Författare: Daniel Åberg

Det här med Afrika

Framme i Göteborg, uppvaknad på Gothia Towers, Tage matad, han lajar runt i sängen utan blöja nu, en lek med döden, eller åtminstone kisset och bajset.

Öppningen av bokmässan så. Det här med Afrika. När det presenterades att en hel kontinent skulle vara tema för bokmässan, efter länder som Estland, Lettland och Spanien de senaste åren, möttes det så klart med spott och spe. Nykolonialism, skandal, pinsamt, patetiskt – tror de jävla idioterna att Afrika är ett LAND?! – var några av kommentarerna. Tongångarna var liknande i somras, när Afrika plötsligt hamnade i medialt fokus under några veckor när Sydafrika arrangerade fotbolls-VM.

Men jag vet inte. Än så länge måste jag säga att bokmässans Afrikatema känns rätt lyckat. Det får stor uppmärksamhet, mer än vanligt tycker jag även om jag inte har några siffror på det utan bara en känsla i kroppen, och utgivningen av litteratur från den afrikanska kontinenten har ökat rejält i Sverige under året. Främst är det de mindre kvalitetsinriktade förlagen som står för ökningen, de stora elefanterna ligger lägre enligt en artikel i Svensk Bokhandel, och tyvärr verkar bokhandlarna ljumma till att köpa in böckerna, men det är ju knappast bokmässans fel, utan bara ännu ett tecken på hur håglös den svenska bokhandeln är.

Visst kan man tycka att det är förklenande och en förolämpning att klumpa ihop en hel världsdel till en enhet. Men när nu kunskapsnivån i vårt samhälle är så låg om den afrikanska kontinenten överlag, är det då inte bättre att göra på det här sättet och se temat som en introduktion, än att snäva in och göra temat smalare? Och jag tycker nog ändå att Carin Norberg, som är chef för Nordiska Afrikainstitutet och i samarbete med Sida och Bok & Bibliotek arbetat fram temat, har en poäng när hon i SvB säger Jag tycker att man kan tala om Afrika som kontinent och om afrikansk litteratur och kultur, precis som man kan prata om europeisk kultur.

Jag hoppas hur som helst kunna få med mig några nya författare från den afrikanska kontinenten härifrån, eller ja, deras böcker åtminstone. Min läsning av romaner från Afrika har hittills sträckt sig till … ja jag kan inte ens komma på några bortsett från ett par Coetzeetitlar och Chimamanda Ngozie Adiches ”En halv gul sol”. Det är utan tvekan ett konto som förtjänar en ökning.

Får det vara en signatur?

Min autograf är kanske inte direkt mest värd i landet, men nu har jag hur som helst som en liten bonus lagt till möjligheten att få böcker som beställs via min egen nätbutik signerade. Dessutom har jag lagt till en liten övrigt-ruta, där jag tänker mig att de som så önskar kanske plitar dit om det ska stå att boken är tänkt till någon särskild person. Vore ju exempelvis trist om jag skriver Till Annelie, med en nervös förhoppning om fin läsning. Öppet köp i åtta dagar! Daniel Åberg i ett exemplar, när sagda Annelie egentligen hade tänkt ge bort sitt inköp till en Emma i födelsedagspresent, och trodde att jag bara skulle sätta dit en enkel autografkråka.

Jag vet det inte med bestämdhet, men jag inbillar mig att jag är rätt ensam i Författarsverige om att ha den här funktionen. Men hey, vem är jag här för om inte för mina presumtiva läsare?

E eller A?

För den delen – bästsäljErism eller bästsäljArism? Jag skrev först med e i mitt inlägg i förmiddags, men ändrade efter att ha kollat i DN:s text, där det genomgående stod med a (fem ställen inklusive faktaruta). Fast nu ser jag ju att de på ettan på kulturdelen, samt i ingressen till artikeln, skriver bästsäljerism.

Ständigt dessa frågor.

Allt ljus på bästsäljarna

Intressant text om bästsäljarismen inom bokbranschen i DN i dag, som uppladdning inför den största köpfesten av dem alla – bokmässan i Göteborg.

Eller, det var kanske lite orättvist. Visst, det är ett enormt fokus på de stora elefanterna i Göteborg, och författare i Jan Guillou-storlek säljer pallvis med exemplar och skulle väl i princip kunna stå och signera dygnet runt (vilket de i princip också gör i allehanda olika montrar). Men bokmässan är ju också en fest för de mindre förlagen som man inte ens visste om att de existerade. Nej, de får inte samma uppmärksamhet, långtifrån, men de finns där och det finns uppenbarligen en publik som efterfrågar dem, eftersom de anser det mödan värt att resa ner år efter år. Och då har vi inte ens nämnt bokmässans andra halva – biblioteksmässan – där det verkligen frodas kufar utan bästsäljarintresse, det är då ett som är säkert.

Men åter till bästsäljarismen. Det är intressant att till och med Jonas Axelsson på Albert Bonniers Förlag medger att situationen som uppstått på den svenska bokmarknaden – där 10 procent av författarna står för 90 procent av försäljningen och där de så kallade midlist-författarna fått se sin försäljning halveras på senare år – är en olycklig utveckling. Bonniers är ju på intet sätt ensamt skyldiga till situationen som har uppstått, men de har varit väldigt duktiga att på senare år stenhårt fokusera på vilka gigantiska försäljningsframgångar vissa av deras titlar inte bara redan är, utan också förväntas bli – att skicka ut pressmeddelanden om att en bok sålts till 42 länder och gjort succé på den eller den mässan långt innan boken ifråga nått publiken för att piska upp intresset har blivit vardagsmat – 2007 körde de tricket med Tim Davys (det gick ju ärligt talat så där), i fjol var det Lars Kepler, i år är det Jan Wallentin.

Mest intressant med artikeln är dock bokhandlarnas inställning. Det gör väl inget om vi bara säljer bästsäljare. Nej, det är inte ett direkt citat av Bokhandlareföreningens vd Thomas Wyatt, men det skulle mycket väl kunnat vara det i och med att han de facto säger jag ser inga problem med bästsäljarismen.

Så resonerar en bransch som är totalt ointresserad av att överleva i framtiden. En bransch som redan gett upp konkurrensen från nät och nedladdning, som är glad bara man säljer böcker, om det sedan råkar vara ett tiotal titlar som erbjuds från pall gör väl inget?

Med sådana vänner behöver bokhandlarna inga fiender.