DJtv #3 – Grannland Lettland

Tredje gången gillt! DJtv goes international! Kan det bli bättre? Säkert, men jag har svårt att föreställa mig hur det skulle gå till i praktiken. I veckans avsnitt expanderar vi vår litteraturbevakning till grannland Lettland och besöker Rigas bibliotek och boklådor. Dessutom funderar vi över vad DN borde göra med sin nya bokhandel på nätet.


DJtv #3 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant som nämns i inslaget:

Lettland som litteraturland
Jaan Kross (inte lett, men balt)
DN Bokhandel
Artikel i SvB angående DN Bokhandel
Mitt inlägg från i torsdags om DN Bokhandel

Kreddas den som kreddas bör

Oh no!

Malin Ullgren skriver i DN om att litteraturkritikerna på ett så ängsligt sätt måste sluta dalta med bästsäljarlitteraturen och det har hon nog rätt i men oh no hon inleder texten med att citera de där Ulf Lindstrand-uttalandena som jag refererat till både här och här och skrivit en notis om som publicerats bland annat där men Malin skriver att det var i en intervju med TT Spektra som Lindstrand sa så där och det var det ju inte utan med Svensk Bokhandel!

Oh no.

Avsaknaden av BLM

I avsaknad av den fysiska upplagan av Boklördag här i Riga så läser jag det som DN lagt ut på nätet istället och fattar tycke för Anna Hallbergs långa text om varför bara gubbsen når hela vägen fram i den svenska prosan just nu. Visserligen tycker jag att hon stirrar för mycket på det senaste årets utgivning – så sent som i december 2007 var det ju en skräll när Carl-Henning Wijkmark vann Augustpriset för ”Stundande natten” före storfavoriten Åsa Linderborg och jag och många andra skrev saker i stil med att det var ett sundhetstecken att litteraturen i detta ungdomshysteriska samhälle vågar belöna något så osexigt som två trettiotalister oavsett deras kön (inlägget berörde även faktumet att Björn Runeborg vann förra årets upplaga av Sveriges Radios romanpris). Dessutom hade Augustpriset åren dessförinnan vunnits av Susannan Alakoski, Monika Fagerholm och Bengt Ohlsson – och även om hans kön är manligt kan väl inte ens denne räknas till gubbe, han skriver ju krönikor i På stan gubevars.

Hur som helst. Anna Hellbergs poäng är att problemen hon ser kan bero på att Sverige saknar en litteraturtidskrift av BLM-snitt. Och även om jag inte känner igen symptomen hon beskriver så håller jag med om hennes ordination om en stark litteraturtidskrift, med kredd, någorlunda stor spridning samt det allra viktigaste – bestående livslängd. Nu skriver visserligen Carl-Michael Edenborg en text i Ordfront Magasins nya oneshot OLM – gissa vad L:et står för – om den oerhörda mängd tidskrifter om litteratur som faktiskt finns i Sverige, men ändå, det finns ingen gigant, ingen dominator, ingen som man kan hänvisa till år efter år efter år.

Det finns ingen ekonomi i en BLM för 2000-talet. Antar jag. För funnes det det skulle tidningen så klart fortfarande existera eftersom vinst, pengar och mammon är det enda som betyder något.

Synd.

Integriteten är väsentlig

I dag hade DN premiär för sin bokförsäljningssajt. Det är egentligen inte så mycket mer än ett Adlibris som klätts i lite annan skrud, men ger DN en möjlighet att länka till böcker de recenserar och därmed tjäna lite pengar på klickningarna. Inte så konstigt i sig, tidningarna har blivit rätt duktiga på att skaffa sig sidoinkomster.

Men.

DN:s kulturchef Maria Schottenius säger angående deras nya bokhandel att integriteten är väsentlig. Ingen ska kunna sammanblanda DN:s redaktionella verksamhet med bokförsäljningssajten. Okej, det är ju bra.

dndump.jpgMen. Varför i hela fridens namn väljer de då att placera ”I döden dina män”, skriven av tidningens politiske redaktör Niklas Ekdal, i topp på sajten? Okej, Ekdal är på väg att sluta på sin post, men han ska fortfarande vara knuten till tidningen om jag minns rätt. Boken är fyra månader gammal, har inte direkt firat triumfer på försäljningslistan och fick rätt ljumma recensioner så det finns inget som motiverar dess framskjutna plats förutom att Ekdal är DN-journalist. Och visst, tidningen gör så klart vad de vill, DN Bokhandel är ju deras sajt, men ändå – var det inte lite osnyggt att göra så här just på startdagen, när det redaktionella oberoendet skulle bevisas?

Fotnot: Adlibris hade vid samma tidpunkt inte ”I döden dina män” placerad någonstans på sin startsida.

Istället för debut – ginseng

Jag missade debutbaren för första gången på länge i går, satt på Arirang med Jocke och Josefine och höll låda genom att dricka ginsengsprit för att avliva en begynnande förkylning istället. Tur då att Fredrik var på plats på Kulturhuset och tog upp ljud, så att man kan lyssna på åtminstone en del av vad som bjöds.

För övrigt kan jag meddela att Pet Shop Boys ger ut sitt nya album den 23 mars. Det finns ett liv efter Melodifestivalen.

DJtv #2 – Död åt olönsamma böcker

I det andra avsnittet av ”Daniel & Johanna pratar litteratur” tar vi utgångspunkt i några uttalanden som Akademibokhandelns vd gjorde nyligen i en intervju och nördar ner oss i bokhandlarbranschens framtid. Dessutom introducerar vi ett vättebarn.

Länkar till sådant som nämns i inslaget:

Intervju med Ulf Lindstrand i Svensk Bokhandel, plus ledarkommentar
Mitt textinlägg i frågan
Annina Rabes inlägg på Shampoo rising
Bokhora köar i tolv år
antikvariat.net

Författande är bara ren matematik

Jag får regelbundet Googlesökningar av slaget antal ord per sida. Inte varje dag, men ganska ofta. Och eftersom jag vill att den här bloggen då och då ska ha en pedagogisk teknikdel med lätta drag av autism, så tänkte jag dyka djupare i det här med författarens behov av siffror.

För nästan exakt en månad sedan skrev jag att min roman för tillfället bestod av 267 349 tecken inklusive blanksteg, vilket gav 173 romansidor (enligt min magiska formel för hur man ställer upp ett romandokument i Word på bästa sätt). Jag skrev också att jag räknat ut att medelordet i boken är 5,34 bokstäver långt (upp från 5,29 i ”Dannyboy”), men jag skrev inte ut något svar på googlingen ovan. En onödig uppgift tänkte jag, det är ju bara att dela teckenantalet med sidantalet och multiplicera med ordlängden.

Men så slog det mig i går att en roman består ju också av rätt mycket luft – eller vita ytor – i form av kapitel som slutar bara några rader in på sida, början på kapitel som börjar en fem-sex rader ner på en sida, dialogstycken som ger mycket vitt och så vidare och så vidare. Det betyder att om man delar antalet tecken med antalet sidor ovan (267349 delat med 173) visserligen får ett korrekt mått på hur många ord en boksida verkligen har i medel, men det är troligen inte det vi har i åtanke när vi drabbas av funderingen hur många ord innehåller en boksida? Troligen ser vi då framför oss en relativt välfylld sida med text från topp till tå, kanske med ett par-tre dialogcitat som skapar luft och spänst åt anrättningen.

Och då är frågan: Hur många ord har en sådan medelsida?

Jag valde ut fem likartade ”standardsidor” ur mitt manuskript, räknade och gjorde ett genomsnitt.

Svaret blev: 345 ord och 1840 tecken per sida.

Så nu behöver ni inte ligga sömnlösa över det längre.

Författande handlar om teknik och siffror

Det här riktar sig speciellt till alla hugade författare där ute, med anledning av morgonens inlägg.

Om ni vill hålla koll på hur långt ni har kommit i ert romanepos sett till verkliga romansidor, ställ in ert dokument enligt följande om ni jobbar i Microsoft Word:

Använd Times New Roman, 12 punkters storlek, använd radavståndsvalet Exakt och sätt det till 28 punkter och låt högermarginalen vara inställd på 16 (vilket i Word är detsamma som grundinställningen). Den text som nu ryms på era dokumentsidor är densamma som går in på en ”normal” romansida.

OBS! Detta är ingen exakt vetenskap, utan bygger på mätningar och uträkningar jag knåpade ihop för cirka fyra år sedan. Men det brukar stämma förvånansvärt väl.