Schlageri schlagera men inte så mycket schlagerro

Det är ju den tiden på året. Schlagertiden. Alltså har jag tagit mitt pick och pack och styrt kosan mot spårvagnarnas förlovade land, faktum är att jag vaknade vid kvart i sju av det där omisskänliga tickande ljudet vid övergångsstället utanför mitt fönster.

Som vanligt bor vi på Hotell Onyxen, ett förtjusande etablissemang så nära Scandinavium att jag ibland om vinden kommer från rätt håll kan fånga upp det trådlösa nätverket från SVT:s pressrum inne i arenan från min hotellsäng.

Som vanligt när vi är ute och schlagrar oss runt landet gör vi en sajt som vi säljer till tidningarna runtom i landet. Där i finns även en blogg där jag och min kollega Schlager-Nisse rumsterar fritt. Nytt för i år är att vi jobbar med Bambusersändningar och Youtubeklipp på ett mer aktivt sätt än tidigare, kan nog bli roligt och jobbigt och enerverande. Så om ni inte kan få nog av mina skriverier föreslår jag att ni kollar in exempelvis UNT:s sajt, eller kanske HD:s om ni är mer sydliga i era breddgrader. Jag lär säkerligen bjuda på en del av klippen här också, faktum är att jag tror jag börjar redan nu, med presentationen av mitt hotellrum från i går eftermiddag.

DJtv i ett iTunes väldigt nära dig

Vem sa att bibliotek inte var heta? Vi behövde bara nämna ordet så rasslade det till utan dess like i den senaste upplagan av DJtv. Efter två dagar har #11 setts av lika många som det numera legendariska DJtv #1, visserligen rätt så hjälpt av en länkning från sajten Bibl feed där det visade sig hänga en hel drös debattsugna bibliotekarier, men ändå.

Hur som helst, det är dags att ta det hela till nästa nivå. Från och med nu finns därför DJtv att tillgå direkt via rss från Feedburner för den som så önksar. Men vad ännu bättre är – vi återfinns numera även som en videopodcast i iTunes store! Klicka på länken (iTunes kommer att dra igång), välj att prenumerera, och du kommer varje måndag att kunna ha ett rykande färskt avsnitt av DJtv i din iPod/iPhone när du går till jobbet/skolan/dagis.

En bättre start på veckan har jag faktiskt svårt att komma på.

DJtv #11 – Vad ska vi med bibliotek till?

Bibliotekens utlåning har minskat i elva år i rad enligt den senast publicerade statistiken. Antalet besök minskar likaså. Går det att bryta trenden, eller är det lika bra att lägga ner och satsa på vårdskolaomsorg? Eventuella svar på den frågan, plus insikter i våra egna generande biblioteksvanor, diskuteras i veckans avsnitt.


DJtv #11 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.

Länkar till sådant som nämns i inslaget:
Biblioteksstatistiken från Kulturrådet
Kvinnobiblioteket Björkskatan i Luleå
Dieselverkstaden i Nacka
Svensk Bokhandel: Försäljningen av böcker minskar kraftigt
Michael Dahlén: ”Nextopia”
Carl-Henning Wijkmark: ”Jägarna på Karinhall”

Nord och syd

Jag tänker ofta på hur skevt det är att Gästrikland hör till Norrland. Eller okej då, kanske inte ofta, men åtminstone någorlunda frekvent.

Pappa fyllde 60 häromveckan, i fredags reste jag norrut för att fira honom varvid en av dessa tankestunder inföll. Gästriklands och därmed också Norrlands sydligaste spets ligger i Gysinge, tolv mil norr om Stureplan. Gästriklands huvudort Gävle ligger 17 mil från Stockholm, för att ta sig till trakterna kring Sandviken där jag är uppvuxen åker man sedan två mil västerut.

17 mil. För att sätta det i lite perspektiv så återstår det från Gävle 116 mils bilkörning innan man kommer till Johannas hemby Vittangi. Ändå klassificeras båda platserna slentrianmässigt som Norrland.

norrland.jpg

Samtidigt hör Dalarnas fjällvärld, vars nordligaste delar ligger cirka 45 mil nordväst om Stockholm, till Svealand och är en del av civilisationen med stockholmslogik.

Kanske är det här en skitsak, en petitess utan orsak att fästa sig vid. Men för oss som hamnat i skarven, vi som kallats norrlänningar av sörlänningar och sörlänningar av norrlänningar, blir det ibland rätt påtagligt och det stör mig.

00-talisterna talar

Missa inte det långa samtalet mellan Jerker Virdborg och Daniel Sjölin i dagens Boklördag i DN. Jag är lite för mycket på föräldrabesök i Gästrikland för att komma med några egna reflektioner, men min personliga ståndpunkt ligger mer åt Virdborg än Sjölin, så mycket kan jag säga. Men en fin text med många kloka åsikter från båda håll om tillståndet i den yngre litteraturen anno 00-tal.

Och för den delen verkar det vara så som jag skrev i veckan när det gäller Boklördag. Plocksidan är borta, och sidantalet sedan årsskiftet minskat. Trist.

I dag-listan

Jösses Amalia det var länge sedan jag var så här tom i huvudet. Jag meddelar bara följande:

1. I dag ska jag gå och kolla på en XLR till RCA-adaptermojäng (hona till hona). Jag ska eventuellt också i samma veva göra ett inköp av en självmatande mikrofon.

2. I dag ska jag välja ut en vinjettbild och ett klatschigt vinjettnamn. Det finns en övervägande risk att det blir samma gamla vanliga Dannyboy.

3. I dag ska jag åka till Gästrikland och fira pappas 60-årsdag.

——

Jag blev lite osäker på om en mikrofon som drivs av egna batterier verkligen kallas självmatande, och gjorde som man alltid gör – googlade. Den allvetande skräphögen svarade:

Menade du: självhatande mikrofon

Jag vet inte riktigt. Gjorde jag det?

Vi vill ha in några sjysta restriktioner här, tack.

Alltså skivbolagsbranschen. Man vill ju bara gråta.

Jag må ha haft mina invändningar mot Spotify men i grund och botten är jag så klart för att det ska gå bra för dem, de har potential att få till stånd en jättebra tjänst.

Men alltså skivbolagen. Man vill ju bara lägga sig ner och gråta.

Nu har Spotify tvingats meddela att skivbolagen krävt att viss musik ska plockas bort. Annan musik ska bara få spelas i vissa länder.

För ett ögonblick trodde jag att skivbolagen kanske hade börjat … ja, tänka. Den villfarelsen blev inte långvarig.

Våga släppa taget

Jag vill bli helt klar med boken nu.

Jag vill kunna titta på texten och den ska säga jag är färdig nu och jag ska le tillbaka och nicka och svara ja det är du med ett leende i ansiktet och jag ska våga släppa taget om staketet, klappa dig en sista gång på huvudet och vinka och med någorlunda bestämda steg gå iväg utan att titta tillbaka mer än en, kanske två gånger bara för att se efter att du verkligen har det bra, att du är trygg och färdig och välmående och kan interagera med andra på helt egna ben. Låta dig leva ditt eget liv.

Men.

Inte riktigt än.

Dags för bokbranschen att sluta mobba mp3-boken

Alltså jag kan inte riktigt släppa det här med ljudböckerna och ”minneskort med sladd och usb-kontakt”-lösningen som vi pratade om i måndagens DJtv. Ju mer jag tänker på det desto konstigare blir det.

Om jag har förstått det hela rätt så är mojängens uppgift enbart att se till så att boken – i form av en mp3-fil som sparats på minneskortet – ska kunna förflyttas till datorn. Den kan inte användas på något annat sätt, den är ett kärl med en försvinnande kort och enahanda livscykel.

Men varför i hela fridens namn väljer man då att uppfinna hjulet på nytt, när exakt samma resultat uppnås med hjälp av en cd-skiva på vilken man placerar samma mp3-fil? Varför skapa en helt ny pryl med alla kostnader det för med sig, när man redan i dag har en produkt som gör det här? Det finns ju redan mp3-böcker, de består av en cd-skiva som du stoppar i datorn och kopierar över till hårddisken och sedan tankar över till din mp3-spelare om du vill. Exakt samma sak. Och nej, jag har inga siffror på det men jag vågar lova att materialkostnaden för en cd-skiva är betydligt lägre än för sladdmojängen.

Okej, visst, det existerar i dag datorer som inte har cd-enhet, samtidigt som det troligen inte existerar konsumentdatorer som saknar usb-ingång. Men målgruppen för den här mojängen är ju inte tonåringar som fått en netbook för att kunna blogga på, målgruppen är kvinnor på 40+ som förväntas vara rädda för teknik. Och de har utan tvekan cd-enhet på sina datorer.

Mp3-böcker har dessutom en annan fördel förutom att de redan existerar. De kan spelas direkt i de allra flesta cd-spelare, man behöver inte ens tanka över dem till datorn, bara att stoppa i vardagsrumsstereon och trycka på play, något jag skrivit om tidigare.

Fast det är klart, en sak skiljer ju. Usb-mojängböckerna ska kosta 250 kronor att köpa, mp3-böcker kostar runt 150-200.

Högre vinstmarginal. Det var där skon klämde.

Nej nu går skam på torra land

Jag har ju skrivit lite om min kollega Kalle Dixelius debutroman ”Toffs bok” – releasekalas och livesändning förra veckan bland annat – och i dag var så dagen T som i Toff, med recensioner lite här och där med både hiss och diss. En som sannerligen hissar är Bodil Juggas i min modertidning Arbetarbladet vilket glädjer mig eftersom jag alltid blir stolt när människorna där hemma gör fina saker.

Men. För det brukar ju finnas det.

I recensionen skriver hon:

Kalle Dixelius är den tredje debutförfattaren på kort tid med bakgrund som journalist och filmrecensent på nyhetsbyrån TT Spektra. Tidigare kollegan Erik Helmerson gav nyligen ut en relationsroman, ”Blixthalka”. Tidigare kollegan Daniel Åberg skrev ”Dannyboy & kärleken”. Skrivarbegåvade Stockholmskillar, med sinne för dramatik och uppfödda på roadmovies – som söker större utmaningar. Nej, det kanske inte är ett så underligt sammanträffande ändå.

Men Dixelius sticker ut. Science fiction! Som nästan helt saknar tradition i Sverige. Ett lika osannolikt tilltag som John Ajvide Lindqvists vampyrer. Bara det.

Och vafalls! Min bok handlade ju om en kille som går runt på Stockholms gator iklädd frack med en tjej i släptåg som kräks över elskåp! Finns det fler böcker med den handlingen än det finns dystopiska stockholmsskildringar?

Nej just det, det gör det inte.

Lördagsböcker var det både här och där

Lite i smyg har även Svenska Dagbladet dragit igång en litteratursatsning på lördagarna, det var väl bara en tidsfråga, DN har haft sin Boklördag ett bra tag nu och det torde finnas annonspengar att tjäna även för Svenskan om de kan poängtera att de har en lördagsnisch, och nej, man ska väl inte glömma att det ser snyggt ut ur läsarsynpunkt heller. Visst kan man tycka att det är ett simpelt apa efter-trick, men att tidningar följs åt i sina ageranden är knappast något nytt, det finns exempelvis mig veterligen ingen naturlag som säger att man måste recensera skivor på onsdagar men ändå har det blivit legio på senare tid – även vi skickar sedan ett år tillbaka ut våra skivrecensioner på tisdagar så att kunderna ska kunna publicera dem i tidningarna dagen därpå.

Nåväl, nu var det ju litteraturen det här skulle handla om. SvD väljer helt enkelt att kalla sin lördagssatsning för Böcker, premiärhelgen bestod av två reportagesidor samt två recensionssidor med lite plock i botten, något av en smygsatsning som sagt, kanske ska det växa, jag hoppas det för ambitionen är ändå god och jag gillar riktade satsningar. Någon nätdel i stil med DN Bok finns ännu inte, men kanske kommer det, det ryktas ju att SvD:s sajt är under omgörning och även kulturen ska ju få sig en omstöpning men så länge jag kryddar mina påståenden med ryktas och ju och kanske är det väl egentligen lika bra att jag håller snattran och inväntar verkligheten.

Och är det för den delen bara jag eller har DN:s Boklördag blivit tunnare sedan återkomsten efter jul- och nyårshelgerna? Jag vill minnas att jag inte sett några bokplocksidor i år, och sidantalet har även i övrigt känts tunnare. Nu är visserligen inte januari årets tyngsta romanmånad, men ändå, jag är övertygad om att det gått att fylla utrymmet.