Kategori: Litteraturvärlden

Den 20 februari hade jag med en krönika i branschtidningen Svensk Bokhandel där jag kritiserade den svenska ljudboksbranschen för att vara på väg att upprepa de misstag som skivbolagen gjort i det digitala landskapet.

I det nummer av SvB som ges ut i dag svarar ljudboksförlaget Earbooks vd Shadi Bitar att min krönika inte håller ”branschnivå” samt hävdar att jag inte ens bemödat mig att prova det Book2Go-minneschip som jag skriver kritiskt om. Att Shadi Bitar ifrågasätter min branschkompetens har jag inga problem med, men det gör mig väldigt irriterad när han utan att kontrollera fakta påstår saker om mig som inte är sanna.

Självklart hade jag testat Book2Go:s micro sd-chip innan jag skrev min text. Den sista helgen i januari provade jag utförligt ett pressexemplar av micro sd-utgåvan av Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Att jag inte beskrev mina upplevelser närmare berodde på att krönikan inte handlade om denna produkt, den tjänade endast som ett av flera exempel på vad jag ser som ett större problem inom ljudboksbranschen. Möjligen tror Shadi Bitar att jag inte har testat deras pryl eftersom jag inte nämner att micro sd-chippet går att stoppa in i vissa mobiltelefoner, men jodå, det var jag fullständigt medveten om. Men efter att ha testat Book2Go tyckte jag helt enkelt inte att det var relevant.

I sitt svar skriver Shadi Bitar att jag har missat att mobiltelefonen i allt större utsträckning håller på att bli den multimediaapparat där man kan ta foto, surfa på nätet och lyssna på musik och ljudböcker i en och samma enhet. Vad han missar är dock att det är precis vad vi inte kan göra efter att ha stoppat in Book2Go-chippet i våra mobiltelefoner. Dagens mobiler har snålt tilltagna interna minnen, vi förväntas ha ett minneskort på ett antal gigabyte i våra lurar för att spara bilder och musik på. Så fort det egna minneskortet tas ur och ljudbokschippet sätts in försvinner bilderna och musiken från telefonen. Personligen kunde jag inte ens längre surfa på min blott månader gamla Nokia 6220 Classic eftersom jag även sparat mobilwebbläsaren på mitt micro sd-chip. När jag sedan tog en bild med mobilen samtidigt som jag lyssnade på ljudboken, ja då lagrades bilden på ljudbokschippet och inte på mitt eget minneskort där jag har mitt bildbibliotek.

För att kunna använda mobilen normalt under den tid då jag lyssnar på en ljudbok måste jag alltså göra exakt så som jag skrev i krönikan – föra över ljudboken via usb-adaptern till min dator, och därefter från datorn över till mobilen så att boken hamnar på mitt eget chip och samsas med mina bilder, låtar och program. I och med detta har Book2Go-chippet i mina ögon förlorat hela sin påstådda fördel mot det redan existerande ljudboksformatet mp3-cd.

Avslutningsvis hävdar Shadi Bitar att mitt (visserligen något raljanta) påstående om att förlagen verkar vilja att ljudboken förblir så analog som möjligt så länge det bara går är helt fel eftersom de cd-skivor som de i dag använder faktiskt är digitala. Jo, även jag är medveten om att cd-skivors innehåll bygger på ettor och nollor, men att ett ljudboksförlag år 2009 anger det som ett bevis för att man hänger med i den digitala utvecklingen känns faktiskt bara fånigt.

Alltså, är det jag som fått något helt om bakfoten?

De senaste veckorna har det höjts på ögonbryn i svensk blogg- och medievärld för att Chris ”Long tail” Anderson krävde en halv miljon kronor för att komma till Malmö och prata om sin kommande bok ”Free”, trots att han i den sjunger gratislunchens lovsång. Senast i går var det Jenny Damberg som gav honom en känga i DN På stan-bloggen, även om hennes huvudpoäng hade något att göra med att det var koketteri att säga att han hellre var hemma med sina barn och därför krävde mycket betalt.

Men om vi återgår till huvudfrågan – pengarna – är det inte exakt det här som är hans poäng? Det som är möjligt att distribuera gratis – boken ”Free” – kommer att bli gratis, medan det som inte går att distribuera gratis – Chris Anderson – kostar pengar? Vi måste lära oss att hitta nya sätt att dra in pengar för ettor och nollor går obönhörligen mot att inte kosta något alls, är inte det vad han säger? Boken är gratis, han själv är dyr. Vad är det som är så upprörande med det?