Så har då även jag till sist sett Farväl Falkenberg. Vad kan jag säga som inte redan blivit sagt?
Tja, först och främst – jag tror chansen att den blir en av de fem filmer som får tävla om en icke-engelskspråkig Oscar är ytterst minimal. Däremot vet jag inte, trots detta, om jag tycker att det var fel av SFI att välja den som Sveriges kandidat, varför inte prova liksom, det är helt klart ett friskt vågat försök som känns mycket mer spännande än de slätstrukna, förutsägbara val som gjorts de senaste åren. Men det är ju ett vågspel – bör man satsa på en film som verkligen känns unik eller en som har en faktisk chans att bli nominerad och i förlängningen vinna? Sverige har ju med framgång spelat safe på senare år, så det var väl dags för friskt vågat hälften vunnet i år. Och jag har gärna fel i min pessimism, för Farväl Falkenberg gav mig personligen mer än vad Oscarsnominerade Ondskan och Så som i himmelen gjorde tillsammans.
Men filmen då? Tja, hm. Okej – och nu är det spoilervarning på resten av texten om ni inte sett filmen ännu:
Jag får erkänna att jag var omtumlad när jag kom ut, den sista voice over-scenen där den redan döde David filosoferar kring hur livet kunnat bli om han trots allt valt en annan utväg – flyttat från Falkenberg och startat ett riktigt liv någon annanstans, ackompanjerat av motljusbilder på ett sensommartrött småstads-Sverige – gick rakt in i hjärtat och knockade mig totalt. Jag tycker att filmen skulle ha slutat där. Jag önskar att jag sluppit se återknytandet till samtalet David och Holger hade tidigare, om hur man alltid säger att man ska flytta till Göteborg men aldrig gör det. Däremot tyckte jag inte att eftertextscollaget, till Marit Bergmans Tomorrow is today, förstörde upplevelsen som Fredrik Strage ansåg i DN. Dessutom tolkade jag inte collaget som en det här hände sedan-grej, utan mer som ett collage av bilder på hur de inblandade i filminspelningens liv tedde sig under filmskapandet och senare. Särskilt med tanke på hur kliniskt ren filmen var från tjejer, och i collaget var de ju med överallt. Verkar osannolikt att filmens karaktärer plötsligt blev brudmagneter så fort berättelsen tog slut.
Det andra som jag verkligen gillade med filmen var hur dess ovanliga bildspråk och berättarsätt efter väldigt kort tid kändes helt naturligt. Blandningen av realism och det drömska var hypnotiserande fin.
Och som den totala sucker för nostalgi och tillbakablickande jag är, gick jag så klart igång totalt på öppningsscenens ord De säger att man ska se framåt. Jag tänker bakåt. För en svunnen tid-knarkare likt jag själv är såna uttalanden som heroin.
Men ändå. På något sätt hade jag förväntat mig mer. Den magiska stämningen som infann sig ibland, jag hade velat ha den hela tiden och inte bara stundtals här och där. Nu satt jag ofta och störde mig på killarnas totala oförmåga att ta sig ur situationen, att bryta sig ur småstadens bedövande konformitet, deras lakoniska – nästintill katatoniska – inställning till tillvaron som faktiskt fick mig att tänka på Kids ibland, ja minus sexet och skateboardarna utbytta mot Nintendospel då. Kanske har det med att göra att jag själv bröt mig ur en liknande miljö och någonstans känner en rädsla för hur allt kunde ha blivit om jag stannat kvar och koagulerat, men jag vet inte. Jag kände att det fattades en dimension någonstans.
Sedan irriterade det mig att den enda av dem som vågar bryta sig ur mönstret och ta tag i situationen gör det genom att ta livet av sig. Jag använde ju själv ett självmord som dramatisk effekt i Dannyboy & kärleken, och ska väl därför inte kasta sten i glashus och jag har heller ingen aning om ifall självmordet återfinns bland de 42 procent av filmen Jesper Ganslandt sagt bygger på verklighet, men det känns som en för simpel utväg, en over the top-lösning som förstagångsskapare av drama i olika former alltför ofta använder sig av. Ja, som jag själv också då. Men ändå. Jag önskar att det inte hade behövt vara så i Farväl Falkenberg. Då hade jag nog älskat den. Nu tyckte jag bara mycket bra om den.
Jag kan verkligen förstå att Farväl Falkenberg delar publiken i två halvor. Och i sammanhanget är det ju bara bra, det visar att Ganslandt & co verkligen lyckats skildra en verklighet, en verklighet som många inte känner igen sig i för fem öre och därför ställer sig helt frågande eller likgiltiga inför. Det är inte en allmängiltig film, utan den kräver endera att man som åskådare kan identifiera sig med människorna eller så faller man pladask för stämningen och bilderna. För mig var det det senare.
Och en sak till – jämförelsen med Moodysson och Fucking Åmål kommer att leda till att många går och ser den här filmen som kanske inte borde göra det. För det enda de egentligen har gemensamt är ju hur regissörerna kommit från ingenstans och gjort varsin väldigt egensinnig film. Ja, plus att de råkar utspela sig i småstäder på svenska västsidan då. Fucking Åmål satte fingret på något ursvenskt som lockade 800 000 svenskar till biograferna. Farväl Falkenberg har knappast ett riktigt besöksunderlag på över 150 000.
Oj, det här blev kanske en smula fragmentariskt. Oh well. Men just ja, sist men inte minst: Farväl Falkenberg var ju först tänkt att bli en tv-serie och det ska finnas ungefär 100 timmar råfilm. Jag undrar hur många olika filmer man kunnat få fram av materialet? Hur många olika berättelser?
Fredagshängde just på Systemet, och spenderade några minuter med att slöbläddra i deras tidning 
Skrev