Författare: Daniel Åberg

Värsta kapet!

I dagens Boklördag i DN skrivs det om blurbar, det vill säga små ryckcitat på omslag eller flikar där författarkompisar hyllar varandras böcker. Eftersom DN inte riktigt tror på det här med internet så ligger inte artikeln ute på nätet, så ni får tro mig på mitt ord.

Blurberismen är inte särskilt stor i Sverige ännu men på frammarsch och då främst inom den mer lättsmälta delen av litteraturen om mina egna iakttagelser är korrekta. Att det inte tagit fart här är inte så konstigt, jantelagen stipulerar att man inte ska förhäva sig och tro att man är något värd och därför bör man vänta med mössan i hand tills recensionerna ramlat in och är de goda så klipper man hövligt några citat till pocketen eller en andraupplaga, citat man inte bett om och som därför går fria när man ska ställas inför vem tror han att han är-domstolen.

I den anglosaxiska världen, där man mindre ofta står med mössan i hand och väntar på att det ska regna mannagryn från himlen, används det även inom den fina litteraturen. När jag intervjuade Naomi Klein häromveckan pratade hon lyriskt om hur hon fått en blurb till ”Chockdoktrinen” av sin idol John Berger, han skriver på fliken att boken både provocerar och lugnar, vilket hon tyckte var det finaste beröm hon kunde få.

Jag tror jag tänker börja använda mig av blurbar. Jag tänker nu inte främst på litteraturområdet – där har jag ju redan gått ett steg längre i och med att jag i går publicerade fyra blurbar om ett ännu inte ens färdigskrivet verk, avgivna av världens bäste Peter – nej, jag tänker mig ett större, mer privat sammanhang. Som i går kväll till exempel, då en kollega på TT:s julfest efter middagen spände ögonen i mig och undrade om jag hade någon flickvän. Nej, svarade jag sanningsenligt varvid kollegan replikerade men du är ju värsta kapet! och skakade uppgivet på huvudet och undrade vartåt världen var på väg.

Frågan är bara var man ska fästa de här små omdömena. En lapp i bröstfickan om man har skjorta, som sticker upp lite så där avslappnat nonchalant? Några rader i tusch på kinden? Upptryckta t-shirts? Så många frågor att ta ställning till.

julfest.jpg

Och jo, det är väldigt tidigt att ha julfest redan den 23 november.

En sprickfärdig ballong

Nej, det betyder inte per automatik att det är ett storverk. Ja, det kan fortfarande bli ett magplask utan dess like. Men faktumet att jag nu för första gången åtminstone låtit någon titta på delar av den nya romanen, de första fem kapitlen rättare sagt, och som svar fått ryckcitat i stil med jag tycker att det är riktigt bra och utmärkt tryck i berättandet och framför allt tycks du ha hittat tonen och vad gäller språket tycker jag att det är föredömligt effektivt samt du har något på gång som sannolikt blir bättre än ”Dannyboy & kärleken” får mig ändå att gå med lite lättare steg i dag.

Att boken bara är lite drygt halvskriven samt att det nog fanns en orsak till att jag släppte ifrån mig just de fem första kapitlen och inte hela klabbet låter vi vara ett par vilande faktum en dag som denna.

Segwaytomten och jag

Note to self:

Gå inte Västerlånggatan hem från jobbet när det sakteliga börjar lacka mot jul. När du bromsas av människoklungor som andaktsfullt verkar beundra den mysiga stämningen och de fina ljusen i skyltfönstren börjar vattnet koka så där jobbigt inombords igen, och när det pyser ut genom öronen där ipodlurarna redan sitter blir det kortslutning i hjärntrakten och du kan om du har otur brinna upp som vore du ett tidigt adventsljus på promenad.

Men så kommer i höjd med Mynttorget en man iförd full tomtemundering toppad med blåblinkande luva svagt framåtlutad rullandes på en Segway och du ler från öra till öra och tänker att världen väl kanske inte är så dum ändå.

Eller så är den just det och det är därför du blir glad.

Yes! Yes! Yes! in my backyard

Nej, jag är inte för alla idiotiska byggprojekt som lanseras, jag tyckte till exempel att kallbadhuset verkade rätt korkat, även om jag kritiserade proteststormen mot det ändå. Nej, det jag blir topp tunnor konfys över är att så fort någon vill göra en förändring i den här staden, så börjar folk yra om såren efter rivningen av Klara och att det minsann inte får göras några som helst ingrepp på Stockholms unika stadsbild, inte ens när byggnationerna ska ligga under mark. Nimby – not in my backyard – är det verkliga Stockholmssyndromet.

Därför gör det mig så himla glad att se att några valt att säga Nej! Nej! Nej! fast till helt rätt sak, och startat bloggen och Facebookgruppen Yimby – Yes in my backyard. Jag är redan devot anhängare.

——

Ah, nu är jag så där härligt uppeldad. Kanske borde gå ner till Odenplan och riva bort några röda balkongskynken.

——

På tal om positiva ändringar i den urbana stadsbilden skriver Anna Hellsten en lång artikel i På stan i dag om skybaren i Ska… förlåt Studenskrapan – som får det rätt fina namnet Och himlen därtill. Drinkarna kommer visserligen att kosta runt 150 kronor, men oj vad jag tänker häcka där när portarna slås upp i december.

What if

Jag är ju inte bara en elitistisk kultursnobb, jag är även något av en tekniknörd light. Och eftersom jag därtill är macnörd så tycker jag så klart att det alltid är jätteroligt när det görs narr av Microsoft. Och när jag i dag på IDG:s sajt såg den här lilla humortexten om hur det skulle sett ut om Microsoft legat bakom Gmail, kom jag att tänka på det numera klassiska klippet där en gammal iPodkartong görs om till en Microsoftprodukt. Fantastiskt rolig.

Att det senare visade sig vara Microsoft själva som låg bakom filmen, för användning internt i något sorts avskräckande utbildningssyfte, ger ju faktiskt Gates & Co viss humorkredd.

En fördel med rakad skalle

Driftstopp i den satans databasen hela natten igen, felmeddelande mellan kvart i tolv och tjugo i åtta, dåliga ursäkter från webbhotellet som lovar bättring, jag har sett formuleringarna tio gånger förut. Jag sitter här och kokar, det rinner ångande vatten ur mitt högeröra, det ser jättekonstigt ut, min kollega Erika är orolig men jag lugnar henne, säger att det är bra att kroppen får avreagera sig, bättre det än att jag exploderar, går bärsärkagång, slår sönder en av kaffemaskinerna i köket, river en bokhylla eller två, tröstäter.

Jag får gråa hår av det här. Tur att jag rakar skallen.

Harry Potter, vinklingen och jag

Gotta love them kvällstidningsvinklingar. Såväl Expressen som Svenskan puffar just nu på sina förstasidor för min text om Harry Potter. Texten är densamma på båda sajterna, förutom att Expressen satt en egen rubrik, lagt in ett par mellanrubriker och av någon anledning formulerat om ingressen. Men ändå, artiklarna framstår som två helt skilda väsen eftersom Expressen väljer att dra på det harmlösa faktumet att översättaren Lena Fries-Gedin uttrycker en personlig åsikt om att JK Rowling ibland upprepar sig. Oh the drama.

Om längdens betydelse

Det är underligt hur mycket i tillvaron som kan försvinna utan att man mår dåligt av det. Hur saker kan hyvlas av bit för bit, plockas undan lite här, lite där, tills man en dag inser att något väsentligt gått förlorat, utan att man egentligen vet hur det gått till. Det enda man vet är att det man nu har framför sig är väsentligt mindre än det gamla. Och hur man stirrar på det utan att vara säker på om det är bra eller inte.

Just nu talar jag inte om något annat än filmmanuset, även om det där känns applicerbart även på livets mer viktiga ting. Jag satt och hyvlade hela kvällen i går, putsade ner smörkniven, sandpapprade den, tog ett rejält bett här och där och till sist såg ögonen i kors av trötthet och jag hade lyssnat på Belle and Sebastians ”If your feeling sinister”-platta sju gånger enligt räknaren i iTunes. Ja, det är mycket men så hade jag inte hört den på säkert sex år heller.

Hur som helst, filmmanuset är nu nedkapat med cirka en femtedel av den ursprungliga längden. Lägg därtill att jag redan i ursprungsversionen hade kapat bort en … ja låt oss säga en fjärdedel av romanen. Och lägg därefter till att jag i den roman som gavs ut hade kapat cirka trettio sidor text från min ur-”Dannyboy”, och vi landar i en konklusion att det nu föreligger en filmmanusversion som ter sig rätt … kort.

Och jag undrar vad det är som försvunnit i alla dessa filningsprocesser. Vilka delar av mig som försvunnit utan att jag ens märkt det. Och om det gör något att de inte längre finns.

Köplust

Jag hade tänkt förbereda ett finfint inlägg i går kväll. Om hur jag drabbas av behovet att köpa elektronik när jag är bakfull. Om en febrig bilresa jag och Peter gjorde till Fisksätra för ett antal år sedan där jag kved av bakfylla i passagerarsätet och kände ett omättbart behov att köpa en X-box i Sickla för att lindra mina plågor. Hur jag kände samma cravings i går, men lyckades stilla begären genom att köpa tre röda soffkuddar på Åhléns istället. Om hur det kanske betyder att jag blivit vuxen. Eller kanske bara tråkig.

Men så kraschade en serverjäkel någonstans och min sajt låg nere hela natten och det blidde knappt ens en tumme.

Cut!

Ja jag säger då det. Här kapas det text å det grövsta – dialoger avrättas, händelser lider sotdöden och scenbeskrivningar putsas ner. För även om det sista visserligen inte gör filmen kortare, så gör det manuset det. Och just nu har jag blivit besatt av att sidantalet måste ner. Etthundranio nu. Klarar jag hundrafem utan att börja gråta? Inte utan brunch i magen i alla fall. Dags att bege sig.

——

Oh my goodness, trodde jag verkligen att det var trind som en gris jag behövde bli för att komma i rätt sinnesstämning för att kapa text? Kung Carls bakficka må ha ypperlig brunch, men påminn mig om att överförtäring av mat skapar paltkoma innan jag får för mig såna här dumheter nästa gång tack.