Kategori: Livet och sånt

… sökningarna på temat varför har vi julgran börjar poppa upp i tid och otid i min Statcounter.

Vafalls!

Inte heller i år tog jag mig in på Internetworlds topplista över Sveriges 100 bästa sajter. Och i år har jag knappt ens haft några driftstopp att skylla på. Däremot var jag på plats på Sturecompagniet och såg Johanna bli landets 92:a bästa sajt. Eller nja, vi hann dit först när nedräkningen nått plats 25, men vi såg det ju i tidningen som delades ut efteråt åtminstone. Hurra för det – särskilt med tanke på att Bokhora är en av ytterst få på listan som inte drivs kommersiellt utan endast på hobbybasis.

Men nog snackat om andra, det här ska ju kretsa kring mig.

Den här bloggen har handlat – eller påstås åtminstone handla om – bok nummer två. Kanske borde den mer börja handla om webb 2.0, eller åtminstone agera som en sådan. Ja. Ta mig tusan. Eller 100 då.

Således: Mer video. Mer bilder. Mer ljud. Mer av allt utom något så ålderdomligt och 1996:igt som text. Sedan är det jag och topplistan 2009 lika med sant.

För någon som inte bara ser sin mac som en älskad vän utan också som ett levande väsen är ju det här nästan bara för mycket.

Jag frågade Johanna vad jag skulle blogga om. Vänta lite sa hon och fortsatte med sitt eget teknikbloggande och glömde snart bort mig. Jag ringer väl pappa då istället – det är ju hans dag i dag – men han var i Valbo och sprang Novemberflåset, hurtig som han är.

Då skrev jag det här istället.

——

J: Mäh, så där kan du väl inte skriva?
D: Kan jag väl, du kommer ju inte ens ihåg att jag frågade dig.
J: Det är i och för sig sant.

Jag har vikt tvätt, gjort frukost, ätit frukost, diskuterat Obamas val av hundar och ska sy ett par byxor. Eller nja, inte direkt sy ett par byxor, men sy bort ett hål eller två i ett par byxor.

Senare ska jag skriva på boken. Det blir fikpremiär för nya datorn, den står redan och hoppar av förväntan i hallen, att blogga samtidigt är jättesvårt men för lördagspubliken är jag beredd att göra det mesta.

I söndags skrev jag i vredesmod ett litet inlägg om den där småstadsbiografannonsen som Gud glömde, och blev i kommentarsfältet anklagad för att banalisera folkmord. Kopplingen var för mig inte riktigt självklar, men hur som helst har i dag Kjell Häglund publicerat en väldigt välskriven krönika hos Filmnyheterna om den där annonsen. Delar av mitt inlägg finns dessutom med på ett hörn, upptäckte jag glatt när jag läste.

Fotnot: Till min förskräckelse såg jag dock att citatet han knipsat från mig innehåller en olycklig upprepning av orden just nu. I originalinlägget har jag nu valt att putsa bort det – i backspegeln är jag alltid bäst friserad.

Fredrik skriver just det jag tänkte när jag sömndrucken satt på tunnelbanan i morse och fick sjuka cravings efter ”Vita huset”. Kom igen NBC, det är dags att låta Matt Santos flytta in på 1600 Pennsylvania Avenue på riktigt. Det kommer aldrig att komma ett bättre tillfälle att återuppliva världens bästa tv-serie än just nu.

Klicka här för mer läsbar variant.

——

Trött i skallen i dag, spak efter att ha stirrat på CNN:s coola jättetouchskärmar där statistikfrosseriet nådde nya nivåer två tredjedelar av natten. Jag vill se Sören Holmberg göra något liknande om knappt två år här hemma.

Men 3D-hologrammet … nja, med tanke på att de bara använde det en gång under de fem första timmarna av sändningen insåg de kanske själva att tekniken var roligare om verkligheten.

Nu jobb.

Hört i herrarnas omklädningsrum på Forsgrenska badet på Medborgarplatsen i dag, strax efter lunch:

– Alltså man hoppas ju att den där mörka killen Obama vinner.
– Ja, Schwarzenegger tycker jag inte ska få bli president. Jag tycker han ska hålla sig till sitt.
– Hur menar du nu?
– Ja jag tycker inte att han Schwarzenegger skulle bli en bra president.
– Nä, han ska ju inte bli president, han stödjer bara den andra, Macahan. Det är Macahan som ska bli president.
– Ska de rösta fram en Macahan till president?
– Ja.

——

Jag finner mig för övrigt sitta klistrad vid tidningarnas minut för minut-rapportering. Skulle jag ha gjort något liknande för ett svenskt val? Don’t think so.

I dagens SvD skriver Hynek Pallas om det här med biograferna, monopolet och framtiden för svensk film i stort. Han tar ett vidare grepp än att bara diskutera biografens roll som filmförmedlare, men nämner också den biostatistik från SFI som jag skrev om i min känslokänga i söndags.

Svenskar tycker om att gå på bio. Trots att biografbranschen inte gärna talar om det så ligger biobesöken år 2008 på samma nivå som de gjorde i början av 1990-talet. Nedladdningen har inte lett till någon massflykt från biograferna, att siffrorna var högre i början av 2000-talet än de är nu beror till stor del på att tre små filmer om hobbitar vardera sågs av nästan två miljoner svenska biobesökare.

I dag har cirka 300 svenska småbiografer en helsidesannons i Dagens Nyheters kulturdel. I den här annonsen skulle de kunna kräva att riksdagen ger dem finansiella möjligheter att visa ny biograffilm, filmer som är aktuella, filmer som det skrivs om i tidningar, på nätet, filmer det pratas om i tv, filmer som människor vill se för att de är nya och aktuella på repertoaren just nu.

Det gör de inte. I en helsidesannons i DN under rubriken Biografer mot filmpirater går de ut och kräver att människor som laddar ner ny och aktuell film ska sättas åt. Sanktionsdirektivet, där privata företag ges laglig rätt att agera polis på egen hand, måste godkännas av riksdagen skriver de. Folk i småstäder ska inte ha rätt att se ny och aktuell film på bio trots att det skulle gå att lösa om viljan fanns, de ska bara ha rätt att se de gamla filmer som småbiograferna visar i dag. Det ska riksdagen se till.

Det var länge sedan jag läste något som provocerade mig mer.

——

Uppdatering: Om någon undrar, så kommer uppgifterna om svenskarnas biovanor från en SOM-undersökning som presenterades i somras. Grafen här under är skärmdumpad från just denna.