Kategori: Litteraturvärlden

Den prunkande högsommaren gjorde sig svettigt påmind när jag promenerade till jobbet genom staden i morse, men hos Bonnierförlagen är vintern redan här. I dag anlände vinterkatalogerna från Albert Bonniers, Wahlström & Widstrand, Forum, Bonnier Carlsen och de övriga. Av någon anledning, som jag inte kan låta bli att tycka känns rätt maskinell och tråkigt centraliserad, måste vi redan i juni få veta att ”Parallella historier” av Peter Nadas (Albert Bonniers) och ”Let go!” av Emma Pihl (Forum) ges ut i februari 2010.

Jag vet inte jag. Kan vi inte åtminstone få njuta av sommaren innan vi hoppar över hösten?

PS. Förlagen verkar själva rätt förvirrade över det här med årstiderna. W&W:s och Forums kataloger är främst vikta åt utgivningen mellan november och januari, men i Albert Bonniers vinterkatalog viks helsidor såväl åt Monika Fagerholms ”Glitterscenen” (ges ut i september) samt Lars Keplers ”Hypnotisören” (kommer den 24 juli). DS.

Hej.

Jag har frekventerat era debutbarsarrangemang sedan 2004. Jag har vad jag kan minnas missat en vårtillställning sedan dess, den i juni i fjol. Varje försommarkväll de övriga åren har jag lämnat Kulturhusets terrass stelfrusen in till märg och ben. Värst var det nog 2007, när det dessutom föll ett duggregn genom hela tillställningen. Flytta inomhus? Inte en chans. Det är juni, då ska vi svenskar vara utomhus.

Vilken vacker kväll, sa utfrågaren Magnus Utvik i går. Ja, visst var det vackert, kvällssolen sken över terrassen och ibland kunde man se en ballong eller ett flygplan sväva förbi i den blåa skyn, men när hälften av publiken sitter invirad i filtar redan när kvällen inleds, när man får kommentarer i halvtid som alltså, du hade ju rätt, det är helt sjukt kallt och när maximalt en tredjedel av den initiala folkmassan stannar tills det är dags för den sista debutanten att äntra scenen vid 22-tiden, då är det faktiskt något fel. Ja, självklart droppar vissa av ändå eftersom alla inte har tid att sitta på ett tak i centrala Stockholm i över tre timmar en tisdagskväll – men två tredjedelar av publiken går inte hem av den orsaken.

Därför tycker jag inte bara att det är idiotiskt att låta folk sitta ute och frysa när det finns bra och uppvärmda lokaler precis bakom terrassdörren (som ju också används på höstupplagan) – det är också respektlöst mot de författardebutanter som lottats att få framträda bland de sista, de debutanter som känner sig tvungna att börja sina framträdanden genom att tacka den återstående publiken för att de stått ut att sitta där som frysta fiskpinnar i tre timmar.

Okej, just det där med fiskpinnarna sa ingen, det adderade jag för den enkla effektens skull.

Men snälla arrangörer – ni har ett jättefint program att bjuda på. Kan vi inte få njuta av det utan att behöva frysa halvt ihjäl?

Bloken har, förutom att vara ett förskräckligt ord, aldrig riktigt gjort mycket väsen av sig som kvalitetsprodukt. Kanske kan det bli ändring nu då Peter Englund, lite i skymundan om jag tolkar det han skriver på sin sajt rätt, meddelat att hans i helgen nedlagda blogg nog kommer att dyka upp i bokform så småningom. Han har ju tidigare gett ut ”Spegelscener” på Vulkan, så det är väl inte en helt galen spekulation att det är i den formen även den här satsningen ges ut. Om det inte är ett mer ”riktigt” projekt på gång. Om man nu tycker att ”riktiga” förlag är mer riktiga än pod-förlag, vill säga.

Hur som helst, nu har jag skrivit en notis och delgett världen planerna. Så kom igen nu herr ständige sekreterare och bevisa att bloken har ett existensberättigande.

Och just det ja – något jag missade när jag skrev lite kort om nedläggningen i helgen är att han planerar en ny akademiblogg. Tufft.

Besökte Akademibokhandeln i går eftermiddag. Visserligen hade jag i princip just landat efter USA-resan, men jag tror inte att den tomhet jag kände när jag klev innanför dörrarna på Mäster Samuelsgatan kunde härröras ur jetlag.

Det var så … futtigt.

Visst, San Francisco må ha andra förutsättningar och världen är en annan i USA men jösses vad andefattig Sveriges största bokhandel kändes. Gles. Händelselös. Opersonlig. Tråkig.

Jamenvafan flytta till USA om du tycker att det är så jävla bra där då.

Nej, jag trivs nog trots allt bättre här. Men det blir ändå väldigt påtagligt vilket skrattretande kulturklimat vi på vissa sätt har, trots att vi så gärna vill tro något annat.

Vi var på jakt efter två böcker. Den första, nyss utkommen och placerad på topplistan, hittade vi snabbt. Den andra letade vi efter ett tag, utan framgång.

– Är den ny, den där boken? frågade jag.
– Nej, den är nog några år, svarade Johanna.
– Ja men då har de ju den så klart inte.

Att böcker med mer än två år på nacken är omöjliga att hitta på hyllorna är visserligen inte enbart bokhandelns fel, men ändå.

Bu.

Det är lätt att gnälla på Bonniers ibland. Man ser mönster och får för sig att de olika delarna av koncernen håller varandra om ryggen. Kanske är det också så ibland, men ingen verkar i sånt fall ha talat om det för Jonas Thente. DN:s stjärnkritiker och litteraturbloggare ger flaggskeppsförlaget Albert Bonniers en sådan råsop i ett inlägg från i går kväll att man nästan kiknar. I slutet uppmanar han – om än indirekt – sina läsare att gå ner till Sveavägen 56 i Stockholm och pissa på Bonnierförlagets vägg. Charmerande.

Hur turerna gått bakom kulisserna när Bonniers övertog utgivningen av Roberto Bolaño från Tranan är jag inte ett dugg insatt i. Men storyn finns utförligt återgiven i hos SvB.

Dags att gå och lägga sig i San Francisco. Ska bli spännande att se vilka efterverkningar Thentes inlägg fått när jag vaknat. Helt obemärkt lär det knappast passera.

Tiden går.

Det stör mig att en rejäl förkylning besudlade mina luftrör med kirurgisk disciplin dagen innan vi avreste till Kalifornien. Då mina förkylningar oftast går att ställa klockan efter vet jag visserligen att jag nu är inne i fas tre som inte bara är hostfasen utan också den sista fasen efter halsont och snor/slem, men jag vet också att det är den fas som brukar vara längst bestående.

Och jag har ju tagit med mig träningsdojor. Jag vill springa i Golden Gate Park. Men det är svårt när minsta landhöjning framkallar pipljud ur lungorna. Och det finns en del landhöjningar här.

Torsdagen gick i bokens tecken. Vi besökte ett antal boklådor i gränslandet mellan begagnat och nytt som utstrålade kärlek till boken på ett sätt som gjorde att jag nästan skämdes. Stockholm är i storlek att jämföra med den här staden, nästan till och med lite större, och ändå ligger vi så långt efter på det här området med våra standardiserade Akademibokhandlar och antikvariat där dammiga farbröder sitter bakom en disk och halvslumrar med klurig blick när man tränger sig in bland hyllorna. Besynnerligt.

Eller så är det San Francisco som ligger några steg före alla andra. Mysigt var det hur som helst.

Vi har ju gjort annat också. Filmat lite till exempel, Fredrik och Johanna har publicerat varsitt klipp. Och så drack vi Sangria i Castro.

Efter att ha smörjt kråset på The House i North Beach begav vi oss i går kväll till den anrika bokhandeln City Lights, som om jag förstod saken rätt alltid har öppet till midnatt varje dag och dessutom har en rätt omfattande egenutgivning. Coolt ställe, även om jag alltid blir lite matt när jag går in hos fina bokhandlare utan egentligt mål, det finns för mycket att köpa och för lite tid att läsa. Fick hur som helst åtminstone med mig ”The sportswriter” därifrån, första delen i Richard Fords Bascombetrilogi som ju avslutades med den även i Sverige väldigt uppmärksammade ”Som landet ligger” här om året.

Johanna har skrivit en lite utförligare rapport om besöket hos Bokhora.

——

Nu ska jag gå till Apple store. Nej, inte för att handla, bara för att vara.