Författare: Daniel Åberg

På plats i studio ett på SVT där TV4 hyr in sig för att spela in ”Let’s dance”. Kvinnan som värmer upp publiken är helt hysterisk. Det är bara vi och en hel hög reportrar från kvällisarna här, verkar det som. Det känns lite ensamt.

Oj nu börjar det visst. Det är väldigt humoristiskt att de första minutrarna, när Agneta Sjödin och David Hellenius kör sitt öppningsnummer nere på dansgolvet, är förinspelat. Hela publiken sitter och kollar på en tv, precis som folk där hemma, men tvingas applådera eftersom ljudet är live. Bra tv.

Gotta work.

——

Just ja, jag skrev ju tidigare i dag att jag skulle vara klädd i helsvart med silverslips i kväll. Efter överläggning med Bling-Therese om vår klädmatchning för kvällen har jag dock kommit i kritvit klädsel (sko, byxa, skjorta och väst) samt röd slips. Enhetlighet är A och O. Slut på onödigt vetande-tillägget.

Nope, jag har inte kolavippat under förmiddagen. Däremot tyckte jag att ni gott kunde få smälta gårdagskvällens PSB-postning ett tag, jag är fortfarande lite chockad.

Har spenderat dagen hittills med att bli intervjuad för SL-sidan i Metro, de gör personporträtt på människor som … tja hur var det nu då, på något sätt rör sig och syns i Stockholm tror jag, och eftersom ”Dannyboy & kärleken” i sanning är en Stockholmsskildring (fast glöm inte att det är en Uppsala-, Sandviken-, kärleks-, bli vuxen på riktigt-, flykt-, ångest- och Alexander Bard-skildring också!) där dessutom kollektivtrafiken spelar en viktig roll, så tyckte de att jag passade bra. Och vem är jag att tacka nej till uppmärksamhet? Faktum är att jag nästan hade glömt hur skamlöst roligt jag tycker det är att prata om mitt skrivande och mig själv, för det gör jag ju aldrig i det här forumet.

Hur som helst, resultatet kommer i mitten av april om jag förstått saken rätt. Tro mig, jag kommer att meddela när det sker.

——

Nu ska jag författa lite i en timme innan det är dags att dra till jobbet. Min arbetsdag är helt skev i dag eftersom jag ska ut till tv-huset och bevaka finalen av ”Let’s dance” å jobbets vägnar i kväll. Håll utkik efter en stilig svartklädd reporter i silverslips med TT-micken i högsta hugg vid sändningens slut strax före klockan 22.40.

Herre min je, Pet Shop Boys lever verkligen farligt när de är på turné. I juni förra året höll de på att dö av en skenande rulltrappa på Arlanda…

…och nu har de nästan blivit krossade av en meteorit.

Snacka om rock’n’roll. Och vad bra att Aftonbladet nästan kunde återanvända sin rubrik!

Knut anklagas för mord, jag går på opera istället för att kolla EM-kvalmatchen och förvandlas till gubbrockare när jag fullständigt går igång på Eldkvarnlåten ”Fulla för kärlekens skull” på vägen hem på tunnelbanan efter bara en drucken öl.

Det var en ovanlig onsdag.

För övrigt tänker jag nog i framtiden göra precis det jag gjorde här ovan, det vill säga citatmärka titlar. Det må se lite knöligt ut, men vi gör så på jobbet och ibland är tydlighet viktigt. Så nu blir det så och därmed basta.

Som jag anade blev det inte en skönlitterär rad skriven i går, men i dag är en annan dag och det dåliga mönstret ska inte upprepas. Minst en sida ska det bli innan jag går till jobbet. Det blir ett kort och relativt elakt kapitel i du-form, ackompanjerat av Maia Hirasawas solodebut ”Though, I’m just me”.

För övrigt var operan … tja, rätt okej men i mitt tycke lite för lång för sitt eget bästa med tanke på formen den hade – det var liksom ett sorts operapotpurri där kärleken och diskbänksrealismen var de enda sammanhållande länkarna, ja så vitt jag kunde förstå i alla fall. Stundtals väldigt vackert, men lekman som jag är gick jag mest igång när de körde ”Hoffmanns äventyr” och publikfriade genom att kasta tallrikar fram och tillbaka i en sorts mänsklig virvlande … kärlekstrandans?

——

Och ja, jag var tvungen att kolla musiklistan på Folkoperans hemsida för att veta att stycket av Offenbach hette just så.

Alltså allvarligt talat, what’s up med alla dessa pressmänniskor på skiv-, tv- och filmbolag som inte längre orkar lyssna av sina telesvar utan istället kräver på sina telefonsvarare att man ska skicka ett sms och förklara sitt ärende istället? Tror de inte att vi har bättre saker att fylla våra dagar med? Fattar de inte att jag har en recension av Teenage Mutant Ninja Turtles att skriva?

…rotblöta: Min egen. Sällan har väl någon dragit på sig en så kraftig förkylning så fort. Näsan rann oavbrutet så till sist kände jag mig tvingad att gå hem från jobbet. Här hemma har jag sedan spritt snorpapper likt konfetti kring mig under seneftermiddagen. För jo, jag är alldeles för pryd för att bruka den fantastiskt målande beskrivning jag minns att Emma använde om en förkylning i höstas.

…för(ut)fattade nyckelmening: …we were on a break! och nej we were never being bored under den tiden.

…frågetecken: Möjligen alla som läser tisdagens för(ut)fattade nyckelmening.

——

Nej, dags att snyta sig tro?

Jag hade inte tänkt kommentera det, men en sak har förundrat mig den senaste veckan angående Ordförande Persson. Så karln har alltså under en dryg tioårsperiod vid ett antal tillfällen uttalat besk och stundtals låg kritik mot sina politiska motståndare. Herre min je, sätt honom vid skampålen, det här bevisar allt vi hela tiden trott, Göran Persson är spritt språngande galen!

Och därefter ställer alla vi som aldrig pratar skit om någon oss i kö så att vi kan spotta på honom. Usch och fy för skvaller och elaka ord. Ta med lite stenar också, vi rättrådiga kan kasta dem på honom.

Personligen tycker jag att Erik Fichtelius borde göra en ny programserie. De fyra timmarnas program har innehållit … tja, låt oss säga två och en halv timmes intervjuer varvat med 90 minuters arkivbilder (och ja, jag gissar hej vilt nu). Det finns alltså ytterligare 97,5 timmars intervjumaterial, 97,5 timmar som måste innehålla en hel del intressanta diskussioner. Ta bara en sån självklar sak som Anna Lindh-mordet, som måste ha skakat socialdemokraterna i grunden – hon skulle ju för sjutton efterträda Persson. Redan i slutet av andra avsnittet fanns en scen där kameran hängde kvar vid Lindh under EU-toppmötet i Göteborg, när hon pratar i telefon med sin son, en bild som blickade fram mot katastrofen och tragedin på ett dramaturgiskt väldigt skickligt sätt. Men så kom avsnitt tre, och … nästan inget hände. Några pliktskyldiga bilder på människor som sörjde, Eva Dahlgren som sjöng på Sergels torg, Perssons röst stockade sig på en presskonferens, och så … nej inte så mycket mer förutom att Persson sa det vi redan visste – jo, det var tänkt att hon skulle ta över. De måste ju ha pratat om vad som hände inom regeringen, inom partiet, inom honom. De måste ha pratat jättemycket om det. Eller? Vad fasiken gjorde de under de där 100 timmarna? Sluta skämta nu jag vill se den riktiga dokumentärserien.

——

Nej, nu ska jag skalda lite.