Författare och skribent
Vi är alltså ett land där mindre än en procent av befolkningen anser att vi bör ha ett feministiskt parti i riksdagen, men närmare sex procent tycker att ett främlingsfientligt sådant hör hemma där.
Okej.
——
För övrigt tycker jag att Unni Drougge skriver bra om den här soppan.
För fyra år sedan passerade jag Adolf Fredriks kyrka på valdagseftermiddagen. En kvinna stod vid Olof Palmes grav och grät.
Mitt liv är annorlunda nu, Tage har just somnat till vid min sida efter sitt vanliga gryningsstök. Dock vet jag att risken är påtaglig att jag när måndagen gryr kommer att ha samma sorgsna känsla i kroppen som jag hade 2006. Ett vemod inför en allt mer vilsen socialdemokrati, en oro inför vad fortsatt nedmontering av idén om välfärdssamhället kommer att göra för människor i min närhet, och en sorg inför att fördumningen firar allt större triumfer i Sverige, oavsett läger.
Kanske borde jag gå förbi och se om hon står där i dag också.
Min mamma och min syster är på besök i stan i dag. Som vanligt är det en parvel av mindre modell som tar all plats.
Som ni kan se i högerspalten i bloggen – ja men se till att gå in på bloggen då, ni som läser via rss – har mina små egna reklampuffar ändrat utseende. Det var helt enkelt dags för en uppdatering eftersom jag från och med nu erbjuder försäljning av samtliga fysiska utgåvor som gjorts av mina två romaner direkt här på sajten.
Den nya webbshoppen är skapad utifrån WordPress-tillägget e-Commerce. Det är ett rätt så avancerat tillägg, men jag har bara använt mig av den grundläggande gratisvarianten samt hållit mig till dess enklaste form vilket trots det krävde några kvällar av pillande samt banka skallen i bordet-frustrationer när mina kodningskunskaper var för ringa.
Betalningar sker enbart via faktura som skickas ut tillsammans med böckerna – jag ska greja vidare med betalkortslösningen med koppling till Paypal när jag får tid men jag vet ärligt talat inte om det är mödan värt för så stor försäljningsanstormning via sajten förväntar jag mig inte att fakturahantering blir ohållbar.
Priserna är satta så att det ska vara det mest prisvärda alternativet att köpa böckerna härifrån, även jämfört med nätbokhandeln. Ja, jag vet att det går att köpa ”Dannyboy”-pocketen hos dem några kronor billigare om man väljer deras gratisfraktalternativ, men någon måtta får det ändå vara på rean. 40 kronor för en pocket är ett väldigt bra pris. Basta.
Så – om ni inte redan har gjort det, ta chansen och köp era exemplar av mina romaner … NU!
Jag kommer under en tid framöver att blogga dubbelt, då jag på Boktipset numera har en blogg där jag tänkt blogga om mitt skrivande. I Boktipsets blogg finns en nypublicerad intervju med mig, där jag lägger ut texten om vad jag vill med den nya bloggen.
Jag har bara hunnit skriva tre inlägg ännu, ytterligare ett kommer senare i dag, och vana läsare här kommer säkert att känna igen en del saker jag skriver, jag har ju vänt och vridit på det mesta kring mitt författande i den här spalten i snart fem år nu. En del saker jag skriver där kommer säkert att dyka upp här längre fram också.
Så, lägg in även den bloggen bland era favoriter nu!
Det kom en försändelse från Pampers i går, adresserad till Johanna Ögren. Visst händer det väl att kvinnor drabbas av urinläckage efter att ha fött barn, men de Active Fit som försändelsen innehöll var riktade till personer på 7-14 kg, vilket känns en smula i underkant för henne, även om hon är rätt liten.
Nej, jag försöker inte göra mig dummare än vad jag är. Jag försöker bara vara rolig istället för att lacka ur och bli förbannad. Förbannad på att det faktum att sedan Tage föddes har vi kanske fått tio brev i lådan med varuprover för bebisar, och av dem har nio varit adresserade till Johanna, och inget till mig. Detta trots att det torde vara lika enkelt att dra ut faktumet att jag är pappa till en bebis ur Spar-registret som det är att Johanna är mamma.
Men ironi går ju sällan fram. Så jag försöker på den förbannade vägen istället:
Kära Pampers, hur jävla svårt kan det vara att istället skriva ”Till vårdnadshavare för” följt av bebisens namn på era utskick, istället för att bara rikta sig till mammorna? Att det inte är omöjligt vet jag, för det tionde brevet med varuprover som vi fick hade faktiskt löst adresseringsproblematiken just så.
Därefter öppnade jag försändelsen. Förutom två blöjor bestod innehållet av en stor rabattkupong. På bilden ses en bebis iförd sin nya blöja, glatt lattjandes med sin pappa. Man behöver inte direkt heta Don Draper för att förstå tankegången: Mamman ordnar med blöjorna så att pappan kan leka med sitt barn.
Hej hej Pampers, femtiotalet ringde och ville ha sin marknadsföringsstrategi tillbaka.
——
Uppdatering: Självklart borde jag ha skrivit vårdnadshavare och inte målsman i mitt bättringsförslag. Man kan utan tvekan anklaga mig för att vara en mansgris som trots allt vill upprätthålla patriarket, men ärligt talat glömde jag faktiskt bort att vårdnadshavare är det uttryck som brukar anges officiellt överallt nu. Vilket ju är extra korkat med tanke på att jag ju för bövelen skrivit flera gånger om mina turer med Skatteverket angående min registrering som vårdnadshavare åt Tage.
Jag ändrar helt fräckt i inlägget.
Det slog mig just att jag helt har glömt bort att skriva några fler inlägg om det här med produktionen av ljudboken, som jag ju har utlovat. Lovar härmed att det absolut ska komma inom kort.
En ny ljudboksgrej för den delen: Sedan sisådär 15 minuter tillbaka går det nu att låna ”Vi har redan sagt hej då” även som streamad ljudbok på biblioteken. Jag har redan tjänat tio kronor åt mig själv genom att låna den på mitt eget lånekort här i Stockholm. För jo, det är ju så finurligt beskaffat att författare får tio kronor varje gång deras böcker lånas ut i digital form, det vill säga ungefär tio gånger så mycket jämfört med ersättningen för utlån av pappersböcker.
Hm, kanske ska rota fram lånekorten till biblioteken i Sandviken och Uppsala också.
Fredagen den 12 mars klockan 11.53.
Söndagen den 12 september klockan 11.53.
Något som stör mig är hur ofantligt mycket mindre jag läser sedan Tage föddes. Eller rättelse för den delen – hur ofantligt mycket mindre litteratur jag läser.
Min rss-feed betar jag fortfarande av, min twitterfeed likaså. Facebook har halkat ifrån en smula, men jag försöker åtminstone ha någorlunda koll.
Men litteraturen. Ojoj vilken flopp 2010 är som läsår.
Romanläsning passar sig helt enkelt inte särskilt väl till de korta stunder av egentid som dyker upp när jag vallar Tage genom livet. En kvart här, tjugo minuter där, kanske till och med fyrtiofem minuter någon gång ibland. Och visst, det är ju tidsrymder som så klart skulle funka för läsning i teorin, men i praktiken består de av tid som till hundra procent kan läggas på hushållsuppgifter istället för att alltid tvingas ha ena ögat riktat mot hans allt mer rörliga äventyr på vardagsrumsmattan eller i sängen. Läsning av skönlitteratur kräver helst två ögon och ett välriktat sinne.
Blogginlägg och twitterfeed däremot, kan lättare scannas med ett öga samtidigt som det andra vaktar Tages sittränande. Längre texter eller sådant jag vill läsa mer koncentrerat, klickar jag upp i en egen flik i webbläsaren eller sparar till Instapaper om jag scannar av i telefonen. Oftast förblir dock de texterna liggande så länge att de förblir olästa då de hunnit bli inaktuella innan jag betat mig fram till dem.
Något jag dock har ”läst” mer än någonsin det här året är ljudböcker. Tidigare var min promenadlyssning ungefär en tredjedel musik, en tredjedel podcasts och en tredjedel litteratur, men nu har de första två nästan helt fått stryka på foten eftersom jag inte vill att mitt läskonto ska bli allt för pinsamt. Eftersom jag dock tycker att viss litteratur förtjänar mer än lyssning under barnvagnspromenader där jag samtidigt styr och försöker lattja med Tage när han inte sover – han är tyvärr ingen långsovare – blir det dock främst deckare och annan ”lätt” litteratur som betas av under våra nästan dagliga milapromenader. ”Pepparkakshuset”, ”Mamma, pappa, barn”, ”Vyssan lull”, ”Vårlik” och ”Paganinikontraktet” är de fem senaste, härnäst väntar ”Den döende detektiven”. Just ja, jag klämde ”Flyga drake” på engelska någon gång under senvåren också, men det kan väl knappast heller räknas till tyngre lyssning. Jag har visserligen lyssnat på ”The easter parade” och ”The second coming of Steve Jobs” under året också, men jag undrar om de inte avklarades före Tages födelse.
Ytterligare en försvårande omständighet är att vi inte längre kan läsa vid sänggåendet på vanligt vis, Tage har på sann prinsessan på ärten-manér utvecklat en ovana att vakna i spjälsängen om vi tänder någon lampa i sovrummet när vi går och lägger oss. Det har dock fört det goda med sig att jag på allvar börjat ta mig an e-boksläsning på iPhonen mer än som testläsning. Jag tycker det går bra, även om det bär emot att betala uppåt 150 kronor för en e-bok som vissa förlag kräver. I sängen inträder dock en avslutande svårighet. Tage må vara rätt duktig på att sova om nätterna, men trots det går de dagar jag kan se tillbaka på mer än totalt sex timmars sömn – därtill upphackad av blöj-, välling- och nappbestyr – att räkna på handens ena fingrar. När jag väl ligger där med min roman igångsatt i Stanza, iBooks eller Adlibris e-läsarprogram – ja då tvärsomnar jag.
Något säger mig att de är rätt upprörda på Storytel i dag.
DN toppar sin kulturdel i papperstidningen i dag med att nu ska det minsann startas en ljudbokssajt på nätet, vars målgrupp är de unga, som är vana med Spotify. Bonniersatsningen, kallad Laudio, utmålas som något nytt i Sverige, i en kort passus nämns visserligen att ”ljudbokssajter finns redan, men Laudios ambition är att så småningom ha alla inlästa svenska titlar i katalogen”. Nu vid lanseringen består katalogen av 900 titlar. Modellen de valt torde vara inspirerad av amerikanska Audible, mot en fast avgift får man som medlem ladda ner en eller två ljudböcker per månad, samt köpa utöver det till lite rabatterat pris. Till skillnad från Audible erbjuder dock Laudio även en streamingmodell, man behöver alltså inte ladda ner böckerna man köpt om man inte vill, utan kan lyssna direkt via sin telefon eller dator.
Gott så. Det verkar vara en bra och framåtriktande tjänst, och allt som leder ljudböckerna bort från cd-skivan är ypperligt enligt mitt sätt att se.
Men.
Hur DN kan publicera en artikel om en sådan här satsning, och endast i förbigående skriva att det finns andra sajter som gör något liknande, övergår mitt förstånd. Den ledande svenska ljudbokssajten Storytel, som funnits i flera år och dessutom har ett avsevärt större utbud med 1600 titlar, nämns överhuvudtaget inte. Att Sigge Eklund på Bonniers inte nämner Storytel när han intervjuas är inte så konstigt, hans jobb är att sälja in sin egen produkt, men att DN bara sväljer det han säger utan att bygga på med något eget samt ge en ärlig bild av hur marknaden ser ut är bara pinsamt. Och sättet den där passusen med konkurrenterna är skrivet på, som bara går att tolka som att Laudio till skillnad från andra sajter siktar på att ha alla svenska titlar som finns, är ju helt befängd. Skulle konkurrenterna inte ha den ambitionen? Vad är det för idiotisk affärsmodell? Nej nej, vi nöjer oss med bara en del av utbudet, inte vill vi ha alla böcker heller, usch och fy.
Skärpning DN.
——
Uppdatering: Inte heller Resumé eller Dagens Media tycker att det är viktigt att notera att det redan finns andra svenska aktörer på den här marknaden.
Lider av någon vag form av magsjuka i dag, alla symptomen finns där i form av matthet i kroppen, huvudvärk och lätt feber, bara det att magen trots allt håller sig i någorlunda skick, men hela tiden finns där som en obehaglig, vagt mullrande klump i mellangärdet.
Tage bryr sig, förvånande nog, föga om mitt allmäntillstånd utan kräver att jag ska lattja med honom precis som vanligt. Därtill drämde han till med en extra kort förmiddagsslummer också, så andhämtningen och min egen vila gick upp i rök. Nu ligger han vid min sida och försöker ömsom sträcka sig efter datorn, och ömsom träna på prutt- respektive skrikljud med en irriterande oregelbundenhet som gör att det blir omöjligt att stålsätta sig inför de glada falsettskriken som sätter halva Östermalm i gungning.
De är så okänsliga, de små liven.
Vi bygger bo, vilar och gör oss redo för avfärd.
Och byter kläder en hel del, dessutom.