Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 15 mars.
——
Det senaste decenniet har den digitala delen av bokbranschen stigit som en raket medan den fysiska bokhandeln tagit åtskilligt med stryk. Men har vinden börjat vända? Ett par nyligen släppta rapporter antyder det.
Antalet bokhandlare har stadigt minskat i Sverige de senaste femton åren. Men i en rapport som nyligen publicerades av Bokhandlareföreningen finns tecken på att en förändring är på gång. Bokhandelsekonomen Leif Olsson har gått igenom det senaste kvartsseklets utveckling (eller snarare avveckling, skulle väl vissa säga). Det kommer knappast som en överraskning att resultatet som helhet är dystert – ”bokhandelsdöden” är ingen myt utan var tredje svensk bokhandel lagts ner sedan millennieskiftet. I dag saknar majoriteten av landets kommuner egen bokhandel – 148 står utan och 142 har en eller flera, för att vara exakt.
Undergångsstämning? Nej, Leif Olsson är försiktigt positiv i sin slutsats, han tycker sig se ett begynnande trendskifte. Den dramatiska vågen av nedläggningar har klingat av – från 2010 till 2015 försvann 49 bokhandlare, mellan 2015 och 2020 var nedläggningarna 46, men motsvarande siffra för åren 2020 fram till dags dato är bara 18. Tittar man enskilt på året 2024 ökade till och med antalet bokhandlare i landet – kors i taket!
Några alltför stora växlar ska dock kanske inte dras av fjolåret. Men oavsett vad – Leif Olsson ser glaset som halvfullt. Visst har han förbehåll – utvecklingen ”kan” tyda på ett trendskifte skriver han, och tillägger ”åtminstone är detta min förhoppning”.
En kul sak i rapporten är att han gör ett försök att lyfta fram de svenska kommuner som i dag inte har någon bokhandel men som sett till folkmängd och befolkningsutveckling borde kunna ha det. Bland de med allra bäst förutsättningar återfinns ingen i Västerbotten, men såväl Vännäs som Nordmaling lyfts fram som platser där det med lite jävlar anamma borde kunna bära sig – båda har nämligen bättre befolkningsunderlag än den kommun i Sverige som är minst med egen bokhandel (vilket är Karlsborgs kommun i Västergötland). Särskilt Vännäs med sitt växande invånarantal ligger bra till.
Ett andra tecken på att vinden börjat vända för den fysiska boken återfinns i den årliga officiella försäljningsstatistiken, som även den nyligen presenterats.
Precis som i fallet med bokhandelsrapporten behöver man tolka siffrorna med viss välvilja för att känna medvinden i ryggen, men faktum är att det ändlösa fall av krympande upplagor som pappersboken befunnit sig i har börjat stanna av. Det pågår fortfarande ett skifte där lyssningsvolymerna för ljudböcker ökar och försäljningen av pappersböcker minskar, men 2024 var förändringen på sin lägsta nivå någonsin sedan den här statistiken började tas fram för sju år sedan.
Betyder det här att vi börjar närma oss en stabil punkt? Ett läge där den fysiska bokhandeln och den digitala ljudboksmarknaden närmar sig ett jämviktsläge eller varför inte borgfred? Omöjligt är det inte, vilket så klart är glädjande.
Men innan vi korkar upp champagnen måste vi kanske fundera över vad en sådan här jämvikt innebär. Får vi två separata kretslopp för litteraturen nu? Under Littfest diskuterades just detta på ett branschseminarium med rubriken ”En bok för några?” som antydde just detta. Vad händer med ett samhälle där den fysiska bokhandeln visserligen överlever, men bara i en minoritet av våra kommuner? Slits landet isär än mer?
Om du bor på en av alla dessa platser där bokhandeln inte längre finns, vem tar då ansvaret för att tipsa dig om boken du inte visste att du ville läsa? Vi kan visserligen handla böcker som aldrig förr via Adlibris och Bokus – men tips om oväntade guldkorn? Nja, de puffar främst för det som redan säljer, och de digitala ljudbokstjänsterna à la Storytel och Bookbeat fungerar på liknande sätt. Och vem ska bjuda in författare till fysiska möten med läsare i kommunerna utan bokhandel? Biblioteket? Visst, men de slåss också sedan länge mot sjunkande resurser. En bättre (och mer frikostig) statlig kulturpolitik? Det ligger tyvärr inte heller i tiden.
Paneldeltagarna på Littfestseminariet hade inga direkta svar. Inte jag heller, tyvärr.
Vi får klamra oss fast vid det som rapporterna ändå pekar på: Om vi kisar ordentligt så pekar saker åt rätt håll.