Kategori: Livet och sånt

Gick och handlade i går. Köpte bland annat två påsar te, en vanlig Earl Grey och en Russian Earl Grey. Jag tycker mest om den senare, skulle nog till och med kalla det mitt favoritte, och det logiska valet hade därför varit att hälla den påsen i den enda teburk jag äger, det går ju lättare att ta från den istället för att hålla på och mecka med tebollen ner i en påse.

Jag stod vid diskbänken ett tag. Russiansorten var en Lipton, den vanliga en lågprisprodukt, en Coop. Hällde ner den vanliga Earl Greyen i burken och ställde upp Russian på hyllan. Säkrast så.

På något sätt känns det faktiskt tryggt att biomarknaden ibland fortfarande fungerar som förr i tiden, pre världssynkade filmpremiärer. Final cut-versionen av ”Blade runner” går upp på svenska biografer i dag, nio månader efter att den kom på dvd i USA. Här finns min januaribetraktelse kring hur filmen propellerade mig bakåt i minnet och norrut i geografin.

Oh no.

Glad i hågen gick jag in i badrummet och började raka skallen på sedvanligt manér. Efter 30 sekunder dog rakapparaten. Nu ser jag ut som killen som råkat hamna för nära radioaktivt avfall i håret.

Och apparaten ligger där, livlös. Verkar bli en stugsittarförmiddag.

Pappa ringde. Han var lite orolig över mitt väl och ve. Jag har ju inte bloggat i dag. Här ser ni orsaken:

Nä men oj vad bloggtrött jag var i dag då.

——

Fast just ja, en sak har jag ju faktiskt tänkt på i dag:

Under hela juli har jag gått och trott att Martin Jönsson haft semesterstängt på sin SvD-blogg. Men så upptäcker jag via någon annan bloggare som länkat till honom att det har han ju inte alls, det är bara Svenska Dagbladet som helt utan att meddela det bytt adress på hans rss-länk. Vad är det för sätt? Och faktum är att det ringer en klocka långt bak i skallen som säger att det inte är första gången det händer heller. Bad SvD.

Tanken var att dagens skrivarbild skulle tas i Sofo. En otäck gurkincident på Skåningen fick mig dock helt ur balans. Återkommer.

Jag tror det blev officiellt beslutat i natt på allsången på Debaser. Den bästa låt som någonsin gjorts i popväg är ”Common people”. Tänkte bara meddela det.

Kolla kolla kolla – jag har för andra gången inom loppet av en dryg månad bidragit med en hamburgerrecension hos Bisonburgers! Som tack för besväret uppade Bison-Fredrik mig till fast redaktionsmedlem, helt utan att jag fick möjlighet att säga ifrån! Och råkade i sin iver över att få en ny redaktionsvän hävda i faktarutan att jag var expert på hamburgare från Polen!

Nåväl, den sedan fyra år insomnade vegetarianen inom mig lär göra volter i graven, men hey ho here we go, här ska ätas stekt kött land och rike runt.

Klockan ett i dag ska jag gå på pressvisningen av den nya ”Arkiv X”-filmen. Jag är nervös, känner av en lätt magvärk. Ingen tv-serie – och oboy, många har passerat revy under årens lopp – har varit viktigare för mig. Och nu, sex år efter att serien lagts ner, har de äntligen fått ändan ur och gjort en ny film.

Det är troligen minst tre år för sent. De rätt svala recensionerna och den mediokra förstahelgssiffran i USA på tio miljoner dollar talar sitt tydliga språk, filmbolaget och Chris Carter har förvaltat nysatsningen dåligt. Filmen har av bolagsrepresentanter sagts vara ”gjord för fansen” men ändå har de valt att hålla sig långt borta från konspirationer och den komplicerade story arcen och istället gjort en ”monster of the week”-film. Dessutom har de valt att släppa ut den i blockbustertider och dessutom bara en vecka efter att ”The dark knight” gått upp, en film som inte bara tävlar om samma publik, utan dessutom demolerar varenda biorekord som står att finna i Nordamerika just nu.

Mina bebisar misshandlade. Fan också.

För ganska exakt tio år sedan gick den första ”Arkiv X”-filmen upp på bio. Inför premiären skrev jag den här artikeln i UNT:s fredagsbilaga:

Ett fåtal tv-serier vinner kultstatus. Ett ännu mindre antal tv-serier vinner kultstatus under sin levnadstid. Att förutom detta dessutom bli en massuccé är snudd på en omöjlighet, då kommersiell framgång sällan passar ihop med den underliga företeelsen kult. ”Arkiv X” är tv-serien som genom sitt undantag bekräftat regelns giltighet.

Hösten 1994 lanserades ”Arkiv X” i Sverige utan att någon i förhand höjt på ögonbrynen. Året innan hade samma sak skett i USA. Ingen hade några framtidsvisioner för en serie om det oförklarliga, och den förväntades leva ungefär en säsong. Hösten 1998 är situationen annorlunda. ”Arkiv X” och seriens tro på konspirationer och mörkläggningar har blivit en institution i tv-historien. Tillsammans med sin föregångare och språngbräda ”Twin Peaks” är ”Arkiv X” den enda milstolpe amerikansk tv-industri lyckats skapa under nittiotalet.

För det var med ”Twin Peaks” det började. Det skulle aldrig ha funnits någon Agent Mulder om inte Special Agent Dale Cooper fyra år tidigare lyckats luska ut vem som mördade Laura Palmer. Men där ”Twin Peaks” efter ett tag tröttnade och förvandlades till en visserligen skruvad men ändå rätt ordinär dramaserie bröt ”Arkiv X” ny mark. I en värld där man inte kan lita på någon har den dunkla sanningen som finns där ute blivit allt svårare att finna, men av just den anledningen än mer intressant att söka. Därför har publiken vuxit och fängslats. ”THE PUBLIC HAVE A RIGHT TO KNOW!” skriker ofta Agent Mulder när han konfronterar någon ur de hemliga och världsomspännande organisationer han ibland finner. Allmänheten får dock sällan veta något. Agent Mulder och hans partner Agent Scully torde ha den sämsta procenten på uppklarade fall i FBI:s historia.

Jag var till en början skeptisk till serien. Det verkade vara en sämre kopia av det ”Twin Peaks” jag så länge älskat och vördat. Men jag hade fel. ”Arkiv X” är en serie som vet vad den vill, och framför sitt budskap på ett oklanderligt sätt. I dag tvivlar jag inte ett ögonblick på det som serien hela tiden påstått – den amerikanska regeringen ljuger om det mesta. Att president Clinton ertappats med byxorna nere en gång för mycket bevisar ju just detta.

Och nu väntar biograferna med ”Arkiv X – Fight the future”. Titeln sammanfattar väl seriens anda. Kämpa mot framtiden, ändra det som ännu inte hänt genom att avslöja att någon försöker styra oss. Jag ser med barnslig förtjusning fram emot filmen. Från de riktigt fanatiska fansen har det inför premiären knorrats en del och höjts röster för hur denna film kan döda det som gjort tv-serien speciell. Det tror jag inte på för ett ögonblick. Jag förväntar mig ”Arkiv X” när det är som bäst – dryga två timmars konspirationsfrossa kryddat med utomjordiska besökare. Ett orosmoment finns dock: Sverige ligger en säsong efter USA i visningen av tv-serien. ”THE TRUTH IS REVEALED” säger förannonseringen. Tänk om filmen talar om saker för oss som vi ännu inte borde veta? Tänk om filmen förstör ett års framtida tv-tittande? Det vore just ett snyggt sätt att bekämpa framtiden på.

Jisses vad tiden går.

Jag är lite tom i skallen i dag. Grill, bad och grisrödsbränt bröst i Fredhäll i går har lagt en dåsighet över min skalle, kanske är det den berömda semesterkoman som slagit till.

Ska försöka bättra mig framåt seneftermiddagen. Men jag skulle inte sätta allt för stora slantar på att bättringen slår in.

Fredag på hemmaplan och kylskåpet är fyllt av finsk öl på ett sätt som får det att se obscent ungkarlsaktigt ut. Jag grämer mig över att den nya ”Arkiv X”-filmen får ljumma mottaganden i USA och tänker att jag både borde simma och skriva i dag. I vilken ordning och vart? Och så var det ju det där med frukost också.

Så många frågor.