Författare och skribent
Say what!?
Varannan har haft sex med grannen
Jag ser två lösningar:
1. Aftonbladets nätundersökningar är ungefär lika tillförlitliga som väderprognoserna som tidigare i veckan förutspådde snökaos i Stockholm i dag.
2. Jag har, genom hela mitt liv, haft särdeles dåliga grannar.
I går var jag, i sisådär tio sekunder, redo att sänka garden i min aversion mot att DN På stan numera kommer på torsdagar. Jag var nästan redo att kommentera en artikel från veckans nummer samma dag som tidningen kom, istället för att tjurskalligt vänta till fredagen med att göra det, då den borde komma ut.
Som tur var ändrade jag mig så fort jag läste artikeln.
För det som gladde mig när jag slog upp ettan på DN i går var att de utlovade en stor fet guide till Stockholms hot spots, alltså platser där man kan surfa trådlöst med sin bärbara dator. Eller ja, det var åtminstone det jag inbillade mig att de utlovade. För det är ju så jag vill skriva mina romaner i teorin – sittandes på ett café, insupandes atmosfären och kaffe och bara låta inspirationen flöda rakt ner i tangenterna. Jag såg framför mig en guide, kanske till och med en karta, över alla caféer, barer, fik och Gud och hans moster där det skulle gå att koppla upp sig på ett kick utan att belasta mobilräkningen.
Men ack så jag bedrog mig. För det var ju så klart bara en lätt meningslös och ack så lång artikel som ackompanjerades av en lista där det rabblades upp en massa SAS-hotell där man för en löjligt dyr penning kunde koppla upp sig via Telia Homerun, ungefär. Nej, nu överdriver jag men det var så det kändes när jag läste. Jag ville ha en bra lista. Jag ville ha svart på vitt på vart man kan gå och surfa gratis samtidigt som man fikar, om man nu inte vill gå till Max eller Hard Rock Cafe (inget ont om nåt av ställena egentligen, det är bara så att jag inte direkt förknippar mitt skaldande med skrovmål). Och nej, jag vet att det knappast finns någon naturlag som säger att jag ska ha rätt att sitta ute på stan och surfa gratis. Men jag tycker verkligen att det är en bra service. Och jag tror att fik tjänar på att erbjuda det. Och det var det jag trodde DN tänkte slå ett slag för. Så var det nu inte. Därav det vanliga fredagsgnället från mig istället.
Nu kanske någon tänker tanken men hallå, är det inte bättre för dig om du går ut på stan och sätter dig på ett fik utan uppkopplingsmöjlighet, om det nu är så att du sätter dig där med din dator för att skriva romaner? Jo, det är helt sant – i teorin. I praktiken får jag allvarlig abstinens om jag är utan internet i mer än fem minuter när jag sitter vid min dator. Och eftersom jag då tvingas tugga på armbågen i ren desperation blir det inte heller särskilt mycket vettigt gjort, kan jag meddela.
Jag har sedan i går morse försökt komma på något smart att skriva här. Det går inte. Jag är helt dränerad. Tom. Ett skal. Ett avskalat apelsinskal som så smått börjat hårdna efter att ha legat fritt i luften för länge. Eller nej för den delen, ett mandarinskal, de är tunnare. För jag känner mig som ett rätt så tunt skal i dag.
Kanske borde man helt enkelt hålla snattran så länge man inte har något att säga. För att säga att man inte har något att säga är ju … tja, så där konstruktivt. Men nu gör jag det i alla fall eftersom jag dessutom är så särdeles uttråkad och det bästa sättet att få det att framgå är väl att delge er meningslösheterna.
Om jag ändå ska försöka skriva något vettigt så kan jag meddela att jag verkligen tänker så det knakar när det gäller den nya boken. Eller rättare sagt så velar jag om huruvida jag vill göra om en massa saker. Kanske är det bäst att vänta tills jag hör vad förlaget anser, men just nu känner jag bara för att riva upp, göra om, göra rätt. Fast i morgon kan mycket väl det som är rätt vara fel. För förutom att vara ett mandarinskal är jag i dag även Herr Velig von Big Time.
I dag har jag skrivit ut min Raymond & Maria-intervju som jag gjorde i går samt varit och träffat Samuel Fröler och Regina Lund inför att de ska göra West Side Story på Chinateatern. Den artikeln ska dock inte ut förrän i morgon.
Nä, nog meningslösheter för i dag. Over and out.
Strange. Min statistikräknare har slutat fungera. Den påstår att jag inte haft en besökare på min sajt sedan niotiden i går kväll. Detta trots att det kommit in kommentarer och jag rent bevisligen vet att folk varit inne och nosat. Och noll besökare när jag kliver upp en morgon och entusiastiskt loggar in för att kika … nej, det har inte hänt sedan jag installerade det. Och jag som blivit helt beroende av de där loggfilerna!
Kanske är det hämnden för att jag kallade spamspindlar för insekter i går. The net strikes back.
För övrigt verkar jag inte vara den enda som har teknikproblem i dag. I P1 Morgon drar jinglar i går lite när som helst och inslag hamnar i fel ordning. Det kanske är en sån morgon helt enkelt.
Uppdatering: Tydligen så är det inte spamspindlarna som är ute efter mig. Ett supportmejl senare har jag nu fått veta att jag inte är den ende som drabbats och Statcounters tekniker jobbar round the clock för att lösa problemet. Det känns tryggt, och jag kan med gott samvete hugga in på frukosten.
What the!? Hur mystiskt är ens minne egentligen? Jag har i mitt inre varit helt övertygad om att den lilla titelrefererande skriva på fuktig yta-grejen som dyker upp på två ställen i Dannyboy & kärleken sker mot en badrumsspegel. Men det är ju mot en badrumsdörr! Hjärnsläpp.
Jag skrev till och med i pocketupplagans efterord – i ett tidigt utkast – att en spegel spelar en viktig roll i bokens handling och att det var en av orsakerna till att epilogen trycktes spegelvänd. En jäkla tur att den meningen blev helt uppåt väggarna knasig att få ihop på ett lättförståeligt sätt, och därför ströks.
Nu måste jag rusa till jobbet.
Jag har verkligen funderat, men kan inte finna någon lösning:
Hur kommer det sig att jag bara får spamkommentarer på två av alla de miljoner (nåja) inlägg jag gjort på den här bloggen? Vad är det med låttitlar av Pet Shop Boys och New Order som får nätets spamspindlar (eller vad de nu kallas, jag har för mig att det är något med spindlar i alla fall) att attackera just dessa två inlägg? Det går inte en dag utan att det sker. Jag brukar plocka bort dem så fort de dyker upp, eller rättare sagt till och med innan de dyker eftersom bloggprogrammet automatiskt fattar misstanke om kommentarer med en miljard länkar i och kräver att jag godkänner dem innan de publiceras, men det är en syssla jag gärna skulle slippa. Nu har jag sparat ett par bara för att bevisa mitt påstående. Skumt är det.
Visserligen skulle väl problemet automatiskt försvinna om jag bara tog bort inläggen antar jag. Men då vinner de ju, spindlarna. Och jag hatar när kryp går segrande ur striden.
Just nu sitter jag och går igenom Dannyboy & kärleken från pärm till pärm och skriver sammanfattningar på några meningar av varje kapitel så att jag – förhoppningsvis – får en bild av vad som ska vara kvar och vad som ska ryka i filmmanuset. Det är, trots de knappa 240 romansidorna, rätt mycket som hinner hända inser jag. Egentligen hade jag bara tänkt bena ut backstoryepisoderna och se vilka som var nödvändiga att ha med och om de möjligen ska komma i en mer kronologisk ordning än i boken, men det är väl lika bra att göra jobbet ordentligt från början. Rätt skojigt, om än väldigt navelskådande.
För en dryg månad sedan skrev jag en notis (efter att Metro först hittat det) om den nya webbokhandeln Lycknis, som valde att prissätta sina böcker genom att mer eller mindre dela det gängse nätbokhandelspriset med två. Jag skrev en grej om det på bloggen också, varefter en del andra bloggare hakade på.
Dock verkar det inte som att Lycknis hade förväntat sig den medieuppmärksamhet de fick, för de har, om webbrapporterna stämmer, haft rätt svårt att leverera den mängd böcker som beställts. Nu har Textmissbrukaren tröttnat och mejlat Plus. Och Sverker Olofsson har tydligen nappat. Darra månde Lycknis.
I minst tre nummer i rad av Nöjesguidens Stockholmsupplaga har det varit en fyrsidig (tror jag) annons för Vasastan. I minst tre nummer i rad har den här annonsens första uppslag innehållit en sorts handritad karta över Vasastan med krogar, barer, affärer och andra etablissemang av olika sorter inritade. I minst tre nummer i rad har den här kartan kallat två av stadsdelens större och mer kända gator – Norrtullsgatan och Frejgatan – för Norrlandsgatan och Frejagatan.
Jag vill inte verka alltför småaktig och provinsiell, men är inte det ganska pinsamt, särskilt när det sker (minst) tre nummer i rad?
Än är inte arbetsdagen till ända, men så här ser det ut hittills i alla fall:
En kort intervju med nya långfilmskonsulenten Lisa Ohlin, och en längre med de charmiga galenpannorna Anders och Måns. Tv-inslaget med de senare dyker väl upp hos någon av kvällisarna vad det lider, antar jag.
Och nu, kulturnotis om Arvo Pärt.
Uppdatering 20.07: Nu kan man se tv-inslaget (och artikeln) hos Svenska Dagbladet.
Jag har funderat en hel del på slumpen kontra ödet i helgen. Hur de små händelserna formar vår tillvaro. Hur en till synes slumpartad och oviktig händelse får livsavgörande konsekvenser.
Jag har aldrig trott på det här med att det skulle finnas ett öde, ett större skeende som styr det som händer runt oss. Jag förstår om andra gör det, det finns något trösterikt i det, ett substitut för en religion. En högre och odefinierbar makt som styr livet, lite som att lägga det i händerna på Jesus utan att behöva erkänna sig som troende. Det gör också att det inte känns så jobbigt att vara maktlös, inbillar jag mig. För om det bara är slumpen som styr så blir ju tillvaron på vissa sätt meningslös. Om livet bara är en massa random events så ter ju sig allt kanske rätt futtigt.
Själv tycker jag att det är precis det som lockar med slumpen. Tanken att livet hade kunnat vara totalt annorlunda om jag bara agerat lite annorlunda i en given situation.
För mig antar jag att den största enskilda händelsen i slumpavseende – som jag kan komma på i alla fall – inträffade i slutet av maj år 2000 när jag inte fick det sommarjobb jag fått ett muntligt löfte om på Upsala Nya Tidning. Jag stod utan arbete, och hade en klasskamrat på journalistprogrammet som hoppade in en dag i veckan och redigerade tv-tablåer på företaget Avisa, som jag aldrig hade hört talas om. Du kan ju alltid ringa och fråga sa hon, för redigera kunde jag ju, typ i alla all. Sagt och gjort, jag ringde till deras tv-redaktion, och fick prata med en kille som sa tyvärr, vi fyllde upp alla våra sommarjobbsplatser för flera månader sedan. Jag gjorde mig redo att lägga på, när han la till men undrar om jag inte hörde att de hade fått ett avhopp på in-/utrikesredaktionen för en timme sedan. Han kopplade mig vidare, jag fick prata med deras chef som undrade om jag kunde komma ner på intervju direkt. Det var en fredag. På måndagen började jag jobba, och sex och ett halvt år senare är jag fortfarande kvar, även om det är på en annan redaktion och företaget numera heter TT Spektra.
En dryg femtedel av mitt liv har alltså präglats av att jag råkade ringa det där samtalet vid just det där tillfället och hamnade hos en person som råkade ha hört att de fått ett sommarjobbsavhopp på en annan redaktion precis samma dag. Flera av dem jag räknar till mina närmaste vänner har jag lärt känna där. En betydande del av min bekantskapskrets kommer därifrån. Säkert en tredjedel av min adressbok i mobilen går till människor som jobbar eller har passerat jobbet under de här åren.
Hur hade livet sett ut om jag inte ringt? Om jag ryckt på axlarna och tänkt äh, jag gör det på måndag istället? Vilka hade jag känt? Var hade jag bott? Var hade jag arbetat? Vem hade jag varit?
I filmen Sliding doors bygger ju handlingen på just det där. Hur en till synes obetydlig händelse – huruvida du hinner med tunnelbanan eller inte – får livsförändrande konsekvenser. Det som är lite tråkigt med filmen är dock att Gwyneth Paltrows karaktärs liv visserligen tar olika stigar i de två olika versionerna, men de hakar ändå i varandra och styr mot ungefär samma håll, vilket alltså stöder ödestanken om att livet finner en förutbestämd väg hur du än beter dig.
Jag tror inte att det är så. Jag tror att de små händelserna kan få tillvaron att sticka iväg åt helt olika håll och även gör det. Och jag tror att de som inte tror det gör det för att det skrämmer dem. Skrämmer dem att det inte finns någon ordning, att ingen bestämmer och att det kan gå hur som helst i vilket ögonblick som helst. Själv tycker jag tvärtom att motsatsen är trösterik. För även fast jag på det stora hela är nöjd med mitt liv så finner jag tröst i tanken att det skulle ha kunnat varit helt annorlunda, om jag bara gjort så eller så eller så vid just det eller det eller det tillfället. Det öppnar helt nya perspektiv, och får ofta tanken att svindla när jag tänker på det.
Anledningen till att jag babblar på om det här nu är att jag kommit underfund med att jag tappat bort lite av det. Det var nämligen en av utgångstankarna när jag började skriva på Vi har redan sagt hej då. Att jag ville utforska hur slumpen påverkar våra liv. Nu har det inte blivit särskilt mycket av det, förutom i bokens fem första kapitel. Jag måste fundera mer på det, vända ut och in på det några varv till. Jag måste alltså ge mig själv bakläxa.
Så jävla typiskt när jag precis började känna mig tillfreds med det jag skrivit.
Nä, dags att knyta ihop säcken när det gäller bokutmaningen, exakt på dagen två månader efter att jag utmanades (symmetri är alltid viktigt):
En bok jag just nu läser:
Eva Marie Liffners Drömmaren och sorgen. En rätt fantastisk bok tycker jag hittills, har läst ungefär halvvägs. Fiktion, dokumentär, spökhistoria och magisk realism i en salig sekelskiftesblandning där sorgen hela tiden ligger som en knappt förnimbar slöja över allting. En roman jag själv skulle ha velat skriva, och hoppas kunna nå upp till vad det lider. Jag kommer helt klart att kasta mig över hennes två tidigare romaner Camera och Imago inom en snar framtid. Men först…
…en bok jag tänkt läsa:
Kjell Erikssons Mannen från bergen. Som den Uppsalaromantiker jag är går jag igång rätt ordentligt på Kjell Erikssons deckare, även om han mer eller mindre kategoriskt vägrar gå över Fyrisåns vatten och beblanda sig med universitetsvärlden på stadens västra sida. Men han är alltid läsvärd, och tillhör helt klart den svenska deckarens elitklass.
Så där, det var det. Hm, känns nästan lite trist att det är över.