Kategori: Jobb och sånt

Redan när jag läste citatet för några dagar sedan log jag trött och tänkte åh det här är ju ett blogginlägg men sedan hastade jag vidare och hade likt guldfisken snart glömt vad det var jag funderat på. I dag hade dock DN den goda smaken att göra ett ryckcitat av uttalandet, fällt av ”Arn”-producenten Johan Mardell till Punkt SE, och nu kan ingen glömska i världen stoppa mig från publikation:

– Satsningen är rolig för filmsverige. Lyckas inte det här blir det svårt att göra stora satsningar framöver. Det borde vissa korkade recensenter begripa.

Jag kan inte mer än skriva under på den efterföljande DN-kommentaren: Sedan när blev filmekonomi recensenters ansvar? Gör en bra film istället, sabla korkskaft.

Ja, det där med korkskaftet var alltså mina egna ord.

Hamnade på presskonferens med Mikael Persbrandt i dag, i efterdyningarna av ”Måsen”-avhoppet och den nya ”I väntan på Godot”-satsningen, en konstig soppa med personangrepp, konstiga påståenden och vad som visade sig vara väldigt lång framförhållning. Jaja, resultatet kan bland annat läsas här och ses här, även om jag får erkänna att min insats i webb-tv-inslaget är oerhört ringa trots att mitt namn står i slutet, när jag bad om att få ställa några enskilda frågor för tv-inslaget efter presskonferensen svarade han nej för du kommer ändå inte att ställa några frågor om teater och vände ryggen åt och gick innan jag ens hann öppna munnen för att protestera.

Alltså jag vet inte, men det är något med Mikael Persbrandt som gör att man känner sig som fyra år gammal i intervjusituationer. Den där blicken, tonläget, basrösten – han, liksom Jan Guillou, framkallar en slags fånig rädsla hos mig jag inte kan bemästra. Jo, jag ställer frågorna ändå, men jag gör det utan ett uns av glädje och det stör mig rätt ordentligt.

Var på ”Arn” i går och sällan har väl en pressvisning på Rigoletto varit så välfylld. Jag är lite nervös, sa Emma innan ridån gick upp och jag höll med, det låg en spänning över salongen bestående av en del förväntan, en del bävan och tre delar välslipade knivar. SF:s 210-miljonersprojekt måste ju enligt alla tillgängliga journalistiska jantelagar helst sparkas på tills riddarrustningen liknar en plattstampad lightcola-burk, och när det dessutom i förlängningen är självgodheten personifierad – Jan Guillou – som är projektets a(r)nfader, ja jisses, det är liksom upplagt för medeltida tortyr från ingress till slutkläm.

Nu var det faktiskt inte så illa, även om det ofta var generande taffligt på ett sätt som bara kändes … onödigt. Det jag störde mig mest på var övertydligheten. Så fort en skurk nämndes vid namn dundrade den ödesmättade musiken igång och varje gång Cecilia Algotsdotter äntrade scenen kvittrade fåglarna, gräset blev grönt, himlen klarblå och fioler spelade. Stundtals, som i kärleksscenerna där plattityderna staplades lika höga som Varnhems datoranimerade torn, gick det knappt att se på utan att kisa genom en ringbrynja. Och den inledande berättarrösten – en monolog fräsch som en nyuppgrävd fornlämning och lika förnumstig som Pogo Pedagog – varför sa ingen stopp?

Men den största bristen var tristessen. Förutom vid ett par tillfällen kändes det som en hundratrettioåtta minuter lång prolog. Inte ens slutstriden, som ju i ärlighetens namn var den främsta behållningen i de två första ”Ringen”-filmerna, var mycket att hänga i julgranen – de fajtades i tre-fyra minuter utanför Jerusalem i en sandstorm som av oklar anledning skulle gynna de västerländska tempelriddarturisterna och inte araberna som bott hela sitt liv i regionen. That was it. Kul.

Och på tal om ”Sagan om ringen” – var det bara jag som fick känslan av att Peter Flinth och kompani kollat några gånger för mycket på inledningen av sagda film varje gång en hästdragen vagn lunkades fram genom ett lummigt Västergötland? Det var ju Gandalfs ankomst till Fylke om och om igen.

Betyget? Jag säger två Dannyboys av fem möjliga.

Och så var det det här med miljonpubliken … nja, jag tror faktiskt de får vara nöjda med hälften. Besökarna lär flockas under de kommande helgerna, men sedan … nej, filmen är helt enkelt för tråkig och även om det är väldigt svårt att förstå hur den stora massan tänker ibland, så tycker jag att ”Arn” saknar mun till mun-potential.

——

Andra recensioner: Kvällisarna samt DN är snälla och ger treor, GP drämmer till med en etta, min kollega Erik sätter en tvåa och SvD ger två av sex.

——

Slutligen ber jag om ursäkt för ordvitsarna och de medeltida antydningarna.

Vissa människor fattar man instinktivt tycke för. Man går för att göra en intervju, skakar deras hand och inser genast att den här personen tycker jag om, det här är en människa som är trevlig på riktigt, som inte bara gör det här för att han/hon måste, som faktiskt vill berätta något och som trivs med att sitta här med mig.

Genom åren har det så klart hänt rätt många gånger – en av de mest genomtrevliga människor jag någonsin träffat är för övrigt den gamle dansbandskungen Stefan Borsch, han var så mysig att jag ville ta med honom hem (något opraktiskt dock eftersom intervjun skedde i Karlstad) – men det hör egentligen inte hit, inte här och nu, för personen jag tänkte prata om i dag är Carl-Henning Wijkmark.

Det går aldrig att riktigt sätta fingret på vad det är. Ytterst få intervjuobjekt är dessutom rent otrevliga när man träffar dem. Lite svårare brukar det vara över telefonen, det är knepigare att få kontakt då, att få dem att känna sig bekväma, att nå fram och få dem att säga saker man hoppas på att få höra. Andra är proffstrevliga, levererar de svar som behövs och så är det inte mer med det. Helt okej, men distansen är alltid uppenbar.

Vissa är dock som sagt så trevliga att man vill sno med sig dem hem. Och årets Augustvinnare var precis en sådan. Här var dessutom de yttre förutsättningarna bättre, vi sågs på ett konditori bara en knapp kilometer hemifrån, därtill är han ju en bit över sjuttio och troligen rätt lättstulen. Fast han var välbyggd och spelar enligt DN fortfarande tennis regelbundet, så jag lät det bero.

Det var något med honom, något i hans sätt som föll mig instinktivt i smaken. Jag satt där på konditoriet i måndags och gjorde min intervju, hoppades att han verkligen skulle tycka om mig, att han skulle säga något uppmuntrande, något som visade att jag var bra, en god journalist, en sådan som hade förstått vad han var ute efter, vad han ville ha sagt med ”Stundande natten”, med ”Jägarna på Karinhall”, med … ja med allt. Han var en sådan man vill bli omtyckt av, för han var så lätt att tycka om.

Artikeln det hela resulterade i, som kan läsas exempelvis hos Expressen och GP på nätet, gör honom säkerligen inte rättvisa. Men han hummade i alla fall glatt vid flera tillfällen när jag läste upp texten i telefonen inför publiceringen. Han skrattade till och med åt mitt inledande Åsa Linderborg-skämt. Det levde jag på hela kvällen.

——

Andra genomtrevliga intervjuobjekt i år: Annika Norlin, Måns Zelmerlöw, Mirja Unge, Jonas Karlsson, Terry O’Quinn, Åsa Anderberg-Strollo, Naomi Klein och Jonna Nordenskiöld.

——

Uppdatering: På tal om intervjuoffer – den människa jag intervjuat flest gånger är av någon okänd anledning Christer Sjögren. Jag tror det har skett åtta gånger på tre år. I dag var det dags igen i en liten paus under slitet med vårens böcker-texten (på nätet först i morgon).

Är det bara jag, eller är det rätt lätt att få för sig att en sexfaldig mördare ska ställa upp i Melodifestivalen efter att ha sett den här något olyckliga artikelplaceringen på Expressens webb i dag?

Efter att i dag ha kånkat vad som kändes som ett par tusen recensionsexemplar in till ett av konferensrummen på jobbet till den årliga julförsäljningen – där alla böcker kostar 20 kronor och intäkterna går till Läkare utan gränser – tänker jag i fortsättningen säga yeah right! när någon hävdar att det är alldeles för svårt att bli utgiven. Herre min je vad mycket underliga böcker det ges ut.

Två minuter efter att jag tog bilden översvämmades rummet av ett sjuttiotal bokupphetsade TT-medarbetare, slagsmål utbröt och polis fick tillkallas.

Och på tal om kaos – jag är bara hemma och drar på mig kostymen efter att ha varit ute vid Globen och intervjuat Kelly Clarkson, efteråt sa hon hej då med en bamsekram vilket kändes en smula oväntat. Nu ska jag dit igen och Idol-finala. Folk tältade utanför entrén. Världen är galen.

I somras, när SVT hoppade av och TV4 hoppade på, döpte jag kalabaliken kring ”Arn – Tempelriddaren” till Arngate. Nu är det snart upp till bevis, på juldagen är det premiär för landets dyraste filmsatsning någonsin och inget lämnas åt slumpen – alla ska se ”Arn”.

I dag kom inbjudan till pressvisningen, som äger rum den 18 december. Med fanns en lista på de platser där filmen går upp:

Alingsås, Arvidsjaur, Arvika, Avesta, Bengtsfors, Bestorp, Boden, Bollnäs, Borlänge, Borås, Boxholm, Bromölla, Bräcke, Båstad, Edsbyn, Emmaboda, Enköping, Eskilstuna, Falkenberg, Falköping, Falun, Filipstad, Gislaved, Grebbestad, Grundsund, Grästorp, Gullspång, Gusum, Gävle, Göteborg (Bergakungen, Biopalatset, Palladium), Götene, Hagfors, Halmstad, Heby, Helsingborg, Hjo, Hudiksvall, Hultsfred, Härnösand, Hässleholm, Höganäs, Höllviken, Idre, Jönköping, Kalix, Kallhäll, Kalmar, Karlsborg, Karlshamn, Karlskoga, Karlskrona, Karlstad, Katrineholm, Kinna, Kiruna, Konga, Kramfors, Kristianstad, Kristinehamn, Kumla, Kungsbacka, Kungsör, Kungälv, Köping, Laholm, Lammhult, Landskrona, Leksand, Lidköping, Linköping, Ljungby, Ljusdal, Ludvika, Luleå, Lund, Lycksele, Lysekil, Långsele, Lövånger, Malmö, Mariestad, Markaryd, Mjölby, Mora, Motala, Mörrum, Norrhult, Norrköping, Norrtälje, Norsjö, Nossebro, Nybro, Nyköping, Nynäshamn, Nässjö, Olofström, Osby, Oskarshamn, Oskarström, Piteå, Ronneby, Rättvik, Sala, Sandviken, Sigtuna, Skara, Skelleftehamn, Skellefteå, Skoghall, Skänninge, Skärhamn, Skövde, Smedjebacken, Smålandsstenar, Sollefteå, Stenungsund, Stockholm (Rigoletto, Sergel, Park Heron City, FS Söder, Råsunda, Kista, Täby, Sickla, Grand Lidingö, Sollentuna Bio, Spånga Folkan, Bollmora, Brandbergen, Jakobsberg, Märsta), Storfors, Strängnäs, Strömstad, Sundsvall, Sundsvall, Sälen, Söderhamn, Södertälje, Tidaholm, Tierp, Tomelilla, Torsby, Torslanda, Tranemo, Tranås, Trelleborg, Trollhätta, Töreboda, Uddevalla, Ulricehamn, Umeå, Upplands Väsby, Uppsala, Vara, Varberg, Vetlanda, Vilhelmina, Vimmerby, Vindeln, Virsbo, Visby, Vällingby, Vänersborg, Värnamo, Västervik, Västerås, Växjö, Ystad, Åmål, Ånge, Åre, Åseda, Älvsbyn, Ängelholm, Örebro, Öregrund, Örnsköldsvik, Östersund, Östervåla, Östhammar, Östra Husby.

Alltså allvarligt – finns det ens så här många orter i Sverige?

——

Uppdatering torsdag: Resumé skriver i dag om marknadsföringskampanjen av ”Arn”, som även den ska sätta rekord, bland annat ska tydligen 500 procent (!) av den tänkta målgruppen nås, om jag förstår det hela rätt. Dessutom går det att se trailern, som ska börja snurras i TV4 med start i morgon, på sajten. Den är ungefär lika lång som listan med premiärorter här ovan och inte direkt det mest upphetsande jag sett.

Ja herre min Jesus, sällan har väl en siare av Augustpriset presenterat sig än undertecknad när jag i går tippade tre vinnare som därefter föll ifrån en efter en. Att Sven Nordqvist skulle vinna var visserligen inte särskilt oväntat, och fackboksklassen går aldrig att förutse så Bengt Jangfeldt var heller ingen skräll, men suset som gick igenom Berwaldhallen när Carl-Henning Wijkmarks namn lästes upp, samt det unisona poff som hördes från presshörnan när ett tiotal journalisters förberedda Åsa Linderborg-texter gick upp i rök – det borde man ha spelat in på band. Ja det gjorde jag visserligen också, men jag vet i ärlighetens namn inte hur man lägger upp ljud här.

Hur som helst, allt löste sig – jag vispade ihop en text med pratminus från samtliga vinnare så snabbt det gick, hann med att synas i segerintervjun på Nyheterna i TV4 i över två minuter – inom loppet av tre minuter droppade fyra sms från bekanta jag inte pratat med på år och dar in och meddelade detta – och drog därefter till Atlas kalas i Skybaren i toppen av Skrapan och drack några glas champagne. En helt okej arbetskväll.

Och just ja, när jag ändå på sedvanlig manér håller på och framhäver mig själv, ser ni med vilken grace och fast hand jag håller TT-micken på bilden som pryder DN:s förstasida? Föredömlig hållning.

——

Nu ska jag snart, hör och häpna, åka till Linköping.

Uppdatering: På tal om August, Svensk Bokhandel har en intressant liten text om hur mycket en Augustpristagare egentligen säljer. Rätt jädra mycket, kan man väl sammanfatta det med.

Har spenderat förmiddagen med att textredigera i dag, börjar jobba först klockan ett eftersom jag ska till Berwaldhallen och jobba med Augustgalan i kväll. Åsa Linderborg är favorit, och om dessutom Kerstin Ekman och Åsa Anderberg-Strollo vinner de andra klasserna är jag en very happy camper, för den texten har jag redan klar i huvudet och det gör arbetet i kväll mycket enklare. Dessutom har vi publicerat intervjuer med samtliga de tre författarna under året (däremot inte med Torgny Lindgren till exempel) vilket ju ser fint ut i ett vi har minsann koll-perspektiv.

SvD:s inför-artikel i dag är för den delen tematiskt exakt likadan den jag skrev i fredags. Men å andra sidan känns det som en mycket mer aktuell och fräsch vinkel än DN:s August är ett brett pris och varför är det så-artikel, som man redan sett tio gånger förut.

Återstår så den viktigaste frågan jag funderat på sedan i går: Vilken färg ska jag ha på galaslipsen?

Bokhororna fortsätter sin väg mot världsherravälde och har gett sajten en rejäl makeover. Det ser finfint ut men jag är ändå lite fundersam. Jag fick nämligen höra i helgen att man skulle kunna beställa bokhorekalsonger i deras nya webbshop, vilket kändes som ett givet köp.

Men det enda jag hittar är ett par hotpants vid namn Ofelia. Vafalls?!

I dagens Boklördag i DN skrivs det om blurbar, det vill säga små ryckcitat på omslag eller flikar där författarkompisar hyllar varandras böcker. Eftersom DN inte riktigt tror på det här med internet så ligger inte artikeln ute på nätet, så ni får tro mig på mitt ord.

Blurberismen är inte särskilt stor i Sverige ännu men på frammarsch och då främst inom den mer lättsmälta delen av litteraturen om mina egna iakttagelser är korrekta. Att det inte tagit fart här är inte så konstigt, jantelagen stipulerar att man inte ska förhäva sig och tro att man är något värd och därför bör man vänta med mössan i hand tills recensionerna ramlat in och är de goda så klipper man hövligt några citat till pocketen eller en andraupplaga, citat man inte bett om och som därför går fria när man ska ställas inför vem tror han att han är-domstolen.

I den anglosaxiska världen, där man mindre ofta står med mössan i hand och väntar på att det ska regna mannagryn från himlen, används det även inom den fina litteraturen. När jag intervjuade Naomi Klein häromveckan pratade hon lyriskt om hur hon fått en blurb till ”Chockdoktrinen” av sin idol John Berger, han skriver på fliken att boken både provocerar och lugnar, vilket hon tyckte var det finaste beröm hon kunde få.

Jag tror jag tänker börja använda mig av blurbar. Jag tänker nu inte främst på litteraturområdet – där har jag ju redan gått ett steg längre i och med att jag i går publicerade fyra blurbar om ett ännu inte ens färdigskrivet verk, avgivna av världens bäste Peter – nej, jag tänker mig ett större, mer privat sammanhang. Som i går kväll till exempel, då en kollega på TT:s julfest efter middagen spände ögonen i mig och undrade om jag hade någon flickvän. Nej, svarade jag sanningsenligt varvid kollegan replikerade men du är ju värsta kapet! och skakade uppgivet på huvudet och undrade vartåt världen var på väg.

Frågan är bara var man ska fästa de här små omdömena. En lapp i bröstfickan om man har skjorta, som sticker upp lite så där avslappnat nonchalant? Några rader i tusch på kinden? Upptryckta t-shirts? Så många frågor att ta ställning till.

Och jo, det är väldigt tidigt att ha julfest redan den 23 november.

Gotta love them kvällstidningsvinklingar. Såväl Expressen som Svenskan puffar just nu på sina förstasidor för min text om Harry Potter. Texten är densamma på båda sajterna, förutom att Expressen satt en egen rubrik, lagt in ett par mellanrubriker och av någon anledning formulerat om ingressen. Men ändå, artiklarna framstår som två helt skilda väsen eftersom Expressen väljer att dra på det harmlösa faktumet att översättaren Lena Fries-Gedin uttrycker en personlig åsikt om att JK Rowling ibland upprepar sig. Oh the drama.