Jag agerade flytthjälpsuppackare i går kväll, porslin som togs upp ur kartonger som inte öppnats på sex och ett halvt år. Jag var väl tyvärr inte till så mycket hjälp, när jag plockade upp tallrikar och äggkoppar och Höganäsglas fastnade jag hela tiden i tidningspapperet de var nerpackade i. Sportbladet, Salt Lake City-OS, Magdalena Forsbergs flopp, Per Elofssons genomklappning, braskande rubriker om att Mühleggs blodvärden varit för höga på femmilen, Lasse Anrell med en konstig frisyr på bildbylinen. En konsertannonssida, Tomas Ledin uppträder på Sjöhistoriska på min mammas födelsedag, Riverdance spelar i Globen i månadsskiftet augusti-september, köp biljetter redan nu, man vet aldrig när de tar slut.
Och istället för att packa upp börjar jag fundera. Tänka över närhistorien, vad jag själv gjorde i februari 2002, i min lägenhet vid Gullmarsplan, nyligen 27 fyllda, jobbandes på samma arbetsplats men en annan redaktion. Ett annat liv, ändå så lika.
Den ger mig aldrig riktig ro, historien. Jag tycker om det.
Jag gjorde samma sak för inte så länge sen. Och min mamma blev väldigt glad när jag hittade ett gammal korsord i DN som hon fördrog framför dagens korsord (”inte samma känsla”).
Allt luktade lite gammalt och unket, men det var hela tiden en känsla av julafton – att få öppna dessa paket jag packade 2001 innan jag flyttade utomlands. Som att få lära känna gamla vänner igen, fast det bara är porslin och ljuststakar.
Nostalgi är skön känsla.