Författare: Daniel Åberg

Vi har väl alla våra ups and downs. Jag hade vilket jag ju också skrev en nedåtdipp i går, jag kände mig redo att bränna romandokumentet, men det är ju så sablans opraktiskt när det skulle innebära att hela min tillvaro i praktiken skulle slås sönder eftersom datorn skulle ryka med i operationen och vad skulle jag göra utan min älskade Powerbook som inom sig håller så mycket av det som är jag i form av åtta års mejlkorrespondens, chatloggar, adressböcker, textarkiv och ännu osedda tv-avsnitt? Ja självklart har jag backup på det viktigaste men jag skulle ändå vara förlorad.

Så mordbranden fick bestå och bra var väl det för lika nattsvart som texten tedde sig i går lika hoppfull känns den i dag. Kanske berodde det på sömnbrist eller så är jag bara schizofren. Hur som helst hyser jag nu återigen gott mod om att det kanske blir en bok ändå. I dag börjar jag dessutom inte jobba förrän halv tolv så jag ska försöka vara extra flitig och ackompanjerad av den mojnande blåsten utanför fönstret skapa något, ett par-tre sidor som kanske kanske även när jag slår igen datorn känns som något jag kan vara stolt över.

Hoppas det.

Det jag skriver är tråkigt. Det saknar spontanitet, spänning, intresse, glädje, jävlar och anamma. Det känns så. När jag sitter och stirrar in i skärmen känns det som att det jag försöker få ur mig är en vriden, urvattnad, meningslös och smått megasövande drapa om något jag knappt ens vet vad det ska vara.

Jag vill att det ska bränna till. Ämnet ska beröra, uppröra och gärna även smått förgöra och ja jag vet att rimmet haltar men det var det bästa jag kunde hitta på, det är fortfarande morgon och spontaniteten och flödet kommer först med solljuset och fåglarnas varmklingande kvitter. För jo, oj vad gott vi har om den varan i Vasastan i januari.

Jag försöker minnas hur det var förra gången. Förra gången jag våndades över ett bokmanus och visst det är sant att lägenheten inte låg i Vasastan utan vid Gullmarsplan och att ettan med kök var en etta med kokvrå och sovalkoven en loftsäng och Powerbooken en iBook men annars var kanske allt lika. Eller? Jag minns tristessen, våndan, tveksamheten. Men i vilken omfattning? Har allt som blivit mer centralt och större i det verkliga livet även förts över till det jag skriver? Är avsaknaden av de känslor jag vill förmedla, eller åtminstone känslan av avsaknad av de känslor jag vill förmedla, ett led i att min förmåga att växa litterärt inte följt med de större krav jag fått på mitt liv och min tillvaro, må de så vara ringa och materiella att det som då var en 32-tums tjock-tv i dag är en 100-tums projektorduk? Är det bara tingen och materian runt mig som har utvecklats medan jag står kvar och stampar? Har jag till och med månne gått bakåt? Jag får ju bevisligen fortfarande visa leg på systemet och jag har haft samma frisyr sedan jag vet inte när jo oktober 2001 jag var i London i en frisörsalong någonstans i närheten av Paddington och jag lät håret falla om jag minns det hela rätt och det brukar jag göra.

Inget har förändrats. Jag står stilla och det duger inte. Jag måste framåt. Frågan är bara hur det ska ske och hur jag ska manifestera det i romanen. Fan också.

Tog en promenad genom staden i går kväll. Gick genom Vasaparken och såg människor åka skridskor på den konstfrusna isen och mindes mina egna vintrar på rinken hemma i Kungsgården, hur vi gick ner endera för att skjuta eller åka skridskor. Mest sköt vi, slagskott och dragare. Jag hade ett rätt bra slagskott men jag var aldrig något hockeyämne. Undrar om de fortfarande spolar den rinken, bredvid skolan, och om den fallfärdiga sargen fortfarande finns kvar för som jag minns det var den smått rutten redan i slutet av åttiotalet men saker har en tendens att inte förändras så det är kanske inte alls omöjligt. Men jag tvivlar.

Gick över till Kungsholmen, promenerade längs stranden vid Klara sjö söderut ner till Kungsbron och människor joggade förbi i mörkret, det verkar ha blivit mode att ha reflexväst på sig, jag kan inte erinra mig att jag sett det så ofta tidigare men i vinter har alla gula västar när de studsar flåser flyger flämtar fram längs sina rutter. Kanske är det en sån jag behöver köpa för att komma igång med mitt eget springande. I nya boken springer huvudpersonen, rensar huvudet genom att jogga längs vattnet in mot staden. Själv promenerar jag mest. Det är alltid mer glamoröst i fiktionen. Men jag ska börja träna mer. Precis som jag ska skriva klart den här jäkla boken. Lagom till jag kom in började det regna. Det är en konstig vinter.

Jag behöver göra mer research. Om otrohet. Faktabaserad, svart på vitt, hur vanligt det är, hur det går till, när man gör det, varför man gör det. Att det görs vet jag, men jag vill förstå de bakomliggande mekanismerna, the hard facts. Undrar om det finns någon forskning i ämnet. Borde söka på nätet, leta, men jag orkar inte just nu. Jag skriver så länge, utgår från det jag redan vet.

Det blev inte tre sidor i går, men väl två. Inte så illa. Och i dag tillbaka till jobbet. Inleder med pressvisning av The host klockan tio. Inte heller så illa.

Jag har ångest. Jag har inte skrivit tillräckligt. Nej, inte ångest, det är ett för starkt ord, men som vanligt känner jag att jag hade kunnat göra mer av min lediga tid än jag gjort. 15 sidor på tio lediga dagar, även om väl nyårsdagen får klassas som en förlorad dag i bakfylledimmor, känns som ett för magert resultat.

Men jag vet inte hur man gör. Hur man gör för att pressa sig själv att sitta ner och skriva. Jag har så dålig självdisciplin att det kan ta två timmar från att jag satt mig framför datorn till jag ens öppnar textdokumentet. Bad Danny.

I dag ska jag dock göra ett sista ryck. Tre sidor ska jag få ur mig. Då kanske killen i bakhuvudet som skriker loser åt mig håller tyst. Och ger mig en bra skjuts in i jobbveckan och lust att fortsätta. Kanske.

Jag slutar nu. Han vänder sig mot henne, ser in i det sovande, avslappnade ansiktet och det slår honom att han inte vet vad hennes pojkvän heter. Det slutar där. I dag slutar det där och nu måste jag duscha igen om jag ska hinna med allt som det är tänkt att jag bör hinna innan jag åker mot fest i förorten.

Två och en halv sida. Inte så illa.

Ah, ser att Gustav Gelin tycker att min roman är 2006 års bästa läsning tillsammans med böcker av Jonathan Safran Foer, Joan Didion och Philip Roth. Inte heller så illa.

Jag har problem. Jag behöver ny skrivmusik.

Den bör vara sjungen på engelska om den innehåller sång eftersom jag tenderar att ha svårare att kunna släppa sångarens röst om det är på svenska – ja så det får vara så klart vara något annat språk också när jag tänker efter – och det bör vara musik som jag finner vara bra. Jag skriver inte bra till hiphop men i övrigt är jag öppen för det mesta inom rimlighetens kvalitetsgränser.

Var nu inte blyga utan kom med förslag. En doktrin jag brukar ha är att bra skrivmusik är detsamma som bra tågmusik. Vad som är bra tågmusik är dock upp till er att klura ut. Skärmdumpen ovan är tagen från Itunesspellistan som snurrat mest frekvent på sistone. Den är som ni ser rätt poppig av sig och inte alls särskilt tågig och ja det är kvinnor som sjunger på alla låtarna men låt inte det avskräcka er om ni är lagda åt något annat håll för det är jag också ibland åtminstone när det kommer till musik, jag har till och med vid ett tillfälle recenserat Black Sabbath i Globen – ja med Ozzy vid micken – för UNT, även om det bör ha varit … tja sisådär sju år sedan.

För övrigt har min ’nu är batteriet strax slut i ditt bluetoothtangentbord’-indikator i skärmens högra övre hörn snart blinkat i två dagar. Jag lever på lånad tid.