Kategori: Livet och sånt

Jo, Spotify är roligt och bra och kommer säkert att bli en finfin musiktjänst. Men hur är det egentligen, bryr sig någon om programmet utanför Sveriges gränser ännu?

Anledningen till att jag undrar är de här otroligt torftiga tioitopplistorna de har. Den svenska låttoppen är i skrivande stund identisk med den internationella, frånsett att ”Womanizer” med Britney Spears ligger femma på den svenska och ”Disturbia” med Rihanna sexa, på den internationella är det omvänt. Även på de enskilda internationella marknaderna ser det lite mysko ut – Tysklands populäraste Spotifylåt är för tillfället är Anna Ternheims ”What have I done”, i Storbritannien är nio av tio låtar från Kings of Leons senaste album och i Italien är tio av tio från Bruce Springsteens ”The river”. Okej, kanske är Anna Ternheim verkligen så stor i Tyskland och vi vet bara inte om det och det rör sig inte alls om att det är svenskar boende i Tyskland som ligger bakom att det ser ut som det gör, men den brittiska och italienska listan ger känslan av att en enskild användare testat en ny tjänst genom att spela en favoritskiva och sedan lämnat den därhän.

Självklart förstår också jag att det tar tid att bygga upp ett varumärke och företaget har i Sverige haft enorm medial gratisdraghjälp genom att vara svenskt och Stureplanshippt – jag skrev själv en nöjesnotis om den publika lanseringen som kablades ut över hela landet – men ändå, är Spotify i dagsläget den frälsare som vi alla verkar vilja att den ska vara?

Dessutom tycker jag verkligen att de måste ta och fixa några fler naturliga ingångar så att man upptäcker ny musik. Någon sa – kanske var det Fredrik – att Spotify inte har någon ambition att bli ett socialt medium och därför kan man inte dela ut sina spellistor och tipsa om musik och sånt i själva programmet utan måste gå till utomstående sajter för det. Men som det är nu, med miljontals potentiella låtar under fingrarna, finner åtminstone jag mig själv ofta sittandes med just Anna Ternheims ”What have I done” i lurarna eftersom jag inte kan komma på vad jag vill lyssna på när ingen tipsar mig om en riktning. Det faktum att Spotifys tio i topp-lista nästan sett identisk ut i en månad skvallrar om att många beter sig på liknande sätt. Och vad ska vi då med miljonutbudet till?

Det blev ingen frukost i morse. På morgonmötet sjöng mina kollegor fruktdietens lov, frukt frukt frukt var det nya svarta och jag gick genast till korgen vid receptionen och fiskade upp en banan, en mandarin och ett päron.

Nu har tjugo minuter gått och jag är dödligt hungrig igen. Bu.

Jag har hamnat mitt i ett infekterat regnbågsbråk. Peter mejlar och skriver att gårdagens regnbåge inte alls gick ner vid Skeppsholmens brofäste, utan att krukan med guld finns nedgrävd mitt på miniön Strömsborg. Se bild! utbrister han och bifogar just en sådan.

Nu vet jag inte vad jag ska tro om tillståndet i världen.

Bara så ni vet så finns det en sjuhelsikes stor kruka med guld precis vid brofästet på Skeppsholmen just nu.

——

Och på tal om det så anlände min dator några minuter efter att jag tog bilden. Bättre än krukguld.

Det är ju tillökning på gång. En ny Macbook är på ingående. Den har den senaste tiden vållat tandagnissel, oro och vinsvep. Sedan natten till i går befinner den sig i Sverige, efter att under sin hitanfärd besökt Kina, Sydkorea, Holland, Polen, Tyskland, Holland, Tyskland och sedan ett slutligt skutt till Bromma flygplats (thank you UPS tracking service).

I dag ska den dyka upp. Någon gång mellan nio och sjutton ska det komma en brunklädd man med ett paket under armen in genom vår reception, efter mycket krångel, besvär och ett misslyckat leveransförsök har jag lyckats ändra adress till jobbet. Jag måste kvittera den personligen enligt UPS-kvinnan jag talade med i morse, således sitter jag redan på jobbet, en timme för tidigt, orolig för att datorn ska komma exakt när jag gör min telefonintervju med Moneybrother klockan tio, hur jag nästan kan se budkillen stå och stampa i receptionen men Moneybrother bara pratar och pratar och pratar och jag kommer inte ifrån, receptionisterna försöker hålla honom fast men datorn försvinner iväg till platsen dit där datorer försvinner, vart det nu är.

Jag berättade om mina vedermödor och ängslan för mina kollegor som undrade varför jag var här så tidigt. Du verkar nästan gråtfärdig sa min chef.

Ibland undrar jag om den här Applekärleken är så nyttig egentligen.

Jaha, då var det bara att börja äta då.

Marcus Birro slutar blogga efter att någon lämnat en alltigenom ondskefull kommentar som ni får gå någon annanstans för att läsa. Birro sticker ofta ut hakan, och har en förmåga att hamna i kvällstidningsrubriker, men den typ av påhopp han fick mottaga i går ska ingen behöva acceptera, och jag förstår helt och fullt hans reaktion, även om jag tycker att den är beklaglig.

Egentligen har jag inte så mycket nytt att säga i ämnet. Jag återpublicerar helt enkelt delar av vad jag skrev i ett liknande ärende i maj förra året. Det är fortfarande min ärliga åsikt:

Jag kan mycket väl förstå att en del bloggare, och journalister för den delen – det är ju inte bara bloggar som man kan kommentera i – tycker att det är förjävligt att de tvingas ta så jäkla mycket låg skit på nätet, men problemet är enligt mitt sätt att se det egentligen större – bloggen har öppnat kranen för människans ärliga låghet.

Problemet som de illasinnade anonyma kommentarerna visar upp är ju att mänskligheten till stora delar i grund och botten är dum i huvudet. För jag är ledsen, jag tänker inte skriva “till vissa delar”, för jag tror inte att det är några särskilt extrema människor som skriver de här jävla dumheterna, jag tror det är rätt vanliga idioter, som i sin alldagliga bitterhet över att de inte blev särskilt framgångsrika, lyckade eller bara för att de har en allmänt dålig dag visar upp sidor av människan som tidigare varit svår att släppa fram i ljuset, eftersom det så enkelt avslöjades. Nu, med “anonymiteten” som skydd, kan de öppet skylta med rasistiska, homofoba och kvinnofientliga åsikter utan att blinka. Det går att inbilla sig att folk i grunden är snälla, men det är de inte. Folk är idioter när ingen tittar på. Vi pratar alla någon gång elakt om människor då vi tror att vi kan göra det utan att bli påkomna. Vi skvallrar. Vi pratar skit. Och när risken för att åka fast bedöms till noll blir så klart orden som kommer ur munnen eller fingrarna etter värre.

Och tyvärr görs det ju utan större risk. Att det mesta på nätet går att spåra genom ett gratiskonto hos Statcounter eller Google Analytics eller något liknande fattar inte de flesta, och en del av dem som fattar struntar nog ändå i det, de vet att majoriteten av dem som utsätts för hatet inte orkar bry sig tillräckligt mycket för att anmäla, att de istället rensar i tysthet och gråter i ensamhet då de tror att hatet är riktat personligen mot dem. Men det är det ju inte. De har bara råkat hamna i vägen för människans grundläggande uselhet.

Fasiken.

Det var länge sedan jag skrev mustiga, debatterande eller helt enkelt bara böljande långa helgläsningsinlägg. Och inte blev det något den här helgen heller.

Men nästa.

Då jäklar.

Upp upp upp och så de obligatoriska nu har det vänt!-kommentarerna. Yeah right, det sa ni för tre veckor sedan också när börsen fick tillfällig uppåthicka för att sedan störtdyka neråt igen.

Annars tycker jag det är mest intressant att läsa alla dessa snyftartiklar och blogginlägg som florerat den senaste tiden där människor ser det som en mänsklig rättighet att få låna bostadspengar till treprocentig ränta utan amorteringsplikt så att man kan köpa innerstadsdrömmen på 60 kvadrat. Vad menar ni med att bara vilja låna ut 90 procent av bostadens värde och att jag måste amortera på lånen jag tar, hur kan ni göra så här mot mig, vi måste ju ha någonstans att bo?!

Ja, stackars.

Och jo, jag vet att jag själv bor i en relativt billig hyresrätt i ett attraktivt område i Stockholms innerstad. Men jag hade under 2000-talets första år ett sådant där bostadslån som nu utmålas som brott mot de mänskliga rättigheterna. I januari 2001, när jag skrev på för en etta med kokvrå vid Gullmarsplan, kallades de standardkontrakt.

Söndag. Pappa på besök. Museidag. I dag styr vi kosan mot Arkitekturmuseet. Pappa är ju byggnadsingenjör gubevars, borde passa finfint. Hear you later aligators.

Inom loppet av knappt fem timmar har jag ätit två måltider på McDonalds. Beach 2009 here I come.

Jag är lite trött i huvudet i dag, så jag nöjer mig med lite galghumor som jag nyss upptäckte i allt börselände:

I våras när jag spenderade ett par veckor i New York gick jag vid flera tillfällen förbi den stora displayen som visar USA:s ständigt stigande statsskuld. Nu har den fått slut på siffror, skriver BBC News, och tillägger att det finns beräkningar som säger att USA efter den beryktade räddningsplanens genomförande kommer att ha en statsskuld på elva triljoner dollar.

Jag är inte helt säker, men jag tror att det på svenska med dagens växlingskurs är siffran 77 följt av tolv nollor.