Författare: Daniel Åberg

Bokutmaningsserien rullar oförtrutet vidare. Efter det här återstår två delar:

En bok som fått mig att gråta:
Sorry, men jag kan fasiken inte komma på en enda. Först så antog jag att det helt enkelt innebär att jag är en kall jävel – för jag kan i ärlighetens namn inte erinra mig någon film som rört mig till tårar heller – men det är inte sant. Jag är extremt känslosam av mig ibland, särskilt när det gäller film och tv där jag stundtals är löjligt svag för sentimentalitet. Men det yttrar sig inte i tårar, utan mest i form av klumpar inombords och gåshud i de fall där det sentimentala övergår i någon sorts (ofta amerikaniserad) manipulativ pampighet, om någon nu kan tänkas förstå vad jag menar. För jag är särdeles lättmanipulerad ibland, det erkänner jag gärna.

Kanske borde jag istället nämna en bok som berört mig väldigt starkt. Hum hum… tja… låt oss säga … ååh, det står helt still i skallen. Det finns ju så klart hur många som helst. Okej, men för att göra det enkelt så kollar jag i högen med senast lästa böcker och nämner vilken i den som berörde mig starkast. Hold on… Facit: Gabriella Håkanssons Operation B.

En bok jag önskar hade skrivits:
Och här gör jag det så klart väldigt enkelt för mig och tänker att man får lägga till orden klart vid det här laget och nämner min egen Vi har redan sagt hej då.

Hm, det kanske är så här man ska göra för att bli rik på sitt författarskap?

Undrar om det finns plats för att peta in en köpt figur i min nya bok? Tja, en tredjedel är ju fortfarande oskriven, så hostar någon upp de rätta pengarna så…

Tja, det är väl lika bra att fortsätta med Helenas bokutmaning. I dag – fråga tre och fyra:

En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö:
Hum hum, tja, här beror det ju helt på hur man tänker. Att ta med en bok man gillar och redan har läst verkar rätt korkat, nyttan blir ju minimal. Så det får väl bli det tjockaste jag kan komma på som jag inte läst – Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt – om de åtta delarna går att få tag på i ett enda band, vill säga.

En bok som fick mig att skratta:
Precis som det gick att ana i den första bokutmaningsdelen så är jag rätt svag för den i Sverige näst intill totalt okända författaren Shirley Jackson. Hennes bok Liv bland vildarna är ta mig tusan det roligaste jag någonsin läst (när jag tänker efter har jag läst den två gånger också). Och med tanke på att hennes romaner Hemsökelsen och Vårt hem är vårt slott är bland de absolut läskigaste jag läst, så skulle jag vilja hävda att hon var unikt mångfacetterad. Alla de här böckerna går att hitta på svenska på bibliotek och i antikvariat, men hos Adlibris och Bokus ekar det rätt tomt. Och just ja – en helt annan hysteriskt rolig bok är ju Voltaires Candide.

Fortsättning följer.

För ungefär en miljard år sedan, eller åtminstone för drygt en och en halv månad sedan, blev jag bokutmanad av Helena von Hofsten. Som den dåliga dåliga dåliga människa jag är, har jag ju inte tagit tag i det där. Men nu ska det ske, åtminstone lite i taget. Så here we go, med

En bok som förändrat mitt liv:
Här känns det ju som att det nästan skulle vara lögn och förbannad dikt att inte säga min egen debutroman. För den har ju påverkat mitt liv på flera högst påtagliga sätt. Men i övrigt då? Tja … hm. När jag läste Donna Tartts Den hemliga historien som artonåring gjorde den ett väldigt starkt och nästan fysiskt intryck på mig. Jag ville verkligen börja skriva när jag läste den, den knockade mig fullständigt. När jag läste om den för några år sedan tyckte jag fortfarande den var fantastisk, men jag var samtidigt medveten om att jag hade alla de här otroliga minnena från min första läsning i bakhuvudet, så jag vågar inte säga hur ofärgat mitt omdöme var den gången. Jag gav den i present till en vän förra året, och hon var lite besviken efteråt. Kanske bör man vara i sin värsta sturm und drang-period när man läser den.

En bok jag läser mer än en gång:
De böcker jag på rak arm kan komma på att jag har läst mer än en gång är … Lars Ahlins Tåbb med manifestet, Den hemliga historien som sagt, Stephen Kings Det, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och Doktor Glas, Shirley Jacksons Hemsökelsen samt Virginia Woolfs Mot fyren. Jag vet att det egentligen är fler, men jag orkar inte kolla bokhyllorna just nu.

Okej, det var de två första av totalt tio frågorna. Fortsättning följer.

När jag gett ut sisådär tre-fyra romaner ska jag starta en Daniel Åberg-dag. Det verkar hur bra som helst att ha en egen dag.

För det är ju nämligen så, att den 4 oktober inte bara är födelsedag för Pet Shop Boys-medlemmen Chris Lowe samt en ex-flickvän till mig (stor grattiskram till er båda!), utan det är ju även kanelbullens dag. Och som den nickedocka under kommersens bojor som jag är, gav jag mig så klart ut i regnrusket på eftermiddagen i jakt efter bullar, eftersom jag är en otroligt snäll arbetskollega och självklart ville bjuda mina kamrater på bullfika.

Resultatet? Tja, förutom att jag blev rätt blöt i regnet (dock inte lika våt om fossingarna som min kollega Kalle som gick omkring barfota på jobbet hela eftermiddagen på grund av att han nästan dränktes av flodvågen) så tvingas jag erkänna att jag nästan gick bet. På bageriet fick jag ett överseende leende av kvinnan bakom disken när hon meddelade att de varit slut sedan förmiddagen. På fiket som blev mitt andraval hade de visserligen de bullar jag suktade efter, men oj vad ovillig han var att lämna ifrån sig sina sista sju dyrgripar.

Så en Daniel Åberg-dag alltså. Vilken kommers det ska bli! Köer hos bokhandlarna, signeringar, uppläsningar, specialutgåvor dagen till ära – åh mina ögon tåras redan av rörelse.

I år fyller Katapultpriset 15. Och då ska de anordna kalas och har därför bjudit in varenda människa som debuterat inom prosa och lyrik mellan åren 1999-2005 till ett kalas den 12 november på Kägelbanan. Jag fick en inbjudan på posten i går, och det låter väl som ett trevligt initiativ, jag var på senaste Katapultprisutdelningen har jag för mig, mina minnesbilder är: läsesalongen på Kulturhuset, två prisade lyriker som stod på en liten scen och läste väldigt länge, vi drack vin, Mirja Unge var där och stod lite vid sidan av och var väldigt vacker och jag gick och kikade om min bok stod i hyllorna eller var utlånad men jag minns inte om jag hittade den.

Nåväl. Poängen är att de vill att man ska ta med sig en mening till festen. Eller rättare sagt – de vill att man ska ta med sig ett exemplar av sin roman och välja ut en mening som ska användas i en stafettuppläsning.

Och det låter ju som en idé som är roligare i teorin än i praktiken. För jag kan ju se framför mig hur sju års författare med olika grader av pretentioner försöker slå knut på sig själva i jakten efter den där fantastiska meningen som ska överglänsa alla de andras och samtidigt säga något unikt om just deras fantastiska bok. Blir det njutbart att lyssna på? Hardly. Kan det bli skojigt? Mmnja, tillåt mig tvivla lite.

Men självklart vill ju inte jag vara sämre än någon annan, så jag kommer ju också att sitta och bläddra, kanske till och med läsa boken igen och fundera mig blå efter en bra mening. Den där som gör mig unik. Visar hur otroligt intressant jag är. Cool. Tuff. Väldigt speciell.

Men vilken är det då? Tips mottages tacksamt.