Om det inte gör någon skillnad alls. En tydligare röst och en mer klar riktning. Eller bara förvirrar.

Men det där deklarerandet som sagt.

Dessutom är jag hungrig och brödet ovanpå min fläkt är skrattretande torrt och dinglar på kanten av bäst före-datumet. Och jag har fortfarande inte fixat min kaffebryggare, herre jisses. Och solen skiner ute.

Vilken misär.

– Hej, jag skulle vilja säga upp mitt tv-abonnemang hos er.
– Får jag fråga varför?
– Jag använder det aldrig.
– Okej … hm, ja, då kommer det att sägas upp per den 31 augusti.
– Men det stod ju på er hemsida att det var tre månaders uppsägningstid?
– Det är tre kalendermånaders uppsägningstid.
– Men till den 31 augusti är det ju fyra månader.
– Det är tre kalendermånader.
– Så om jag hade ringt i onsdags när det fortfarande var april hade abonnemanget sagts upp till sista juli, men nu får jag dras med det en extra månad?
– Ja.

Jag vet att det inte är något häpnadsväckande över det här. Och nej, de 179 kronorna extra det innebär i mitt fall bryr mig egentligen inte, men det stör mig ändå att jag som konsument bara stillasittande säger okej, ja, men då säger vi väl så, och tack och hej då då och sedan lägger på när man möter sån här företagsidioti.

Jag känner igen känslan från de senaste valborgarna. Jag vaknar tidigt, utsvulten, tömd på energi och mer trött i kroppen än bakfull eftersom jag inte drack en droppe alkohol efter klockan sex i går eftermiddag och därför gick in i bakfyllestadiet framåt elva då jag redan hunnit somna i soffan hemma i Vasastan och vaknade med en gigantisk huvudvärk en dryg timme senare.

Så nu ligger jag här i min säng och skriker efter pizza och det är nästan två timmar tills min lokala dealer behagar slå upp portarna.

It’s gonna be hell.

——

Uppdatering: När jag ändå ligger här och väntar på att pizzabagaren ska behaga öppna portarna kan jag ju skriva ytterligare några rader:

• Jag och min nationskompis Calle B – som har en helt egen sång som brukar sjungas till hans ära ibland – tog en promenad runt till de större nationernas champagnegalopp i går, bara för att kolla hur det ser ut – jag har ju firat alla mina tretton galopper på Kalmar utan undantag. Herrejävlar säger jag bara efter att ha kollat in det Ibizaliknande partyvansinne som pågick i trädgårdarna på Snärkes, Stockholms och Värmlands. Jag håller mig nog till Kalmars myspysiga musikelitistträdgård även i framtiden.

• Det var ju trettonde gången jag bevistade Uppsalas Valborgsfirande. I mitt något berusade eftermiddagssinne tyckte jag att det var höjden av symbolik att jag fick nummer tretton när jag lämnade in min väska.

• Peter Englund skriver fint om Valborg i Uppsala på sin blogg.

Fan vad staden låter.

Det förvånar mig så varje år detta datum, att det inte är helgdag här i Stockholm, att Valborg är en dag som de andra, eller ja, åtminstone en sådan där dag före helgdag då vanligt folk går hem efter halva dagen. När det för mig är julafton, den heligaste av dagar på något sätt.

Man kan tycka att jag borde växa ifrån det. Jag får höra det varje år, det är ungefär som när jag säger att jag inte äter gurka, att jag hatar gurka och svaret men! det smakar ju inget av gurka per automatik kommer. I det här fallet är svaren inte lika enformiga till sina stavelser men till sin betydelse är de ack så lika – jag borde sedan länge ha slutat med de där tramsigheterna, snutit mig, skaffat ett jobb, bostad och familj istället. Låt det förflutna vara förflutet, gå vidare i tillvaron för fan.

Men jag har ju redan de där sakerna. Jag är vuxen. Typ.

Och jag tänker trots det fira Valborg i Uppsala i dag för trettonde året i rad och nej studentmössan har jag inte tagit med på många år men jag tänker dricka billigt blaskmousserande på Kalmar nation som vanligt, flaskorna kostar fortfarande hundra kronor precis som i nådens år 1996 då jag för första gången upplevde denna säregna dag. Jag kommer att tycka att det är underbart, även fast jag passerat det där stadiet då man försökte förstärka fyllan med triangelmorfinhostmedicin, vilket jag vill minnas att vi faktiskt försökte med framåt kvällen första året trots att jag hade hunnit fylla tjugoett.

Ja ack den ungdomen.

Jag kommer att vandra genom staden på vägen dit med gåshud för det påminner mig om något annat jag gärna vill minnas ibland och jag måste få göra det för att må bra tror jag.