Kategori: Livet och sånt

Statsminister Fredrik Reinfeldt chattade hos DN i dag, det är ju regeringshalvtid samt riksdagens öppnande i morgon. Och ser man på, inte en enda fråga som andas FRA eller signalspaning finns med.

Hm. Debatten måste ha lagt sig. För det kan väl inte vara så att det fanns en villkor för medverkande-klausul?

Det här var ju fantastiskt roligt i all sin enkelhet. En sajt som genererar en lista på anagram på ord man skriver in. Självklart provade jag direkt att skriva in mitt eget namn, egenkär som jag är.

Några av anagrammen jag genererar: Dåligare ben, debil ångare, belånad regi, beiga åldern, gående bilar och Ingela Beråd.

Roligast är dock indiannamnen som kan härledas ur mig: Rågade bilen, Rediga bålen, Lediga båren och min favorit Eldiga båren.

Oj vad roligt man kan ha på måndagseftermiddagar när arbetstiden släpar sig fram.

Innan hela den här Arboga- och Pirate Bay-soppan drog igång hade ett hundratal personer laddat hem den där förundersökningen från nätet. Efter att media skrivit om den var siffran vips snabbt uppe i över 20 000 (en siffra från i början av veckan, den har säkert stigit vid det här laget dessutom).

Och jag undrar – hur resonerar man? Sitter man på förfesten och bara ska vi göra en helsjuk grej, vi laddar ner obduktionsbilder på barn! eller sker det i smyg på kammaren med skamfylld nyfikenhet? Maskerar man det genom att intala sig själv att man är intresserad av att se hur en förundersökning ser ut?

Människan. En så fascinerande låg varelse vi är.

Jag agerade flytthjälpsuppackare i går kväll, porslin som togs upp ur kartonger som inte öppnats på sex och ett halvt år. Jag var väl tyvärr inte till så mycket hjälp, när jag plockade upp tallrikar och äggkoppar och Höganäsglas fastnade jag hela tiden i tidningspapperet de var nerpackade i. Sportbladet, Salt Lake City-OS, Magdalena Forsbergs flopp, Per Elofssons genomklappning, braskande rubriker om att Mühleggs blodvärden varit för höga på femmilen, Lasse Anrell med en konstig frisyr på bildbylinen. En konsertannonssida, Tomas Ledin uppträder på Sjöhistoriska på min mammas födelsedag, Riverdance spelar i Globen i månadsskiftet augusti-september, köp biljetter redan nu, man vet aldrig när de tar slut.

Och istället för att packa upp börjar jag fundera. Tänka över närhistorien, vad jag själv gjorde i februari 2002, i min lägenhet vid Gullmarsplan, nyligen 27 fyllda, jobbandes på samma arbetsplats men en annan redaktion. Ett annat liv, ändå så lika.

Den ger mig aldrig riktig ro, historien. Jag tycker om det.

Väldigt många har redan sagt det och jag ska väl inte vara sämre jag: Satan i gatan vad bra den nya Hello Saferide-singeln ”Anna” är. När allt vänder, när gitarren brakar igång och världen krossas efter knappt 90 sekunder får jag rysningar längs hela ryggraden.

Att man aldrig lär sig att sorg och ett brustet hjärta kan vara så vackert.

——

Uppdatering måndag: Nu upptäckte jag att det dessutom är min kompis Sandra Löv som skrivit och regisserat ”Anna”-videon! Mediavärlden är för liten…

Visst, man kan argumentera och hävda att festen är höjdpunkten på festen. Man kan, som en del, förorda förfesten eftersom den är mer avslappnad, man är på uppgång, på väg mot utgång, allt kan fortfarande hända.

Själv föredrar jag dock tiden före förfesten minst lika mycket. Tiden för mig själv, en öl eller en whisky samtidigt som jag stryker skjortan, lyssnar på Pet Shop Boys, knyter slipsen, suckar över att jag även den här gången glömt stryka bort pressvecken som kemtvätten envisas att pressa till på byxorna, pressveck jag upptäcker alldeles för sent, när jag redan borde ha åkt, när jag redan ställt undan strykbrädan och strykjärnet hunnit kallna, när jag redan dragit igång ”Go west” och måste lämna lägenheten.

Som i går kväll, efter jobbet, före TV4-festen.

Att sortera in under avdelningen Spioner är vi allihopa:

Jaha ja, någon med ett ip-nummer tillhörande FRA har under eftermiddagen googlat frasen +nattfåk +pocket och hamnat hos mig. Se och lär FRA – det behövs ingen massavlyssning för att ta reda på att ni gillar billiga deckare, det räcker med gratisversionen av Statcounter.

En stillsam fundering så här på onsdagsmorgonen:

Använder sig folk av Bloggportalen nu för tiden? Jag menar inte att säga att folk inte gör det, utan snarare att jag inte gör det. Någon gång rätt sällan ser jag via Statcounter att någon varit inne på min presentation där och klickat sig till min blogg, och då går jag dit och kollar och konstaterar att jaha, det var sig likt, och så var det bra med det.

Faktum är att jag använder den i sammanhanget närmast antika Bloggtoppen mycket mer, visserligen mest för att gå in och kolla om jag håller mig kvar på topp tio inom litteraturbloggarna och pustar ut när jag ser att jag fortfarande dinglar kring nio-tio någonstans. Den känns på något sätt i all sin enkelhet mer på riktigt, utan att jag för den sakens skull över huvud taget kan peka på varför jag tycker den gör det.

Knuff då? Jo, där går jag väl in då och då, även om jag ibland tycker att den drabbats lite av samma sjuka som sänkte intressant.se, det vill säga det tenderar ibland bli rejäl övervikt på politiskt bloggkäbbel av kanske inte helt sansad art. Kanske är det för tidskrävande, men jag skulle väldigt gärna se en genreindelning av Knuff, alltså en riktig genreindelning, där man kunde få se de mest diskuterade blogginläggen och nyheterna inom kulturområdet, sportområdet och Ruhrområdet var för sig, ja alltså precis det som man väl kan få redan i dag hos Bloggportalen. Som jag alltså inte använder.

Men ändå.

Man vet att hösten är kommen när det enda som stoppar ens väg på Västerlånggatan under promenaden till jobbet är skåpbilar med varutransporter.

Ser man på, det är visst inte bara kvinnor som i hemlighet längtar efter att få bli ihop med kriminella. Undrar vad sanningsoraklen Gyllenhammar/Zandén har att säga i frågan? Och den viktigaste frågan av dem alla, hör även de här brevskrivarna till Sveriges vackraste?

Ett av de enskilt viktigaste beslut jag tagit angående min framtid inträffade sommaren 1999. Det rörde sig bara om sju mil, fyrtio minuter med tåg, men ändå. Det förändrade det mesta.

Jag ställdes den där sommaren inför ett val. Jag fick först veta att jag kommit in på det ettåriga påbyggnadsprogrammet i journalistik i Uppsala, och därefter damp ett antagningsbesked från Stockholms universitet ner innanför lägenhetsdörren på Åsgränd, jag hade även kommit in på det långa programmet på JMK. Efter viss vånda valde jag det senare. Jag hade pluggat i Uppsala i fyra år, min dåvarande flickvän som jag bodde tillsammans med skulle flytta från stan och vi visste väl båda att förhållandet var på väg att falla isär, det hade i ärlighetens namn troligen redan gjort det men vetskapen om att vi ändå skulle gå åt olika håll höll oss samman en sista sommar.

Det var ett bra läge. Dags att bryta upp.

Jag flyttade till Stockholm. Började på JMK. Lärde känna Morgan, Jocke och Petra, fan jag hör av mig till henne alldeles för sällan för den delen och livet började rulla åt ett nytt håll, utvecklades. Det blev som det blev. Det blev som det är.

Missförstå mig inte. Jag tycker om mitt liv. Visst, ibland tråkar det ut mig, jag tråkar ut mig, men egentligen är det ju som jag vill ha det.

Men ändå. Ibland kan jag inte låta bli att tänka på vad som skulle ha hänt. Om jag bott kvar i Uppsala det där året, läst journalistik där, hunnit rota mig på Upsala Nya Tidning, där jag vid den här tiden sedan ett år frilansade för fredagsbilagan och nyligen hade börjat springvika på allmänredaktionen. Hade jag fortfarande bott kvar där till denna dag? Vilka hade jag nu omgett mig med? Hur hade mitt skrivande sett ut? Skulle ”Dannyboy & kärleken” ha existerat? Om så, hur hade den sett ut? Vilken väg skulle den ha tagit om Stockholm inte funnits?

Nej, jag längtar inte efter ett annat liv. Men ja, marken svajar lite när tankarna kommer. Jag kan inte låta bli.

Jag undrar.

——

Och nej, det här är inte första gången jag funderar i de här banorna.

Jisses vad trött jag blev helt plötsligt. Och regnet det bara strilar ner. Och ipoden har slut på batterier. Och tvättkorgen är överfull. Och internet är fullt av högt och lågt och kärlek i käftsmällar och jag orkar inte engagera mig i stollerierna. Och nu börjar som lök på laxen ”Ring P1”. Och nu måste jag som grädde på moset gå till jobbet.

Jag lär mig för den delen aldrig om lök på laxen och grädde på moset är bra eller dåligt.