Stockholm förtjänar ett riktigt bibliotek

För ett par veckor sedan pratade jag och Johanna i DJtv om bibliotekens sjunkande besöksstatistik, och nämnde att stockholmare är sämst i landet på att nyttja sitt bibliotek. Vi spekulerade i att det kanske berodde på att tillgången till köpelitteratur var så mycket större här, samt att det finns andra kulturinstitutioner som lockar jämte biblioteket, vilket inte alltid är fallet på mindre orter.

Men nu efter att jag hängt på bibblan några dagar den här veckan och funderat en del över saken undrar jag om det inte också beror på att Stockholms stadsbibliotek på vissa sätt är så urbota dåligt.

Missförstå mig inte helt nu. Gunnar Asplunds skapelse är fantastisk och att gå upp för trappan in i rotundan är en skönhetsupplevelse. Men det är också just där skon klämmer, Stockholms stadsbibliotek är ett museum, fullständigt missanpassat för biblioteksbesökare på 2000-talet. Det är ett hus byggt för att imponera, för att sätta Stockholm anno mellankrigstiden på världskartan, för att få åskådaren att känna vördnad inför litteraturen.

Nu har på typiskt Stockholmsmanér planerna på ett ny- eller tillbygge, som skulle gett biblioteket tillträde till sin egen tidsålder, tagit några resoluta steg bakåt. Nya utredningar ska göras, stopp i maskinen, tillbaka till ritbordet – en ny tävling med nya förutsättningar vore väl smaskens? – planerna har stoppats hurra! skriker de som vurmar för 1930-talet, denna mytomspunna era som stockholmare verkar älska så mycket att orden Stadsbibblan och Slussen numera rimmar i Stockholm.

Men okej. Vi får dras med det otidsenliga biblioteket för en lång lång tid som Håkan Hellström sa. Låt oss göra det bästa av det. Börja med att slänga ut studenterna.

Missförstå mig inte helt nu heller. Jag går själv dit för att använda mig av studieplatserna, det är där jag suttit och redigerat de senaste dagarna. Men trots att jag gärna skulle fortsätta hänga i trakterna kring det magnifika runda rummet tycker jag ändå att bibliotekets yta är helt felutnyttjad. Jag kanske har missat något, men jag tycker verkligen att ett modernt bibliotek bör ha sina huvudområden samlade tätt intill varandra, att det är vad som skapar ett levande bibliotek med genomströmning av människor och naturliga mötesplatser.

På Stockholms huvudbibliotek känns det som att man tänkt ungefär tvärtom. Säg att mamma-pappa-barn går i samlad tropp till biblioteket en lördag förmiddag. Säg att den ena vill kolla upp några skönlitterära titlar, den andra vil läsa en tidskrift och den tredje är sugen på barn- och ungdomsavdelningen. De måste då göra upp om att ses igen vid en given tid på en given plats om de ska kunna göra sina ärenden simultant. För på Stockholms huvudbibliotek ligger tidskriftsavdelningen en promenad bort, en bit upp i backen mot Odenplan i ett av de där annexhusen som alla plötsligt började älska när de skulle rivas, och barn- och ungdomsavdelningen är placerad på rejält avstånd nere i foajén – man vill ju inte att barnskratt ska höras gubevars! Var sak på sin plats. Och får man ett infall att kanske låna en av de där skönlitterära titlarna som ljudbok istället, ja då är det ut ur rotundan ner genom trappan, till vänster genom ett bunkerliknande rum, och sedan vänster igenom ännu ett bunkerrum bort mot den bortre utgången i huvudhuset. Där hittas de.

Detta alltså samtidigt som de tre stora salarna som flankerar rotundan består av studieplatser med facklitteratur längs väggarna, böcker som visserligen fyller ett viktigt syfte, men vars attraktionskraft torde vara svagare än tidskrifternas samt barn- och ungdomslitteraturens. Ändå tillåts den här mer perifera litteraturen dominera stora delar av byggnaden.

Ur mitt perspektiv känns problemet enkelt att lösa. Flytta studieplatserna till den nuvarande barn- och ungdomsavdelningen samt till tidskriftsannexet, och flytta in de verksamheterna kring rotundan istället. Studenterna vill ju ha lugn och ro, och har i nio fall av tio med sig egna böcker, varför ska de sitta i direkt anknytning till bibliotekets huvudrum? Den enda anledning jag kan se är att Stockholms stadsbibliotek är en plats där litteratur ska vördas som vore det 1930-tal, där studier är viktigare än spontana upptäckter, där tyngden av rotundans rymd ska kännas som ett ok över alla som träder inom dess rund.

Jag är övertygad om att personalen gör allt de kan för att skapa en så bra atmosfär som möjligt, men Gunnar Asplunds byggnad verkar inte tillåta det. Stockholm förtjänar ett riktigt stadsbibliotek. Hoppas det får byggas under min livstid.

Revolutionary Road gånger två

Vi såg ”Revolutionary Road” i går kväll, bara timmar efter att jag avslutat lyssningen av den som ljudbok. Det var fascinerande att ha romanen så löjligt färsk i minne när urladdningen brakade loss på duken, och för ovanlighetens skull kände jag verkligen den där boken är mycket bättre än filmen-känslan som människor alltid ska dra upp ur rockärmen när man ska vara korrekt.

Men här, med romanens skärpa och ändlösa dialoger inte bara vagt skvalpande i bakhuvudet utan klart och tydligt förankrade i pannloben, kändes filmen … slät. Självklart måste den väldigt texttunga romanen skäras i för att yxas in på två timmar – fasiken, även jag fick skära bort en hel del ur ”Dannyboy” när jag skrev filmmanuset och ”Revolutionary Road” är bra mycket tjockare och tyngre – men mitt bestående intryck var att de ofta fokuserade fel, måna om att hela tiden föra handlingen framåt där boken under långa stunder stannade upp, stod och stampade, backade och sedan svängde åt sidan utan att det någonsin kändes krystat.

På bio är den enda riktningen framåt, visserligen med flera minnesvärda explosioner längs vägen, fram till det oundvikligt tragiska slutet där regissören Sam Mendes av oförklarlig anledning väljer att göra små korrigeringar i historien. Dessa medför att Frank Wheeler – och indirekt hela den manliga medelklassen – framstår som mycket mer sympatiska än i romanen. Med tanke på att författaren Richard Yates inte lär ha varit mycket för det här med kvinnans frigörelse, måste det sägas vara en rätt anmärkningsvärd prestation.

DJtv #12 – Svenska eller engelska?

Utgivningen av översatt litteratur har sjunkit kraftigt i Sverige de senaste 20 åren. Samtidigt ges allt fler svenska författare ut. Ska vi skylla eller hylla internet för den här utvecklingen också? Svaret på den brännande frågan, samt en dykning ner i nätbokhandlarnas bevakningssystem, får ni i veckans avsnitt.


DJtv #12 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant vi tar upp:
Svenska förläggareföreningens årsrapport om bokmarknaden
Johanna skriver om Laura Restrepo på Bokhora
Nätbokhandlarna Amazon, Barnes & Noble, Adlibris samt Bokus

Och ni glömmer väl inte att ni numera kan prenumerera på DJtv som en videopodcast via iTunes store? Livet blir inte mycket mer bekvämt än så.

DJtv i ett iTunes väldigt nära dig

Vem sa att bibliotek inte var heta? Vi behövde bara nämna ordet så rasslade det till utan dess like i den senaste upplagan av DJtv. Efter två dagar har #11 setts av lika många som det numera legendariska DJtv #1, visserligen rätt så hjälpt av en länkning från sajten Bibl feed där det visade sig hänga en hel drös debattsugna bibliotekarier, men ändå.

Hur som helst, det är dags att ta det hela till nästa nivå. Från och med nu finns därför DJtv att tillgå direkt via rss från Feedburner för den som så önksar. Men vad ännu bättre är – vi återfinns numera även som en videopodcast i iTunes store! Klicka på länken (iTunes kommer att dra igång), välj att prenumerera, och du kommer varje måndag att kunna ha ett rykande färskt avsnitt av DJtv i din iPod/iPhone när du går till jobbet/skolan/dagis.

En bättre start på veckan har jag faktiskt svårt att komma på.

DJtv #11 – Vad ska vi med bibliotek till?

Bibliotekens utlåning har minskat i elva år i rad enligt den senast publicerade statistiken. Antalet besök minskar likaså. Går det att bryta trenden, eller är det lika bra att lägga ner och satsa på vårdskolaomsorg? Eventuella svar på den frågan, plus insikter i våra egna generande biblioteksvanor, diskuteras i veckans avsnitt.


DJtv #11 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant som nämns i inslaget:
Biblioteksstatistiken från Kulturrådet
Kvinnobiblioteket Björkskatan i Luleå
Dieselverkstaden i Nacka
Svensk Bokhandel: Försäljningen av böcker minskar kraftigt
Michael Dahlén: ”Nextopia
Carl-Henning Wijkmark: ”Jägarna på Karinhall

00-talisterna talar

Missa inte det långa samtalet mellan Jerker Virdborg och Daniel Sjölin i dagens Boklördag i DN. Jag är lite för mycket på föräldrabesök i Gästrikland för att komma med några egna reflektioner, men min personliga ståndpunkt ligger mer åt Virdborg än Sjölin, så mycket kan jag säga. Men en fin text med många kloka åsikter från båda håll om tillståndet i den yngre litteraturen anno 00-tal.

Och för den delen verkar det vara så som jag skrev i veckan när det gäller Boklördag. Plocksidan är borta, och sidantalet sedan årsskiftet minskat. Trist.

Dags för bokbranschen att sluta mobba mp3-boken

Alltså jag kan inte riktigt släppa det här med ljudböckerna och ”minneskort med sladd och usb-kontakt”-lösningen som vi pratade om i måndagens DJtv. Ju mer jag tänker på det desto konstigare blir det.

Om jag har förstått det hela rätt så är mojängens uppgift enbart att se till så att boken – i form av en mp3-fil som sparats på minneskortet – ska kunna förflyttas till datorn. Den kan inte användas på något annat sätt, den är ett kärl med en försvinnande kort och enahanda livscykel.

Men varför i hela fridens namn väljer man då att uppfinna hjulet på nytt, när exakt samma resultat uppnås med hjälp av en cd-skiva på vilken man placerar samma mp3-fil? Varför skapa en helt ny pryl med alla kostnader det för med sig, när man redan i dag har en produkt som gör det här? Det finns ju redan mp3-böcker, de består av en cd-skiva som du stoppar i datorn och kopierar över till hårddisken och sedan tankar över till din mp3-spelare om du vill. Exakt samma sak. Och nej, jag har inga siffror på det men jag vågar lova att materialkostnaden för en cd-skiva är betydligt lägre än för sladdmojängen.

Okej, visst, det existerar i dag datorer som inte har cd-enhet, samtidigt som det troligen inte existerar konsumentdatorer som saknar usb-ingång. Men målgruppen för den här mojängen är ju inte tonåringar som fått en netbook för att kunna blogga på, målgruppen är kvinnor på 40+ som förväntas vara rädda för teknik. Och de har utan tvekan cd-enhet på sina datorer.

Mp3-böcker har dessutom en annan fördel förutom att de redan existerar. De kan spelas direkt i de allra flesta cd-spelare, man behöver inte ens tanka över dem till datorn, bara att stoppa i vardagsrumsstereon och trycka på play, något jag skrivit om tidigare.

Fast det är klart, en sak skiljer ju. Usb-mojängböckerna ska kosta 250 kronor att köpa, mp3-böcker kostar runt 150-200.

Högre vinstmarginal. Det var där skon klämde.

Lördagsböcker var det både här och där

Lite i smyg har även Svenska Dagbladet dragit igång en litteratursatsning på lördagarna, det var väl bara en tidsfråga, DN har haft sin Boklördag ett bra tag nu och det torde finnas annonspengar att tjäna även för Svenskan om de kan poängtera att de har en lördagsnisch, och nej, man ska väl inte glömma att det ser snyggt ut ur läsarsynpunkt heller. Visst kan man tycka att det är ett simpelt apa efter-trick, men att tidningar följs åt i sina ageranden är knappast något nytt, det finns exempelvis mig veterligen ingen naturlag som säger att man måste recensera skivor på onsdagar men ändå har det blivit legio på senare tid – även vi skickar sedan ett år tillbaka ut våra skivrecensioner på tisdagar så att kunderna ska kunna publicera dem i tidningarna dagen därpå.

Nåväl, nu var det ju litteraturen det här skulle handla om. SvD väljer helt enkelt att kalla sin lördagssatsning för Böcker, premiärhelgen bestod av två reportagesidor samt två recensionssidor med lite plock i botten, något av en smygsatsning som sagt, kanske ska det växa, jag hoppas det för ambitionen är ändå god och jag gillar riktade satsningar. Någon nätdel i stil med DN Bok finns ännu inte, men kanske kommer det, det ryktas ju att SvD:s sajt är under omgörning och även kulturen ska ju få sig en omstöpning men så länge jag kryddar mina påståenden med ryktas och ju och kanske är det väl egentligen lika bra att jag håller snattran och inväntar verkligheten.

Och är det för den delen bara jag eller har DN:s Boklördag blivit tunnare sedan återkomsten efter jul- och nyårshelgerna? Jag vill minnas att jag inte sett några bokplocksidor i år, och sidantalet har även i övrigt känts tunnare. Nu är visserligen inte januari årets tyngsta romanmånad, men ändå, jag är övertygad om att det gått att fylla utrymmet.

DJtv #10 – Ljudboken som vägrade lyfta

De svenska bokförlagen har fått en snilleblixt om hur de ska få folk att köpa fler ljudböcker – not. Hör oss tokdissa ”minneskort med sladd och usb-kontakt”-idén, samt komma med ett recept på hur förlagen borde agera istället (det stavas mp3). Dessutom tipsar vi om ett par tjänster som fungerar bra redan i dag.


DJtv #10 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant vi pratar om i avsnittet:
Svensk Bokhandel: Förlag enas om format för ljudbok
Blogginlägg: Ge mig en riktig ljudpocket tack
Blogginlägg: Liten cd stjälpte stort lass
Audible
Storytel
Richard Yates: ”Revolutionary Road
Cormac McCarthy: ”The road
Kjell Eriksson: ”Den hand som skälver

——

Uppdatering tisdag: SvD publicerar en artikel om konceptet i dag, och förvånande nog verkar nu bokförlagen än mer positiva. De borde nog börja följa DJtv på reguljär basis.

Näste man till rakning

Ah, the debutante bal. Eller releasefesten, som vi säger på svenska.

kalledebut.jpg

I går kväll hade min kära kollega Kalle Dixelius (eller ja, semikollega åtminstone för tillfället, han är tjänstledig för tillfället) fest på Strand för sin dystopiska ståkkålmsskildring ”Toffs bok”. En rasande trevlig tillställning, böckerna tog slut och nya fick köras in, Kalle höll låda på scenen, bandet Mackaper spelade högt och vinet flödade. Tortillasnacksen höll jag mig dock ifrån, inte ens fest och gamman ruckar på en GI-själ när det finns en beach -09 att tänka på.

Och eftersom det inom mig bor en geek sände jag så klart intervjun med Kalle live över Bambuser. Kvaliteten är inte den mest bländande jag stött på i dessa hd-tider, men det går ändå klart och tydligt att höra och se vad som gick av stapeln. Om ni undrar vad det röda är som står och studsar i nedre delen av bild, så är det Kalles dotter. Enjoy.

DJtv #9 – Deckarna och deras städer.

Varje svensk stad med självaktning har en egen deckarpolis. I somras knåpade vi ihop en deckarkarta, och nu följer vi upp genom att diskutera vilken roll städerna har för författare av kriminallitteratur. Och hur är det – vilka friheter får man som deckarförfattare egentligen ta sig med ”sin” stads geografi i jakten på den perfekta intrigen?


DJtv #9 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant vi diskuterar i veckans avsnitt:
Deckarhuset
Det animerade blogginlägget
Marianne Cedervalls ”Svinhugg” – Gotland.
En av Aino Trosells Siv Dahlin-deckare – Malung.
Håkan Östlunds senaste Peter Broman-deckare – Gotland.
Mons Kallentofts andra Malin Fors-deckare – Linköping.
Mari Jungstedts första Anders Knutas-deckare – Gotland.
Åsa Larssons senaste Rebecka Martinsson-deckare – Kiruna.