Författare: Daniel Åberg

Är seg i dag. Efter stilla ölande på Tranan hamnade jag på Ugglan och därefter Marie Laveau, och kom hem alldeles för sent för mitt huvuds bästa. Därför ska dagen spenderas med tv-tittande på datorn och läsande av den smått strålande romanen Drömmaren och sorgen. Kanske orkar jag avrunda med bio vad det lider, funderar på att gå och se om Lady in the water är så dålig som alla hävdar (jag tror nämligen att jag kanske skulle tycka som Emma och Conan, alltså helt motvalls).

I vilket fall som helst – det känns som att det kan bli en rätt skön lördag.

PS. Hundäventyret avlöpte väl. Whimsy somnade som ni kan se sött vid min sida framåt seneftermiddagen och blev sedan upphämtad av husse vid sexsnåret. Överlag var det en väldigt trevlig dag vi hade ihop, men jag kommer inte att skaffa mig en hund så länge jag är en fri fågel boende i en inte alltför stor etta. Verkar för omständligt. DS.

Var och såg Borat på en förhandsvisning i går (den har premiär först i november såväl här som i USA). Jag var ambivalent innan, filmen har blivit så sjukt uppskriven på somliga håll att jag nästan visste att jag på pin kiv skulle sitta smått surmulen och vägra skratta i den fullproppade, megapeppade salongen på Grand.

Nu blev det inte riktigt så. Borat är stundtals hysteriskt rolig, och Sacha Baron Cohen kommer undan med det mesta som han öser över besökarna i fördomsväg. För filmen är förvånande grov, och humorn så elak, fördomsfull och ändå på något sätt hjärtlig på en och samma gång att man ibland knappt tror sina ögon.

Men Borat är också den typ av film som det bildas masspsykos runt, och jag har extremt svårt för sånt. Sedan i somras har det på västvärldens arbetsplatser vidarebefordrats miljontals mejl med länkar till alla dessa Borattrailers som nätet begåvats med, och folk har verkligen ansträngt sig i sin iver att skratta sig dubbelvikta så fort den påhittade och mustaschprydde kazakstaniern dykt upp på skärmen. Jag tänker inte kasta sten i glashus, jag har själv klickat, tittat och flabbat, men sakta har det här motståndet, den här aversionen jag trots allt kände när jag klev in i salongen i går kväll vuxit sig starkare och starkare.

Och kanske är det bara jag som är en smula cynisk, men jag kan inte låta bli att fundera över om alla de här människorna som började skratta så fort förtexterna började rulla och sedan inte slutade förrän ljuset tänts i salongen redan hade bestämt sig för i förväg om att det här var världshistoriens roligaste film någonsin, och nu satan ska vi skratta så som vi aldrig skrattat tidigare. För det bör sägas – min lätt negativa ton delades inte av många i salongen, åtminstone lät det inte så under visningen.

Storyn är att den lokale tv-stjärnan Borat och hans fete sidekick Azamat åker till USA för att lära sig amerikanska seder och traditioner, utsända av den kazakstanska staten. Under sin lärdomsvistelse, som ska resultera i en sorts dokumentär, lyckas han dock – genom att Baron Cohen blåser upp varje fördom som västerlänningar har om människor i de forna sovjetrepublikerna gånger tio – hamna i en hel del rejält absurda situationer.

Roligast blir det enligt min mening när Baron Cohen lyckas vända sin karaktärs fördomar mot amerikanarna själva. Som när han går in i en butik i den amerikanska södern för att köpa en puffra och på frågan om vilken pistol som är bäst att skjuta judar med får vapenhandlaren att svara då skulle jag nog välja en niomillimeters eller .45-kaliber. Eller när han fått uppdraget att sjunga USA:s nationalsång på en rodeo i Texas och lyckas hetsa publiken till att hurra när han säger att han hoppas att USA lyckas bomba sönder Irak så till den grad att landet förvandlas till en öken och ingen kan bo där på tusen år.

Men som alltid blir det för mycket. Skämten om Borats, och i förlängningen kazakstaniernas, otroliga fördomar mot homosexuella, judar, kvinnor och utvecklingsstörda blir till sist så många att man knappt orkar andas. Åtminstone inte jag. De flesta andra skrattade som sagt gott hela vägen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att Sacha Baron Cohen (som själv är jude) är ett marknadsföringstekniskt geni när det gäller lanseringen av sin figur. Ta bara agerandet förra året, när Borat skulle framträda på den europeiska MTV-galan, och de kazakstanska myndigheterna hotade stämma Baron Cohen om han fortsatte sprida falska fördomar om landet. Borat gick då ut och proklamerade att han inte hade något att göra med Sasha Baron Cohen, och att han helhjärtat stödde sin regerings mål att ”sue the jew” – vilket så klart omöjliggjorde en stämning.

Oh my goodness vilket yrväder. Är det så här det är att ha barn? Det verkar i sånt fall väldigt ansträngande. Whimsy har farit runt som en stormig aprilafton här inne hela förmiddagen. Och på väg hem från stationen fick jag stanna och tvinga upp käkarna på honom var femtionde meter och rota runt i munnen eftersom han envisades med att vilja svälja varenda gammalt tuggummi han såg. Som tur är verkar han dock inte så förtjust i fimpar. Men nu sover han sött bredvid mig i soffan. Good dog.

Jag är ledig i dag. Ska försöka ägna den åt skrivande i olika former, tredagarshelger är ju som gjorda för skaldande. Men frågan är väl hur effektivt det kan bli, för jag är på språng för att springa ner och hämta upp fem månader gamle Whimsy, som jag lovat vakta över dagen. Ja, han är en hund alltså, en irländsk setter om jag förstått saken rätt. Bedårande söt är han i alla fall, och jag har redan nu rensat golven från eventuella strumpor, böcker och sladdar som hade kunnat utgöra mellanmål för den lille krabaten.

Åh, mina första stapplande steg som förälder.

Två och en halv timme kvar!

Under tiden kan man, i dessa omvälvande kulturpolitikdagar, med fördel läsa den utmärkta artikeln som Lisa Boda (I know I know, det är andra gången jag pushar för en artikel av henne, man kunde nästan ana en crush om man inte visste bättre) skrivit för oss om hur Ungern vägrar skära ner på det statliga kulturstödet trots att landet går uruselt ekonomiskt.

Uppdatering: Hm, Metros länk har visst slutat fungera, även på deras egen hemsida. Men trust me, det är en kalasbra text.

Vi satt på helspänn på jobbet på eftermiddagen och väntade på huruvida det skulle bli brandkårsutryckning eller inte angående regeringens växande tv-licensgate. Nu avgick ju inte Cecilia Stegö Chilò, inte än i alla fall, så hetsen sjönk undan. Ett par reflektioner kring det hela:

1. Är det inte otroligt konstigt att Stegö Chilò verkar ha trott att hennes 16 år av obetalda tv-licenser skulle missas av mediedrevet bara för att hon skyndade sig att anmäla tv-innehav så fort hon fått jobbet som kulturminister för fem dagar sedan?

2. Det känns ju rätt uppenbart att hon struntat i att betala licensen av politiska skäl, hon gillar helt enkelt inte finansieringsmodellen av public service och har därför inte anmält att hon har tv. Kan hon inte säga det rakt ut istället för att vägra svara på frågan om varför hon inte betalat? Nu kommer ju medierna att fortsätta jaga henne med blåslampa. Dumt.

Dagens Media skriver om att George W Bush skickat ett hej då-brev till Göran Persson och tackat honom för de tio åren som Sveriges statsminister. Särskilt minns Bush deras samkväm under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Kravallerna nämns dock inte.

Frågan man ställer sig – var inte det här decenniet av lång och trogen tjänst ens värd en personlig signatur?

Vadfalls? Är det bara jag som skriver litteraturinriktade kulturnotiser i det här landet? Det verkar inte bättre, inte i dag i alla fall. Branschtidningen Svensk Bokhandel har en högerspalt på sin förstasida, där de samlar in vad som skrivs om litteratur på olika tidningssajter i Sverige. Och denna oktobertisdag, i nådens år 2006, är faktiskt samtliga signerade yours truly. Somliga är dock över en vecka gamla. Skumt.