Kategori: Litteraturvärlden

I ett nyss publicerat inlägg på Debutantbloggen kallar Augustin Erba min sambo för den bästa sortens engelsk konfekt.

Bäst att hålla koll på den där karln på bokmässan.

Egentligen var det ju extremt fånigt av mig att gnälla om det där med Manilla i går. Egentligen stör det mig ju inte ens att jag aldrig har blivit bjuden. Det finns ju inte ens någon vettig orsak för att jag skulle bli det. Kanske 2005, när jag faktiskt hade en ny bok som getts ut på ett Bonnierförlag, även om det inte var Albert Bonniers utan Forum. Men nu? Nej.

Ändå hände det återigen i går. Jag satt där framför min datorskärm på jobbet och sade hoppas det blir roligt till mina kollegor och sade have fun puss puss till min sambo men mest kände jag mig utanför, en smula mindre värd, irriterad över att inte vara utvald. Egentligen vet jag att det inte bara handlar om meriter och status utan också ganska mycket att råka befinna sig på rätt position vid rätt tillfälle om man ska bli bjuden. Likaså vet jag att det är en tillställning som nog får stryk av många andra litterära tillställningar när det kommer till rolighetsgrad.

Men ändå.

Det är en känsla jag jobbat hårt för att bli av med men aldrig riktigt verkar kunna skaka av.

——

Och på tal om många författare på en koncentrerad yta: I dagens DN publiceras ett motmanifest där en hel hög författare av det yngre gardet (somliga till och med två gånger) förbehåller sig rätten att skriva vad de vill hur fan de vill, även om de uttrycker det med fler ord. Fint, men kan vi lägga det här lite fåniga manifesterandet bakom oss nu?

För exakt ett år sedan skrev jag så här:

Det är ju för lustigt alltså. Det här med färgsortering får verkligen känslor att svalla likt inget annat. I höstas när Johanna presenterade version ett av den färgsorterade bokhyllan inkom 47 kommentarer, där dogmatismen hos vissa människor framkom med oönskad tydlighet. Och så i går, en slumrig semesterlördag när hon presenterade version två, då drog det igång igen. Hittills är kommentarerna 21 till antalet, och den bästa helt klart den som på fullt allvar verkar hävda att färgsorterade bokhyllor är ett hot mot Jordens klimat.

Väl rutet, säger jag.

Nej men seriöst. Det som fascinerar mig mest är att även de som går efter strikt alfabetisk ordning när de sorterar sina hyllor – jag har själv varit en av dem – aldrig skulle komma på tanken att förfasas över någon som ställer sina böcker huller om buller. Men så fort de placeras på ett estetiskt tilltalande sätt, då hånar man litteraturen genom att se sina böcker främst som chica inredningsdetaljer.

Människor. Vilken fantastisk kreation.

Over at Bokhora kan man nu bese hur de färgsorterade bokhyllorna blev i färdigt skick. Vi måste nog fortfarande fixa en del innan det är dags att ringa Sköna hem, men jag tycker det blev rätt stiligt.

Hur mitt lätt autistiska ordningssinne ska överleva när saker och ting inte längre står i bokstavsordning har jag inte riktigt vågat reflektera över än.

Alltså, jag kanske är lite fånig nu men jag kan inte riktigt släppa det här med Svenska Dagbladet och Bo Balderson.

På deras webb ligger nu flera artiklar där de börjat rota i frågan de själva väckt. Magnus Sjöstedt framhärdar tesen från sin understreckare, men uppgiften att Olle Adolphson skulle ha varit Balderson dementeras kraftigt av bland annat Adolphsons tidigare fru. I de nypublicerade texterna står på flera ställen att läsa att det här är Magnus Sjöstedts nya teori, inget annat.

Men det är ju faktiskt inte så uppgiften har presenterats. SvD har två dagar i rad hävdat att de nu avslöjar sanningen om Bo Balderson. Inte att de låter någon lansera en ny teori.

I går: I morgondagens understreckare avslöjas Bo Baldersons riktiga identitet.

I dag: Skalden som döljer sig bakom Balderson samt Avslöjad – Under strecket berättar vem som döljer sig under pseudonymen Bo Baldersons hatt.

Det är fortfarande möjligt att Sjöstedt har rätt, SvD kan ha avslöjat sanningen. Men de borde inte låtsas som att det regnar när det kommer till hur de valt att presentera sina uppgifter.

Det känns en smula märkligt att SvD trumpetar ut dagens Bo Balderson-text som den absoluta sanningen på såväl tidningens etta som på kulturdelens förstasida, med tanke på att texten som Magnus Sjöstedt skrivit nästan helt saknar bevisföring. Missförstå mig inte, Sjöstedt kan mycket väl sitta inne med sanningen om Bo Balderson, men Svenskan borde ha varit anständiga nog att presentera det hela som en ny teori (vilket de också gör på webben) och inte som något som är hugget i sten.

Extra pikant blir det ju med tanke på att Svenska Dagbladet i fjol publicerade vad som hävdades vara en färsk intervju med Bo Balderson, utförd via mejl. Med tanke på att Olle Adolphson dog redan 2004 är ju den intervjun i sådant fall helt fabricerad. Borde de inte, i anständighetens namn, leverera en förklaring till den vurpan i samband med dagens ”avslöjande”?

——

Uppdatering: Nu har DN gett sig in i leken också. De har fått tag på den numera pensionerade Bengt Nordin, som i alla år varit Bo Baldersons agent. Han har en enda kommentar: Att Bo Balderson fortfarande lever.