Kategori: Livet och sånt

Blev det inte mer? Efter att ha följt debatten i riksdagen med samma intensitet som vore den en avgörande match i EM – fast oändligt viktigare jämfört med kvällens bolltrillande – punkterades ballongen med en politisk fulfint.

Återremiss. In med den i försvarsutskottet, putsa lite, lägg på ett par meningslösa efterkontrollsinstanser, snabbt ut i plenisalen igen kolla nu har vi tagit till oss av kritiken, nu kan vi med gott samvete rösta jajaja! och sedan pang bom tjong sker just det. Ryggdunk. Pusta ut. De unga ”liberalerna” fick som de ville. Ridå.

Kvar står vi framåt onsdagskvällen med de sladdriga Umbroshortsen trasslandes i knähöjd. Skulle inte Zlatan rädda oss från det här genom att dra på sig två-tre spelare och öppna ytor för de andra? Vad fan det var som hände när FRA-lagen trots allt röstades igenom?

Den bombkokare som använder e-post i sin verksamhet måste sannerligen haft IG på terroristskolan i Tora Bora.

Peter Englund i DN i dag

Ge er nu riksdagsledamöter. Ni gör er bara löjliga. Släpp prestigen. Erkänn för en gångs skull att ni faktiskt inte vet vad ni babblar om, gör inte en Kjell-Olof Feldt, knyt inte näven i byxfickan där i plenisalen och tänk FRA-lagen är ett jävla skit, men nu har vi baxat den ända hit, agera istället och rädda det uns av trovärdighet ni ännu har. Vad fasiken, ser ni inte ”The wire”? Till och med knarklangande tonårskids i Baltimore vet att det är ett absolut no-no att använda elektronisk utrustning för kommunikation när man sysslar med dumheter.

Man vet att man vandrat utanför sina vanliga lördagsstigar när man besöker en krog där beställningen en öl tack möts av frågan vill du ha en 7.0 eller en stor stark?

Var på ett litet husmingel hos Forum AID i går där min kompis Be jobbar. Ingemar, en bekant från flera håll, sa att min blogg var trevlig och träffsäker, eller så var det jag som var det, det går väl oftast på ett ut, men på sant bruksortsmanér pratade jag ner hans ord, den var bättre förr sa jag, då fanns det schvung och stuns, jag hade något att säga. Nu … nä jag vet inte. Ibland kanske.

Trevlig och träffsäker. I dag känner jag mig långt i från de epiteten. Dessutom har jag ett hål i min kind och borde skriva en författarskola, hur nu det ska gå till med mitt dova sinne. Senare. Någon gång. Kanske.

Jag skulle vilja gå i ide. Inte från något speciellt, särskilt eller specifikt, mest från lite av allt tror jag. Men till det finns ingen tid.

Efter morgonens meningslösa bloggande drar jag mitt lilla strå till stacken och kommer här med ett kort och snärtigt inlägg om ett något viktigare ämne:

Från och med tisdag kommer i princip allt vi gör och skriver på internet att övervakas av den svenska staten med hjälp av den nya FRA-lagen. George Orwell skulle inte vara stolt, men ledningen för sanningsministeriet i ”1984” skulle ha knutit sina nävar och sagt well done! Det tycker jag är rätt dumt.

Anders Mildner skriver bra i Sydsvenskan om medietystnaden, här finns en sajt om det hela och här huserar den obligatoriska Facebookgruppen, som jag för en gångs skull faktiskt joinat.

PS. Och för de som undrar så blev det ingen McDonaldsfrukost, jag kom för sent och orkade inte göra en Falling down. Sug på den vetskapen, staten. DS.

Bloggen är lite sen i dag. Den ber så mycket om ursäkt. Hungrig är den också, och brödet gapar tomt på hyllan. Är det McDonaldsfrukost framför datorskärmen på jobbet som den ska få i dag?

Eftersom kvällens Steve Jobs-keynote so far är den segaste jag någonsin följt live (de har visat tredjepartsprogram för iPhonen i en dryg halvtimme nu) passar jag på att lägga ut en bild på böckerna jag shoppade på Pocketshop i dag istället.

Man kan ju tycka att det är lite konstigt att jag shoppat ”Chockdoktrinen” i pocket trots att jag intervjuat Naomi Klein om boken två gånger, men jag tvingas faktiskt erkänna att jag inte hann läsa ut den innan den här gången heller. Men nu, när jag äger den i läsvänligt format till skillnad från inbunden tegelsten, ska det banne mig snart ske. ”En halv gul sol” har jag varit sugen på ända sedan min kollega Erika kom tillbaka till kontoret efter att ha intervjuat Chimamanda Ngozi Adichie förra året och sprudlande utbrast åh Daniel det borde ha varit du som intervjuade henne hon var så söt att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen du skulle ha älskat henne! vilket jag är övertygad om att hon hade helt rätt i.

Åh, nu har de slutat dema de där aptråkiga programmen. Visa den nya telefonjäkeln nu då!

——

Hm hm. 11 juli alltså. Turbo-3G. GPS. Lite lite lättare och smalare. Men fortfarande bara 16 gb minne och kamera på två megapixlar. Jag är inte helt övertygad trots allt.

Och när när när ska de egentligen uppdatera Macbook Air så att jag kan shoppa ny dator? Snälla kom igen nu, det har gått ett halvår sedan den släpptes, min fyraåriga Powerbook gråter av ålderdom under mina fingrar just i detta ögonblick, visa lite barmhärtighet.

Alltså, hur ofta använder jag en penna och skriver något för hand nu för tiden? Väldigt sällan. Hur ofta använder jag en datormus eller en styrplatta? Väldigt ofta. Vilken hand använder jag när jag skriver med en penna? Vänster. Vilken hand använder jag för att styra musen och pekdonet? Höger.

Säg mig – med vilken rätt kallar jag mig i detta moderna tidevarv för vänsterhänt?

Mer än två timmar sedan jag vaknade, nästan totalt obakfull. Jag har inte ens tagit mig ur sängen ännu förutom för att hämta ett glas vatten, ligger fortfarande och läser. Och har inte ens hunnit fram till DN och SvD än, bara ikappläsning i rss-läsaren, bloggar, texter av allsköns slag och fan och hans moster.

Livet var enklare före internet.

Det här är Bastian. Han är elva månader gammal och söt. Om fem sekunder kommer hunden Whimsy, som också hör till pappa Jonas familj, att lyfta på sitt högerben och kissa på mig.

Det är underligt hur historien har en tendens att upprepa sig.

Bloggen är lite trött i dag, det var ju ett sabla flaggviftande hela dagen i går, nationalsångssjungande och skål för kungen och 1809 års regeringsform från arla morgon till sena natt. Kanonsaluter blev det visst också nånstans där mitt i det hela.

Men det var i går det. Nu är det grå vardag igen och 364 dagar kvar till nästa gång.

Sommaren prunkar och jag har köpt ”Sommardöden” som mp3-fil och jo jag tycker fortfarande att det är för dyrt men vad fasiken det är ju rätt smidigt när det bara säger bang bom tjong så har man den i ipoden som en finfin och färdigkonfigurerad ljudbok.

Min ärmlösa t-shirt är på, mina shorts likaså, här ska powerwalkas Brunnsviken runt hej då.

——

Jag överlevde promenaden, Torsten Wahlunds stämma var precis lika fin som jag mindes den, och nu har jag packat vin, sprite och det röda lakanet som återuppstått från de döda. Picknick och Dagens here we go.