Daniel Åberg, författare på Daniel Åberg

August och den ständige linslusen

Ja herre min Jesus, sällan har väl en siare av Augustpriset presenterat sig än undertecknad när jag i går tippade tre vinnare som därefter föll ifrån en efter en. Att Sven Nordqvist skulle vinna var visserligen inte särskilt oväntat, och fackboksklassen går aldrig att förutse så Bengt Jangfeldt var heller ingen skräll, men suset som gick igenom Berwaldhallen när Carl-Henning Wijkmarks namn lästes upp, samt det unisona poff som hördes från presshörnan när ett tiotal journalisters förberedda Åsa Linderborg-texter gick upp i rök – det borde man ha spelat in på band. Ja det gjorde jag visserligen också, men jag vet i ärlighetens namn inte hur man lägger upp ljud här.

Hur som helst, allt löste sig – jag vispade ihop en text med pratminus från samtliga vinnare så snabbt det gick, hann med att synas i segerintervjun på Nyheterna i TV4 i över två minuter – inom loppet av tre minuter droppade fyra sms från bekanta jag inte pratat med på år och dar in och meddelade detta – och drog därefter till Atlas kalas i Skybaren i toppen av Skrapan och drack några glas champagne. En helt okej arbetskväll.

Och just ja, när jag ändå på sedvanlig manér håller på och framhäver mig själv, ser ni med vilken grace och fast hand jag håller TT-micken på bilden som pryder DN:s förstasida? Föredömlig hållning.

——

Nu ska jag snart, hör och häpna, åka till Linköping.

Uppdatering: På tal om August, Svensk Bokhandel har en intressant liten text om hur mycket en Augustpristagare egentligen säljer. Rätt jädra mycket, kan man väl sammanfatta det med.

Den viktigaste Augustfrågan

Har spenderat förmiddagen med att textredigera i dag, börjar jobba först klockan ett eftersom jag ska till Berwaldhallen och jobba med Augustgalan i kväll. Åsa Linderborg är favorit, och om dessutom Kerstin Ekman och Åsa Anderberg-Strollo vinner de andra klasserna är jag en very happy camper, för den texten har jag redan klar i huvudet och det gör arbetet i kväll mycket enklare. Dessutom har vi publicerat intervjuer med samtliga de tre författarna under året (däremot inte med Torgny Lindgren till exempel) vilket ju ser fint ut i ett vi har minsann koll-perspektiv.

SvD:s inför-artikel i dag är för den delen tematiskt exakt likadan den jag skrev i fredags. Men å andra sidan känns det som en mycket mer aktuell och fräsch vinkel än DN:s August är ett brett pris och varför är det så-artikel, som man redan sett tio gånger förut.

Återstår så den viktigaste frågan jag funderat på sedan i går: Vilken färg ska jag ha på galaslipsen?

Kalsongerna och jag

Bokhororna fortsätter sin väg mot världsherravälde och har gett sajten en rejäl makeover. Det ser finfint ut men jag är ändå lite fundersam. Jag fick nämligen höra i helgen att man skulle kunna beställa bokhorekalsonger i deras nya webbshop, vilket kändes som ett givet köp.

Men det enda jag hittar är ett par hotpants vid namn Ofelia. Vafalls?!

Själv är bäste adventsdräng

För några veckor sedan var jag på workshop på Riksidrottmuseet. Uppgiften var att tillverka pyssel av sportartiklar. Jag tog julens kommande budskap till mig och skapade en adventsstake av innebandybollar. I går kväll, när jag hade Peter på middag, tog jag chansen att inviga min första egenskapade kreation sedan högstadiet. Jaja, en kväll för tidigt, men ändå. Efter jul säljer jag den på Ebay. Räkna med 400-500 kronor i utropspris.

Senare på kvällen invigde jag Peter i ”Guitar hero”. Trots att han lovat sig själv att inte tycka om det rockade han efter bara några minuter loss så det stod härliga till ”I wanna be sedated” och ”Ziggy Stardust” och uppvisade färdigheter jag endast kunde drömma om i min begynnelse. Jag lovade honom att inte publicera bilderna jag tog, men skicka ett meddelande så mejlar jag över hela klabbet.

——

EM-lottningen är klar. DN synkar rubrik och underliggande text som hade de aldrig gjort annat.

När vi två blir en, som Per Gessle sa

Spenderade seneftermiddagen i går med att slå ihop folk. Göra två till en. Smälta dem samman till samma form för att göra historien enklare. Jag vet inte om det är rätt väg att gå men jag gjorde samma sak i den förra boken, karaktären Rebecka var i ur-Dannyboy tre olika tjejer och åtminstone så här i efterhand känns det draget lyckat, så varför inte upprepa handlingen? Så nu buntar jag ihop, putsar, gör Katja och Magdalena till en och samma så att läsaren förhoppningsvis ser trädet och inte skogen för att misshandla en klyscha. Frågan är dock vilket av namnen jag ska behålla när karvandet och skarvandet och larvandet är över. När jag står där med en fantastisk historia som egentligen handlar om något annat. När det syns vad som är viktigt. När resultatet av resan är målet och inte resan i sig.

Oh well, det ger sig nog.

Mycket väsen för ingenting

Jag började skriva ett rätt långt inlägg om morgonbestyr. Om tidningskaos. Om sortering av olika delar, i vilken ordning de ska läsas för bästa resultat, vilka jag undviker, hur jag går till väga, hur jag försöker komma ihåg att lägga kulturdelarna i Peterhögen under min röda bänk, hur det till sist alltid blir en villervalla med motordelar, annonsbilagor för tillväxtregioner och bioteknikparker jag aldrig hört talas om och hur det till sist brukar avslutas med att jag läser Svenskans A-del när jag äter frukost. Ja om jag inte ska iväg och äta brunch som i dag då, de morgnarna lägger jag oftast den delen i väskan för att läsa efter maten men så förblir den oftast liggande oläst där till nästa dag.

Men så blev det så ofantligt tråkigt och meningslöst och jag raderade allt. Och skrev det här intressanta inlägget istället.

Nordman, slipsen och jag (2)

Hm.

Håkan Hemlin och jag har ju samma gästrikeursprung. Jag har ju till och med intervjuat honom så sent som förra året i samband med att Nordman släppte en ny skiva. Och han framstod faktiskt som rätt sympatisk i sitt nya nyktra jag. Det är nästan så att jag känner att man borde gå ner och kika på spektaklet på Centralens tak senare i dag. Nästan.

——

Och jo, jag var väldigt stilig i min slips i går kväll. Tills en bekant pekade på mig och sa åhå, samma slips som förra året?

Aldrig får man vara glad.

Nordman, slipsen och jag

Alltså, den här nyheten om att Nordman, stående på Centralstationens tak, i morgon ska inviga årets julspel på byggnadens fasad tillsammans med en manskör på 600 personer till tonerna av ett maxat ackompanjemang av Vangelis är ju bara så konstig att jag måste länka till den. Stockholmsnatt skrev först.

——

Nu ska jag gå på Forums höstfest. Slips på, som Barney skulle ha sagt om vore han svensk.

Apokalyps nu. Ungefär.

Dagens skratt: I Åsiktsmaskinen i På stan utmålas Tranan som det nya Gomorra efter allt ståhej om den nya underjordsgallerian. Jag har inte varit där på några veckor och kan således inte uttala mig om sanningshalten i påståendet. Men har det stått i tidningen torde det ju stämma.

Bonusinfo: För några veckor sedan, efter att ha varit och sett den rätt mediokra ”Lejon och lamm”, satt jag och Josefine på Rydbergs och åt middag. Jag berättade om en kompis som rörts till tårar efter att hon upptäckt att så många i kvarteren kring Odenplan flaggade rött till stöd för det burmesiska folket, och hur besviken hon blivit när hon fått veta hur det låg till. Vår servitör, som tidigare varit väldigt jovialisk och nu serverade oss varmrätterna, frös till i steget. Men … du skämtar? Är det inte för Burma? Vad … alltså flaggar de … vadå?

Han kom inte riktigt till sig efter det.

Samhället är sjukt. Good for me.

Det går en farsot från dörr till dörr, den bryr sig inte om att knacka utan stegar bara rakt in med lort under skorna och sprider smuts omkring sig.

Nej jag talar inte i liknelser. Jag pratar om helt vanlig influensa.

Just den här sjukan beter sig dock inte riktigt som vanliga åkommor. Den bryter nämligen inte bara ned den drabbades kropp, den lindrar också, kommer med Bamseplåster i bakfickan, klappar den febrige med len hand på huvudet och säger såja såja, det kommer att bli bra igen. Och sticker sedan med ett bländande tandläkarleende till sitt snörvlande offer ett exemplar av min roman.

Jag kallar den Dannyboysjukan, och hittills har två kollegor drabbats. Vid niotiden i måndags kväll pep mobilen och en kollega meddelade att det endast var läsningen av min bok – I’m impressed skrev han – som höll honom borta från den totala misären där han låg däckad i sin soffa. Och i går kom ett Facebookmeddelande där en annan kollega beskrev sig som nedbäddad med något som liknade lungsot och hennes enda sällskap var min roman och underbar bok Daniel var orden hon skrev.

Dannyboysjukan. Må läkarna aldrig finna någon bot.

Beowulf och jag

Stressig morgon. Och nu ska jag visst rusa iväg och se ”Beowulf” med två minuters varsel. Jag har inte så höga förväntningar.

——

Alltså seriöst, vad i helvete?! Här kommer jag ut ur biosalongen, övertygad om att jag sett ett pekoral av sällan skådat slag (eller ja, okej, en tvåa) och så surfar man in på Wikipedia och kollar runt lite, inser att de kunskapar jag skaffade mig om den riktiga ”Beowulf” när jag läste litteraturvetenskap är någorlunda intakta och att jag därmed kan skriva med gott mod att storyn som berättas i filmatiseringen är totalt snömos, men så scrollar jag längre ner och ser att recensenterna på Time, Rolling Stone, Empire och till och med Roger Ebert har strösslat superlativ över filmen.

Puh, det blev en lång mening, men återigen – vad i helvete?!

Tillbaka till vardagen

Måndag. Vardag. Åter till gruvan. Ännu en vecka fylld av … Augustläsning skulle jag tro, jag ska dels göra en inför-artikel framåt slutet av veckan och dels bevaka galan nästa måndag, och ännu finns uppenbara hål i min kunskap om nomineringslistan som måste täppas till.

Övrigt då? Tja, i dag ska jag knåpa ihop en artikel om Linda Leopolds ”Faghag”, texten ska dock ut först på torsdag enligt planeringen. Jag ska också putsa till min intervju med fotografen Timothy Greenfield-Sanders, som ska ut i morgon. Enligt SvD i dag är det världspremiär för utställningen på Wetterling Gallery i morgon, men ska man vara sanningsenlig så är det lögn eftersom bilderna sedan en dryg vecka visas på ett galleri i New York. Det gör ju dock inte utställningen mindre aktuell, bilderna är både otäcka och starka.

Och jo – jag ska skriva skönlitterärt den här veckan också. Eller åtminstone redigera text å det grövsta. Det börjar bli hög tid.

——

På tal om vardag: De senaste dagarna har det stått rätt mycket om att svenskarnas skuldberg bara växer. Själv insåg jag i går att jag för första gången sedan 2003 nu är skuldfri. För nej, jag räknar inte mina studielån som någon direkt skuld, CSN gav mig levnadsbidrag i fyra år och jag skulle aldrig någonsin vilja vara utan den tiden, så jag betalar gladeligen 1 200 kronor i månaden för det utan att blinka. Men det sabla bostadslånet jag släpat på i fyra år är nu alltså puts väck, och spenderbyxorna kan tas fram ur garderoben, strykas och sättas på. Yay!