Kategori: Livet och sånt

Det har varit en sådan där helg igen.

En helg som visserligen varit såväl väldigt rolig som avslappnande som spännande men samtidigt ack så utmanande och negativ för min utslitna kropp.

En sådan där helg då jag känner att tack gode Gud för att måndagen är här så att jag kan gå till jobbet och vila upp mig nu.

Men först en halvtimmes skrivande.

För att fira Googles tioårsdag har nätjätten släppt en specialversion av sin sökmotor, där man kan söka i deras äldsta sparade index. Sju år båkat i tiden lyckades de ta sig, vilket alltså innebär att man kan googla sig tillbaka till 2001.

Det svindlar i min minnesjunkiehjärna när jag ger mig ut i dåtiden, till tiden då jag nyligen fått fast jobb, köpt lägenhet vid Gullmarsplan och tagit de första stapplande stegen på det som skulle bli ”Dannyboy & kärleken”. Som alla andra egocentriker väljer jag att först googla mig själv, och finner att avtrycken jag gjort på nätet vid denna tid inte var särskilt djupa. På en förteckning över Kalmar nations styrelsemedlemmar dyker jag upp första gången, därefter som författare till två biorecensioner – jag har gett ”Happy Texas” en fyra och ”Good vibrations” en tvåa, TT Spektra hette fortfarande Avisa och Spray Nöje hade nätpublicerat dem. Därefter … nej, det är allt som finns om eller av mig.

Tre Googleträffar. Herre Jesus.

Nåväl, med tanke på att jag inte ens visste vad Google var år 2001 utanför sökte mig fram på internet (som jag nog fortfarande skrev med stor bokstav på den tiden, hua) med Altavista, så låter jag det bero.

Men det är en fantastisk pryl, Google anno 2001, bara att dyka ner i. Så här såg Aftonbladet ut i juli 2001:

Och så här tedde sig Dagens Nyheter några månader senare:

Låt oss därefter avslutningsvis begrunda faktumet att Altavista faktiskt fortfarande existerar år 2008, och därtill i en svensk version. Som att resa i tiden det också, på något vis.

Säga vad man vill om Björn Ranelids ständiga urringning, men viss självdistans har han ju i alla fall:

Jag hade tänkt skriva ett vackert inlägg om att Chris Lowe i mitt älskade Pet Shop Boys fyller 50 år i dag. Så kollade jag upp det och upptäckte att han fyller 49. I morgon.

1. Josefine recenserar Överskottsbolagets nya butik vid Fridhemsplan – hon var där på premiären – som gällde det livet.

2. Jag har fått veta att en vän till mig för några år erbjöds att bli medlem i Rednex.

Jag har gått omkring lite på stan i dag. En sak slog mig. Alla pratar göteborgska här. Tänk er, en hel stad med bara göteborgare, på samma plats liksom. Det är hur lustigt som helst.

Vid halvniotiden i går kväll gick jag förbi uteserveringen mellan Stadsbiblioteket och lamellhusen. Stället heter Sommar, de höll fortfarande öppet. Några tappra själar satt där, insvepta i filtar, hopkrupna nära värmeaggregaten, intalandes sig själva att det faktiskt fortfarande går att sitta ute och dricka öl.

Jag såg på deras lilafrusna läppar i skenet från infravärmen. Det var åtta grader varmt i centrala Stockholm.

Det kändes väldigt svenskt.

Jag har nu haft en Nokiatelefon i sisådär två månader efter att ha varit en Sony Ericsson-kille i fem-sex år. Min 6220 Classic är finfin på många sätt, jag finner vissa detaljer lite mystiska jämfört mot vad jag är van vid men det är väl mest vanesaker antar jag.

Men.

En sak stör mig.

Är det bara jag, eller är det inte en ganska bra grundläggande grej att man redan i sin inkorg kan se när ett sms är mottaget? Eller åtminstone när det öppnats för läsning? Jag kan inte minnas att jag någonsin i modern tid haft en telefon som inte haft den i mina ögon totalt basala ”funktionen”.

Före min Nokia 6220 Classic då.

Ett exempel: Jag har varit på bio, kommer ut från salongen och ser att jag fått ett sms. Hej, sugen på att fika? I det läget känns det rätt viktigt att få veta om det här smset anlände till mig för tio minuter eller två timmar sedan. Och det kan jag så klart även på min Nokiatelefon, om jag klickar på Val, klickar nedåt en, två, tre, fyra, fem, sex gånger, klickar på Meddelandeinfo och därefter klickar nedåt en gång till för att slutligen se att jaha, smset kom fem över tre, alltså för en timme och tjugosju minuter sedan. Det blev nog ingen fika.

Jamen det måste ju bara vara en inställning någonstans var min tanke när jag upptäckte det här efter införskaffandet. Men efter att ha letat mig blå i telefonens inställningar, kollat på Nokiaforum där även andra Sony Ericsson-människor ställt samma fråga och mötts av total oförståelse inför frågeställningen, har jag fått inse att nej, det går inte att få datum- och tidsinfo angett. Det verkar inte ens vara en 6220-grej, utan en allmän Nokiapolicy. We don’t do time.

Kanske är jag fånig. Kanske är det inte viktigt. Men jag känner helt ärligt när det här drabbar mig att nej, jag kan inte ha en telefon som beter sig så här.

Här får man tillgång till ett konto hos Spotify och hela världens (nåja) musikskatt öppnas framför mig.

Och så ligger jag ändå bara och lyssnar på Pet Shop Boys-låtar.

Det har kommit till min kännedom att jag inte bara är motståndare till Youtube, utan även häller kall Keldasås på min mat. Det stämmer så klart inte. Vad jag menade i torsdagseftermiddagens inlägg var att jag i slutet av grönsaksstekningen häller Keldasås – eller creme fraiche om andan faller på – i stekpannan de sista minuterna för att liva upp anrättningen. Det finns gränser även för min barbarism.

Jag promenerade genom Uppsala på väg mot tåget för en halvtimme sedan. Min andedräkt ångades i den arla morgonen och jag hade Thomas Östros efter mig, han drog en liten resväska på väg mot stationen. Jag kände mig som regeringen, ständigt en sosse i bakhasorna.

Jag blev bloggutmanad av Caroline tidigare i dag. Here it goes:

1. Vilken mat äter du ofta?
Pasta. En bra kväll är en kväll när jag har tränat efter jobbet och sjunker ner i soffan framför en bra tv-serie med ett lass pasta toppat med stekt grönsaksröra och Keldasås av något slag.

Gud vad patetiskt det låter.

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?
Det beror på. Då jag besitter vissa pedantiska/autistiska drag kan jag nog ha en tendens att vilja vara med och städa i alla fall. Men i början av kvällar slöar jag gärna.

3. Var sitter du helst när du bloggar?
I soffan eller vid skrivbordet i köket. Och ibland på jobbet, om tid finnes. Som nu.

4. Köper du ofta Triss?
Ibland, när jag handlar på Pressbyrån. Jag tror det bottnar i att min mamma alltid skickar mig ett par Trisslotter när jag har namnsdag eller fyller år, och så vinner jag 25 eller 50 kronor på dem och byter in mot nya, och vips så var det beroendet igång.

5 . Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Jag skulle tro att Kambodja och New York delar förstaplatsen, på helt olika sätt. De är också de platser jag spenderat längst tid i utomlands.

6. Vilken tv-kanal tittar du på mest?
Det enda jag sett på en tv-kanal i år är fotbolls-EM, så jag får väl säga TV4 även om det känns helt missvisande.

Tretton år har passerat sedan jag stod och bläddrade bland Pet Shop Boys-skivorna i en HMV-butik i London med gårdagskvällens mascara och kajal fortfarande synlig i ansiktet. Vi hade väl inte direkt tagit med sminkborttagning i resväskorna, kan jag tänka.

Någon Pet Shop Boys-skiva lär jag knappast köpa i dag, jag minns inte när jag senast köpte en skiva. Förhoppningsvis några dvd-filmer dock, pundet ligger ju runt tolv kronor, nästan gratis, nästan 1995-nivå.

Det var så länge sedan. Vi var så unga. Var det enklare då? När det var så lång tid kvar? Innan vi var tvungna att bli vuxna? Jag vet inte. Kanske.

Troligen inte.

Vad jag vet är dock att flyget går om drygt tio minuter. Hej så länge.