Jag har läst på en del om Googleavtalet. Det är krångligt. Det handlar mycket om juridik. Abstrakta rättigheter, ersättningssatser i procent, krångliga termer och yadayadayada.
Men mest av allt handlar nog ståhejet om rädsla inför saker vi inte vet något om hur de ska bli. Om framtiden.
För en dryg vecka sedan skrev Förlagsredaktören jag förstår faktiskt inte hur någon i förlagsbranschen kan vara för detta. Jag blev lite ledsen när jag läste det, för mig hade frågan aldrig varit svart eller vit, den var komplex och lite för stor för att uttala sig om med självklarhet.
Men i går spenderade jag större delen av dagen på Googles högkvarter i Mountain View strax söder om San Francisco. Och jag har bestämt mig. Jag vill väldigt gärna tro att människan någonstans är god. Jag vill tro på Google när de säger att deras mål är att skanna in och göra all litteratur som någonsin skrivits i hela världen tillgänglig för allmänheten. Klart de vill tjäna pengar längs vägen, vi är ju kapitalister sa en av dem vi pratade med, men det är inte enbart det som är syftet.
Ja, de vi samtalade med var alla högt anställda inom Googles pr- och kommunikationsstab och väldigt duktiga på att förmedla en vision många vill kalla ”officiell” med citationstecken. Nej, vi berörde inte frågan om Google Book Search särskilt ingående eftersom vi bara hade några timmar på oss och det var många ämnen som skulle avhandlas. Ja, frågan är komplex och jag är medveten om att verkligheten för bokförlag och bokhandlare kommer att ritas om ifall Google lyckas i sin ambition. Nej, avtalet är långt ifrån optimalt ur europeisk synvinkel men jag tror inte att det handlar om ondska utan om den vanliga amerikanska oförmågan att se bortom sin egen nationsgräns. Har de något vett i skallen rättar de till det på egen hand, sker det inte lär omvärlden dra avtalet i juridisk megalångbänk.
Men ändå. All världens litteratur. Digitaliserad och tillgänglig för alla. Om det går att genomföra och Google är de enda som kan lyckas med det – och ärligt talat ser jag inte vilka andra som i dag har kapaciteten – så tycker jag att saken är tämligen enkel. Kalla mig sedan gärna naiv, dum, godtrogen eller annat passande adjektiv, jag har i alla fall bestämt mig.
Jag är för Googleavtalet så det stänker om det.
Torsdagen gick i bokens tecken. Vi besökte ett antal boklådor i gränslandet mellan begagnat och nytt som utstrålade kärlek till boken på ett sätt som gjorde att jag nästan skämdes. Stockholm är i storlek att jämföra med den här staden, nästan till och med lite större, och ändå ligger vi så långt efter på det här området med våra standardiserade Akademibokhandlar och antikvariat där dammiga farbröder sitter bakom en disk och halvslumrar med klurig blick när man tränger sig in bland hyllorna. Besynnerligt.