Visst, man kan argumentera och hävda att festen är höjdpunkten på festen. Man kan, som en del, förorda förfesten eftersom den är mer avslappnad, man är på uppgång, på väg mot utgång, allt kan fortfarande hända.
Själv föredrar jag dock tiden före förfesten minst lika mycket. Tiden för mig själv, en öl eller en whisky samtidigt som jag stryker skjortan, lyssnar på Pet Shop Boys, knyter slipsen, suckar över att jag även den här gången glömt stryka bort pressvecken som kemtvätten envisas att pressa till på byxorna, pressveck jag upptäcker alldeles för sent, när jag redan borde ha åkt, när jag redan ställt undan strykbrädan och strykjärnet hunnit kallna, när jag redan dragit igång ”Go west” och måste lämna lägenheten.
Som i går kväll, efter jobbet, före TV4-festen.