Månad: februari 2010

Jag har dragit på det en smula eftersom jag inväntat några recensioner som jag vet är på gång som jag tänkte ta i samma veva, men de verkar ack så saktfärdiga, så vi kör ändå. Jag kategoriserar som tidigare nämnt under omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat:

Bra. Eller ja, egentligen vet jag inte om den korta texten i fredagens Svenska Dagbladet bör kallas för en regelrätt recension, snarare är det väl en kort reflektion över min romans placering i det litterära landskapet. Och där tycker jag ändå att Elise Karlsson på det korta utrymmet sätter fingret på en intressant punkt, nämligen det här med att aktivt försöka placera sitt författarskap någonstans i mitten mellan Denise Rudberg och Sara Stridsberg, alltså topplistebrett på ena sidan, och stipendiesmalt på den andra. Det här är något jag har skrivit om i bloggen flera gånger, och det är en personlig filosofi som går djupare än så, min strävan efter att kunna fungera i båda läger är själva essensen i min gränslösa kärlek till Pet Shop Boys, som likt få andra moderna popakter under 25 år lyckats vara både ett Trackslisteband och en kritikerfavorit, en balansakt Neil Tennant beskrev perfekt redan 1988 i textraden Che Guevara and Debussy to a disco beat. Frågan är dock hur enkelt det är att göra den där balansgången, att aktivt försöka söka den där platsen, i dagens litteraturklimat. Kanske är det så illa att litteraturen håller på att bli så polariserad att publiken mittemellan ytterligheterna inte längre kommer att finnas. En del tyder på det, och det är ju också i mellanskiktet som den stora utrensningen av författare sägs ske på de stora förlagen. Vi får väl se helt enkelt. Jag kommer hur som helst att kämpa för min rätt att befinna mig där, kosta vad det kosta vill.

I dag har den väldigt ambitiösa bibliotekssajten Mina Bibliotek publicerat en lång intervju med mig. Fin! Om jag tillåts säga det själv.

Följande gick alldeles nyss ut som ett pressmeddelande från Sockerförlaget:

För en vecka sedan gav Sockerförlaget ut Daniel Åbergs nya roman ”Vi har redan sagt hej då”. Utöver traditionell utgivning i tryckt form lades även boken ut för gratis nedladdning som e-bok utan kopieringsskydd. På fem dagar har romanen nu laddats ner över 600 gånger. På en e-boksmarknad där få titlar kommer upp i ens en tiondel av det totalt, är det en sensationell siffra.
– Visst haltar jämförelsen en smula – min roman kan laddas ner kostnadsfritt och saknar de kopieringsskydd som hittills förstört läsarnas upplevelser, men det är hur som helst en jätteframgång utan tidigare motsvarighet i Sverige. Det här visar att det finns ett sug efter e-böcker, det gäller bara att erbjuda läsarna ett format som går att använda, säger Daniel Åberg.

”Vi har redan sagt hej då” erbjuds i flera filformat, men iPhone-versionen står för mer än 90 procent av nedladdningarna.
– Enligt färska siffror finns det 350 000 iPhones i Sverige, så den potentiella marknaden är redan enorm. Men hittills har det varit väldigt krångligt att få in svenskspråkig litteratur i iPhonen, dels har utbudet varit minimalt och dels har kopieringsskydden ställt till det. Jag ville göra det löjligt enkelt för läsaren. Det krävs bara ett enda klick i iPhonens webbläsare för att du ska kunna börja läsa min roman i telefonen, säger Daniel Åberg.

En ny generation e-böcker är nu på väg att sakta rullas ut även kommersiellt på den svenska marknaden i regi av e-boksdistributören Elib. Vattenmärkning ska ersätta kopieringsskydden och därmed kommer e-böcker att kunna läsas i stort sett på vilken e-boksläsare som helst, inklusive iPhone.
– Det är en rolig utveckling som jag tror att alla applåderar, säger Daniel Åberg.

Jag är faktiskt rätt stolt om jag tillåts säga det själv. Och det får jag ju, på min egen blogg och allt.

Mycket tjat om e-boken nu, men jag vill bara meddela att nedladdningssidan nu är uppdaterad så att det inte behövs några krångliga omvägar när e-boken ska laddas ner till iPhone/iPod. Surfa in direkt på nedladdningssidan med iPhonen, klicka på iPhone-versionen av romanen och voila – Stanza startas och du har ”Vi har redan sagt hej då” i din telefon, redo att läsas.

Ja, förutsatt att du har appen Stanza installerad i din lur vill säga. Men det har du väl?

En sak jag har inte riktigt har tagit tag i är införsäljningen till fysiska bokhandlare. Jag har – kanske överdrivet mycket – fått för mig att det knappt är någon idé, det har pratats så mycket om centraliserade inköp bland de allt mer topplistebetonade bokhandelskedjorna de senaste åren att det känts som att det vore att kasta tid och energi i sjön att ens försöka, bättre då att lägga krutet på att pusha för nätförsäljningen istället.

Men jag vet inte. Kanske svartmålar jag för mycket, och kanske är det viktigare än jag inbillat mig att finnas i den ”vanliga” bokhandeln. Och jag har faktiskt mejlat till den som är ansvarig för inköp centralt på Akademibokhandeln. Responsen har dock än så länge varit … sval, kan vi väl säga.

Bättre respons fick jag när jag kontaktade de oberoende boklådorna i Stockholm. Åtminstone hälften svarade, och således finns nu ”Vi har redan sagt hej då” att köpa över disk hos Hedengrens på Stureplan, i Pocketshop i Västermalmsgallerian samt på Papercut på Söder. Bra geografisk spridning med andra ord. Spring och köp! Det kan inte annat än leda till att de tar in fler.

——

Och på tal om nätförsäljning. Just i detta nu ligger min roman återigen på förstasidan hos både Adlibris och Bokus. Yay!

Jag har suttit och pysslat i den arla gryningen för att fixa till en särskild iPhone-version av ”Vi har redan sagt hej då”. En uppmärksam läsare såg nämligen att den allmängiltiga läsplattefilen jag publicerat betedde sig underligt i iPhonen om man använde något av de specialteman som finns inlagda i läsarprogrammet Stanza. Själv är jag ju en så avskalad basicperson att jag inte ens visste att man kunde frångå standardtemat som programmet kommer med, så jag hade i godan ro trott att vit bakgrund och svart text, det var grejen det. Men nu vet jag bättre.

Hur som helst, den nya versionen fungerar i alla möjliga och omöjliga Stanza-lägen, och hittas på nedladdningssidan. Ladda och läs!

Jag får erkänna att jag tänkte mig för både en och två gånger innan jag gjorde det. Det här med att gå ut och kommentera recensioner av sin roman är inte helt okontroversiellt. Som författare förväntas jag stillasittande och helst med stängd mun ta emot recensionerna oavsett om de är bra eller dåliga, börjar man reflektera och eventuellt till och med ifrågasätta är man bråkig, bryter mot spelets regler, ruckar tillvarons ordning.

Självklart bör jag som författare inte reagera snarstucket eller idiotförklara recensenten, jag har sett sådana exempel och håller med om att det inte är snyggt – även om det kan vara uppfriskande att se även sådana uppenbart ärliga utanpåskinnetreaktioner. Sedan bloggvärldens genombrott och de kommentarsfält som följt i dess spår har det ju blivit oändligt mycket enklare för författare – eller musiker, filmregissörer eller vad man nu månde pyssla med – att själva ge sig ner i syltburken. Så länge det sker med stil och äger rum på saklig nivå tycker jag att det är bra, är man som recensent beredd att leverera en offentlig åsikt om något bör man även acceptera att man kan få mothugg, även av den recenserade. Det ser jag inte som kontroversiellt.

Men det är ju det ändå, på något vis. Det visar om inte annat den korta artikel som Arbetarbladet i dag publicerat, där man skriver om min kritik av kritiken, och således kontrar med kritik av kritiken av kritiken. Även om texten (osignerad på webben, men enligt pappersupplagan skriven av kulturredaktören Bodil Juggas) inte säger det rent ut, så anar jag lite av det jag försöker beskriva ovan, det finns en obestämd udd däri som säger att det inte är helt okej att jag yttrar mig, att jag inte borde reflektera kring vad recensenter anser om det jag har skrivit. Jag tycker det är lite konstigt, och en smula tråkigt. Borde det snarare inte berika samtalet om litteraturen om den kritiserade deltar i debatten?

Sedan vill jag även protestera lite mot formuleringen i texten. Jag anser inte att jag recenserar recensionerna, mitt syfte är att sammanfatta samt i vissa fall kommentera dem, det finns en skillnad däri.

Och jodå, självklart har jag kommenterat texten hos Arbetarbladet. Så nu är vi på kritik av kritiken om kritiken av kritiken-nivå.