Kategori: Livet och sånt

Efter semestern jobbade jag tio dagar i sträck. I onsdags kväll inledde jag en fyra dagar lång ledighet. I dag, när arbetet åter står för dörren, känner jag mig tröttare än jag gjort på länge.

Jag träffade mitt största fan i går kväll. Eller åtminstone ett av mina största, jag vet inte riktigt hur många som skulle kalla sig så, troligen högst ett fåtal. Vi har träffats tidigare, vi har gemensamma vänner, vi är Facebookkompisar, vi har haft mejlkontakt.

Jag inledde med att säga öh, vi har inte setts förut va?

Way to go Daniel.

Jag har fb-chattat med Josefine i fyrtio minuter. Fraser som om de nu har öppet och nähä, sommarstängt och öppnar 30 augusti och suck och idioter är de, hela högen och svårt det här och jaa-a och men hur är det med och nähä och men vad är det med folk i den här jävla staden!! och multiplicera med tjugo omtag, så har ni hela konversationen.

Summa av kardemumman: Vi går till Kompott, som verkar vara det enda brunchställe som aldrig slår igen portarna i den här förbannade bondbyn.

——

Uppdatering: Tja, Kompott saknar visserligen en del när det gäller kulinarisk spets – allt är högst funktionellt fast inte särskilt smakstarkt – men solen sken, Jocke berättade några goa Kålle och Ada-historier, Josefine pratade om Volvon och vi åt oss synnerligen trinda. En bra brunch.

Första teasertrailern till kommande ”Män som hatar kvinnor” rullas ut i dag före alla visningar av ”Arn”, och kvällisarna hakar på och visar den på sina sajter som gratisreklam.

Min enda besserwisserkommentar är att jaha, nu har vi visst börjat sätta ut apostrof vid genitiv på svenska också.

Jag har försökt hålla mig ända sedan i går men nu går det inte längre. Jag måste teknikblogga.

Så här: Som alla säkert vet har Microsoft ett operativsystem som heter Windows Vista. Det har inte gått så jättebra för Vista. Rättare sagt har lanseringen varit en smärre katastrof för företaget, trots att det nu gått mer än ett och ett halvt år sedan systemet kom så nedgraderar fortfarande mer än var tredje köpare sina nya Vistadatorer till det sju år gamla systemet XP efter inköp. Samtidigt har företaget försökt kapa åt sig en bit av marknaden för mp3-spelare med sin Zune, med ungefär lika generande resultat. På samma gång går Apple som tåget och de häcklar Microsoft genom sina otaliga ”Get a Mac”-reklamer som nu är inne på sitt tredje år på den amerikanska marknaden.

Nu har Microsoft fått nog. Nu ska de lägga två miljarder kronor på kampanjen ”Windows, not walls”. Som frontman för sin megakampanj har de kallat in Jerry Seinfeld. I reklamfilmerna ska han ha Bill Gates som bisittare.

Där har vi två killar som kommer att få kidsen att börja tycka att Microsoft är coolt.

Jag är ledig i dag och i morgon. Är inne på dagens andra kopp te, plockar, lyssnar på Ladytron, ska lägga mig och läsa en sväng i soffan och invänta tvättmaskinens färdigsnurrande.

Jag gillar lediga vardagar. Det gör väl alla, men för mig rymmer de ett minne om det förflutna, innan jag började på kultur- och nöjesredaktionen jobbade jag på in- och utrikes på TT Spektra där kvällspass och många arbetsdagar i följd gjorde att vartannat veckoslut var fem dagar långt. Det här känns ungefär likadant.

Och ja, jag gillar ju de tider som flytt.

Så jag lallar omkring här och känner mig ung. Under 30. Drygt 25. Det var lediga vardagstider det.

Sorry bloggen, låg och läste och läste och läste på morgonen, så jag hann inte med dig över huvud taget. Jaja, jag lovar bättring och bot och späkelse och yadayadayada. Men nu måste jag faktiskt jobba så ligg still där ute på internet och bida din tid så blir nog allt bra så småningom ska du se.

I ”Dannyboy & kärleken” uttrycker den kvinnliga huvudpersonen vid ett tillfälle sin förundran för Söderpuben Big Bens mångfald, att nedervåningen rymmer ett smärre danspalats. Där uppe är det som vilket ölställe som helst. Men när man går ner till toaletterna i källaren är det som en helt annan värld. Man kan lyssna på Kent där uppe och gå ner ett plan och dansa till Kentz.

Efter att i går kväll, när vi kollat in de midnattslöpande i korsningen Katarinavägen/Folkungagatan, ha bevistat Big Ben för öldrickande tvingas jag revidera mitt författande lite. Man behöver nämligen inte gå ner i källaren för att möta en värld rätt fjärran den jag vanligen bevistar under mina prettokvällar bland medieelitens mer trendiga Söderkrogar. Man behöver bara ställa sig i toakön på gatuplanet:

Kille bakom mig: Fan, är det kö?
Jag: Jo.
KBM: Har han varit inne länge?
Jag: Nja, nån minut.
KBM: Ska du teka?
Jag: Vadå?
KBM: Är det tekadags?!
Jag: Eeh?
KBM: Jamen jag är så jävla pissnödig, ska du göra nedsläpp eller inte?!

Fick ett meddelande från en yngre bekant, hon var hemma för en tid, väntade på inskrivning för distanskurs vars CSN-pengar ska användas till att skriva roman och ville jag månne ses för att prata om skrivandet och dela med mig av min stora visdom i frågan?

Och när jag läser meddelandet tänker jag att åh det där vill ju jag också göra varför gör jag inte det varför bor inte jag utomlands och hankar mig fram på studiemedel och lever bohemliv i sjaviga metropoler och gör allt det där som man ska göra? Varför sitter jag här, inne på mitt fucking jävla nionde år som fastanställd nyhetsbyråjournalist och tar hundra år på mig för att bli klar med den där förbannade andra romanjäveln som aldrig någon gång vill nå sitt slut för jag vet inte varför?

För att jag är äldre, säger jag mig själv. För att jag är tio år äldre och även om så inte var fallet så har det ändå aldrig varit jag. Det är inte sådan jag är, jag älskar drömmen om att vara sådan men det är och har aldrig varit den person som är jag.

Och jag är ju nöjd med det. Egentligen. Jag är inte så dum att jag lever ett liv jag inte vill ha. Inbillar jag mig. Och dessutom har jag alltid mitt älskade Uppsala, det var nästan som utomlands. Tror jag.

Men drömmen finns där ändå, ligger någonstans där bak och skramlar till då och då. Det är väl bra att den gör det. Att den påminner. Bråkar. Gör sig till. Ja. Kanske.

Jo, svarar jag, det är klart vi ska ses. Men vi måste anpassa dag, plats och tid till mitt jobbschema.

Med tanke på hur gnällig jag ofta är mot DN och SvD i dessa spalter är det konstigt hur ofantligt mycket jag saknar dem de morgnar då tidningsbudet fuckat upp det och inte levererat dagens skörd.

——

Uppdatering: Utanför porten låg tidningarna. Där gör de ju stor nytta.

Nej.

Jag satt i en timme i går kväll och gick igenom hela internet i jakt på uppslag att förvandla till blogginlägg. Ingetjävlating hittade jag. Internet har tagit slut, det finns inget mer att skriva om.

Så då förberedde jag det här briljanta inlägget istället.

H-tangenten har börjat glappa på tangentbordet. Inte hela tiden, inte helt och hållet, men ibland dyker det upp, en något för lätt knapptryckning vid fel tillfälle och vips så är elvetet där. Rytmen störs, tillbaka och lägg till, därefter extra hård nedtryckning tills jag hinner glömma och det änder igen.

Älskade Powerbook, vad är det du försöker säga? Är du bara sur för att du nu förvägras daglig bildexponering på bloggen eller börjar du på riktigt sjunga på sista versen? Refrängen? Jag lär mig aldrig.