Tillbaka till dåtiden (2)

Sandvikens bibliotek. Så mycket historia. Så mycket av mig i imperfekt.

Jag har inte varit inne där särskilt mycket på senare år, nästan alltid nöjt mig med att stanna vid tidningsrummet utanför entrén för att läsa dagstidningar under mina fåtaliga besök i staden. I går gick jag dock in, satte mig och skrev en stund, strosade omkring och … ja, mindes så klart.

Sett till antalet besök har jag nog varit på filialen i Kungsgården säkert tio gånger så ofta. Men biblioteksbesöken inne i Sandviken har ändå etsat sig kvar mycket starkare, kanske för att de skedde i ett senare skede av livet, ett skede då jag var mer medveten om mitt läsande och inte bara satt och gnisslade tänder över den idiotiska regel som sade att man bara fick låna tre seriealbum åt gången, så som fallet var i Kungsgården. I dag förstår jag den till fullo, men då, anfäkta och anamma vad irriterande det var.

Jag kunde så klart inte hålla mig från att gå och kolla om min egen bok stod inne. Det gjorde den, två exemplar i den vanliga hyllan och ett i gästrikerummet. Det gladde mig och fyllde mig med en känsla av stolthet, även om det kändes tveeggat eftersom jag gärna varit utlånad. Men hey, det är väl bättre att synas än att inte göra det, på något sätt.

Jag stod där och vände och vred på boken ett tag. Och nej, jag fick inte någon riktig känsla för den. ”Dannyboy & kärleken” är en pocketbok, så är det bara, och jag önskar att det var den versionen som fanns på bibliotekens hyllor. Den inbundna skänker mig inte riktigt någon ro.

Och ja, känslan av längtan inför dagen då mer än en bokrygg bär mitt namn i den där hyllan var ovanligt stark när jag ställde tillbaka den på sin plats.

——

Det här är trots titeln inte ett annat blogginlägg för en annan dag. Men det kommer.