Tårarna, Penny, Desmond och jag

Jag är inte den som gråter på film. Eller vänta för den delen, jag är väldigt sällan film, vad jag menar är att jag aldrig gråter av film. Jag har extremt lätt för att bli moshy moshy i själen, är lättmanipulerad när det kommer till stråkar och sentimentalitet och får förnedrande enkelt gåshud av de enklaste Hollywoodknep, men jag gråter aldrig. Det är helt enkelt inte min grej.

Men så handlar “Lost” om Penny och Desmond och jag tappar alla koncept. Jag vet inte vad det är. Jag får gåshud på armarna så fort de syns i bild, bara av att skriva det här. I slutscenen av avsnittet “The constant” tidigare i år, när Desmond lyckades ringa Penny genom tid och rum och det därtill skedde på självaste julafton, grät jag kanske inte som ett litet barn, men jo, det kom tårar. Det var ett av mitt livs mer underliga ögonblick.

Och i lördags kväll, när jag låg i min soffa och såg säsongsavslutningen samtidigt som försommaren prunkade i världen utanför, hände det igen. De där två alltså. Om världen vore så vacker på riktigt.

Jag kan inte förklara det. Jag vet bara att det gör mig väldigt lycklig när det sker.

5 reaktioner till “Tårarna, Penny, Desmond och jag”

  1. Ja du, de där två. De får mig också att böla. I och för sig inget unikt i det, jag bölar till det mesta. Men det var fint! Det var det.

  2. Pollen… Nja, avsnittet “The constant” sändes ju i februari, så jag är nog helt enkelt bara särdeles blödig när det gäller vissa saker.

  3. Nu har jag äntligen sett säsongsavslutningen av Lost så nu kunde jag gå tillbaka och läsa det här. Jag började läsa inlägget för ett tag sen, men så fort säsongsavslutningen omnämndes var jag tvungen att blunda och inte komma tillbaka förrän den var sedd. Du borde faktiskt varna! Varje litet avslöjande, om det så bara är ett generellt tema för ett avsnitt, är av vikt. Särskilt detta, eftersom det ju inte alls handlade om Desmond och Penny.

    Hur som helst. Jag satt också med tårarna rullandes ner för kinderna i det där blödiga julavsnittet. Jag grät inte tårar den här gången, men kände absolut en klump i halsen och ett darr på läppen. Desmond är så… snäll. Och Penny ser så LYCKLIG ut.

  4. Njaa, att man inte ens skulle få skriva att två personer förekommer i en säsongsavslutning utan att skriva ‘spoiler alert!’ tycker jag nog är lite overkill. Jag nämnde ju egentligen ingenting om det som ägde rum.

    Men jag håller med om din analys – Desmond är så snäll och Penny ser så lycklig ut. Det är nog i sin enkelhet kärnan i det hela.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *