Författare: Daniel Åberg

För ett par veckor sedan pratade jag och Johanna i DJtv om bibliotekens sjunkande besöksstatistik, och nämnde att stockholmare är sämst i landet på att nyttja sitt bibliotek. Vi spekulerade i att det kanske berodde på att tillgången till köpelitteratur var så mycket större här, samt att det finns andra kulturinstitutioner som lockar jämte biblioteket, vilket inte alltid är fallet på mindre orter.

Men nu efter att jag hängt på bibblan några dagar den här veckan och funderat en del över saken undrar jag om det inte också beror på att Stockholms stadsbibliotek på vissa sätt är så urbota dåligt.

Missförstå mig inte helt nu. Gunnar Asplunds skapelse är fantastisk och att gå upp för trappan in i rotundan är en skönhetsupplevelse. Men det är också just där skon klämmer, Stockholms stadsbibliotek är ett museum, fullständigt missanpassat för biblioteksbesökare på 2000-talet. Det är ett hus byggt för att imponera, för att sätta Stockholm anno mellankrigstiden på världskartan, för att få åskådaren att känna vördnad inför litteraturen.

Nu har på typiskt Stockholmsmanér planerna på ett ny- eller tillbygge, som skulle gett biblioteket tillträde till sin egen tidsålder, tagit några resoluta steg bakåt. Nya utredningar ska göras, stopp i maskinen, tillbaka till ritbordet – en ny tävling med nya förutsättningar vore väl smaskens? – planerna har stoppats hurra! skriker de som vurmar för 1930-talet, denna mytomspunna era som stockholmare verkar älska så mycket att orden Stadsbibblan och Slussen numera rimmar i Stockholm.

Men okej. Vi får dras med det otidsenliga biblioteket för en lång lång tid som Håkan Hellström sa. Låt oss göra det bästa av det. Börja med att slänga ut studenterna.

Missförstå mig inte helt nu heller. Jag går själv dit för att använda mig av studieplatserna, det är där jag suttit och redigerat de senaste dagarna. Men trots att jag gärna skulle fortsätta hänga i trakterna kring det magnifika runda rummet tycker jag ändå att bibliotekets yta är helt felutnyttjad. Jag kanske har missat något, men jag tycker verkligen att ett modernt bibliotek bör ha sina huvudområden samlade tätt intill varandra, att det är vad som skapar ett levande bibliotek med genomströmning av människor och naturliga mötesplatser.

På Stockholms huvudbibliotek känns det som att man tänkt ungefär tvärtom. Säg att mamma-pappa-barn går i samlad tropp till biblioteket en lördag förmiddag. Säg att den ena vill kolla upp några skönlitterära titlar, den andra vil läsa en tidskrift och den tredje är sugen på barn- och ungdomsavdelningen. De måste då göra upp om att ses igen vid en given tid på en given plats om de ska kunna göra sina ärenden simultant. För på Stockholms huvudbibliotek ligger tidskriftsavdelningen en promenad bort, en bit upp i backen mot Odenplan i ett av de där annexhusen som alla plötsligt började älska när de skulle rivas, och barn- och ungdomsavdelningen är placerad på rejält avstånd nere i foajén – man vill ju inte att barnskratt ska höras gubevars! Var sak på sin plats. Och får man ett infall att kanske låna en av de där skönlitterära titlarna som ljudbok istället, ja då är det ut ur rotundan ner genom trappan, till vänster genom ett bunkerliknande rum, och sedan vänster igenom ännu ett bunkerrum bort mot den bortre utgången i huvudhuset. Där hittas de.

Detta alltså samtidigt som de tre stora salarna som flankerar rotundan består av studieplatser med facklitteratur längs väggarna, böcker som visserligen fyller ett viktigt syfte, men vars attraktionskraft torde vara svagare än tidskrifternas samt barn- och ungdomslitteraturens. Ändå tillåts den här mer perifera litteraturen dominera stora delar av byggnaden.

Ur mitt perspektiv känns problemet enkelt att lösa. Flytta studieplatserna till den nuvarande barn- och ungdomsavdelningen samt till tidskriftsannexet, och flytta in de verksamheterna kring rotundan istället. Studenterna vill ju ha lugn och ro, och har i nio fall av tio med sig egna böcker, varför ska de sitta i direkt anknytning till bibliotekets huvudrum? Den enda anledning jag kan se är att Stockholms stadsbibliotek är en plats där litteratur ska vördas som vore det 1930-tal, där studier är viktigare än spontana upptäckter, där tyngden av rotundans rymd ska kännas som ett ok över alla som träder inom dess rund.

Jag är övertygad om att personalen gör allt de kan för att skapa en så bra atmosfär som möjligt, men Gunnar Asplunds byggnad verkar inte tillåta det. Stockholm förtjänar ett riktigt stadsbibliotek. Hoppas det får byggas under min livstid.

Vi såg ”Revolutionary Road” i går kväll, bara timmar efter att jag avslutat lyssningen av den som ljudbok. Det var fascinerande att ha romanen så löjligt färsk i minne när urladdningen brakade loss på duken, och för ovanlighetens skull kände jag verkligen den där boken är mycket bättre än filmen-känslan som människor alltid ska dra upp ur rockärmen när man ska vara korrekt.

Men här, med romanens skärpa och ändlösa dialoger inte bara vagt skvalpande i bakhuvudet utan klart och tydligt förankrade i pannloben, kändes filmen … slät. Självklart måste den väldigt texttunga romanen skäras i för att yxas in på två timmar – fasiken, även jag fick skära bort en hel del ur ”Dannyboy” när jag skrev filmmanuset och ”Revolutionary Road” är bra mycket tjockare och tyngre – men mitt bestående intryck var att de ofta fokuserade fel, måna om att hela tiden föra handlingen framåt där boken under långa stunder stannade upp, stod och stampade, backade och sedan svängde åt sidan utan att det någonsin kändes krystat.

På bio är den enda riktningen framåt, visserligen med flera minnesvärda explosioner längs vägen, fram till det oundvikligt tragiska slutet där regissören Sam Mendes av oförklarlig anledning väljer att göra små korrigeringar i historien. Dessa medför att Frank Wheeler – och indirekt hela den manliga medelklassen – framstår som mycket mer sympatiska än i romanen. Med tanke på att författaren Richard Yates inte lär ha varit mycket för det här med kvinnans frigörelse, måste det sägas vara en rätt anmärkningsvärd prestation.