Recensionsgenomgång #5

Så kom den då till sist, den första sågningen. Ergo, studentkårens tidning i Uppsala, drämmer till. Jag kategoriserar som tidigare med omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat.

Dålig. Malin Nauwerck som recenserat för Ergo ger inte mycket för ”Vi har redan sagt hej då”. Övriga recensenter har hittills, trots huvudpersonen Filips tveksamma levnadssätt, fallit för samt hejat på honom ändå, men så har verkligen inte skett här. Recensentens syn summeras rätt bra av meningarna Den unge mannen och kvinnorna ligger med varandra, men mannens liv är ändå tomt, buhu och Hos Åberg är Stockholm inte ett tillstånd utan en tom kuliss och därför skiter jag ganska mycket i om det är på just Pet Sounds han blir full en torsdag eller inte. Jag ska inte gå i långrandig polemik, men två detaljer:  1) Malin Nauwerck tycker att det stryks hårslingor ur ansiktet alldeles för många gånger i berättelsen, och hon citerar ur romanen att hårslingestrykandet sker på ett ”alldeles speciellt sätt”. Något sådant citat finns dock inte i boken. 2) I sista meningen skriver hon att kulturarbetarverkligheten måste beskrivas på ett helt annat sätt för att ha någon som helst chans hos de människor den handlar om. Okej om inte hon i sin roll som kulturarbetare känner igen sig i min roman, men hur vet hon att ingen gör det? Det är att ta på sig väldigt stora skor.

Jättebra. Först en brasklapp – Isobel Hadley Kamptz och jag är bekanta. Det hon skrev i sin blogg i går bör ses ur det ljuset, men om jag känner henne rätt så skulle hon inte ha ödslat tid på ett inlägg om min roman om orden hon skrev inte var ärligt menade. Dessutom får jag erkänna att jag gärna låter Isobel, i sin roll som kulturarbetare i 30-årsåldern i Stockholm, stå i kontrast till recensionen ovan. Hennes fras en alldeles glimrande liten kärleksroman är något jag kan leva länge på, och jag håller det inte för otroligt att det är en framtida blurb på ett pocketomslag.

Recensionsgenomgång #4

En till tidningsrecension har trillat in. Jag kategoriserar som tidigare nämnt med omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat.

Bra. När Johanna ringde mig förra onsdagen för att berätta att jag var recenserad i den dagens Expressen lät hon bekymrad på rösten. Vadå, är det en sågning? frågade jag. Hon slirade på svaret – njaae, men … tja, alltså och sedan hade jag hittat den själv på nätet, ögnade snabbt igenom och men vadå, det här är ju bra! och Johanna tycker du? med förvånad röst. Och ja, det tycker jag. Nina Lekanders recension är rätt likartad den hon gav mig för ”Dannyboy & kärleken” för knappt fem år sedan, hon verkar tycka ungefär samma saker om de två romanerna, bara det att den här recensionen är ungefär dubbelt så lång och känns mer på riktigt. Faktum är att det här är den längsta recension jag någonsin fått i en rikstidning. Visst, det är en dubbelrecension tillsammans med Pernilla Glasers ”40 minus”, men av de totalt 3200 tecknen handlar 2200 om min roman, och Lekander har – även om hon verkligen inte faller helt pladask för den – tagit den på allvar, vilket gör mig genuint glad. Allra mest gläder det mig att hon skriver att det hon främst uppskattar är de fördomsfria kvinnoskildringarna. Hon är visserligen inte först med att skriva att hon gillar kvinnorna i boken – många har skrivit att de tycker särskilt mycket om Iris – men just det där med att hon betonar det fördomsfria gillar jag. Tack för det.

”Sömnbristen är ju å andra sidan ypperlig träning”

Prind on demand-distributören Publit, som jag ju använt för att trycka ”Vi har redan sagt hej då”, har publicerat en intervju med mig där jag lägger ut texten om mina upplevelser kring utgivningen. Väl värd att läsa, om ni frågar mig. Och det gör ni ju. På något sätt. Eftersom ni är här inne och läser.

DJtv #52 – Hata sport! Älska kultur!

Vinter-OS i Vancouver har börjat, och som ett brev på posten drog också debatten igång om att sportsändningar knuffar undan kulturen. Särskilt utsatta i dessa OS-tider är dessutom kulturälskande kvinnor, har vi fått veta. Vi är rätt trötta på det här schablonartade motsatsparet, i år frammanad av debattsajten Newsmill, och presenterar i veckans avsnitt således lite fakta utifrån dessa frågor: Är det sant att idrotten är mer gynnad än kulturen? Är det bara sport som sänds i tv? Och är verkligen kvinnorna undanskuffade i idrottsvärlden i allmänhetens ögon? Chockerande svar utlovas!

Och kolla även in DJtv #7, där vi diskuterade ämnet idrotten i litteraturen.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Vad är det som pågår? Livet.

Det vanliga livet tickar på trots att jag tillfälligt hänger i Melodifestivalland. I torsdags recenserades ”Vi har redan sagt hej då” rätt så stort uppslaget på Expressens kultursidor – kommentar kommer när jag återkommit till vardagen – och i går kom en ny beställning från Pocketshop, den första laddningen exemplar i butiken i Västermalmsgallerian har sålt bra, så nu vill de ha fler. Hurra! Spring och köp om ni råkar ha ha vägarna förbi, så att de plockar in den till fler butiker också. Så här såg det för den delen ut förra helgen, när jag var på Kungsholmen och smög:

Pocketshop Västermalmsgallerian

Och just det ja, det går att shoppa ”Dannyboy & kärleken” extra billigt på Adlibris just nu, i deras bokrea. Skynda fynda!

Kreddtalibanerna och jag

Hepp, ser man på. Det är ju min intervju med Anna Maria Espinosa som Fredrik Strage tar avstamp i när han i dag toksågar den ondskefulla Melodifestivalen i Dagens Nyheter.

Jag kan tillägga att det var ytterst nära att det nu bevingade uttrycket kreddtalibaner aldrig fick se TT-linans ljus eftersom det kändes som ett väldigt o-TT:igt ord att skriva, särskilt då det i måndags när jag skrev artikeln inte gav en endaste träff på Google och därmed kan sägas ha varit ickeexisterande. Men vi tyckte det var ett rätt träffande uttryck, och lät det passera. Dock fick jag som ett brev på posten redan dagen därpå ett läsarmejl, där någon ifrågasatte mitt ordval.

Oh well. Strage driver tesen att Melodifestivalen är ondskefull eftersom den är som en blobb av uselhet som lägger sig över allt. Ett undantag från uselheten finns – pausunderhållningen i Karlskrona 2008 då Kristian Luuk dansade med Anna Vnuk till tonerna av Daft Punk. Och det är ju trots allt en rätt tröttsam kreddtalibaninställning tycker jag. För nej, all musik som kommer ur den här festivalen är verkligen inte bra. Men att allt skulle vara skit? Det är så klart inte sant.

Döm själva – är det här det enda kvalitativa som Melodifestivalen någonsin fått ur sig?

Och aldrig skola de mötas

Newsmill har ju beställt en ”vi som älskar kultur hatar fucking jävla OS”-kampanj som dragit åt sig rätt mycket intresse, förutsägbart nog. Jag tillhör ju dem som tycker att vi alla ska leva sams och i fred och gärna tillåtas gilla såväl Melodifestival, längdskidåkning, Nobelpristagare i litteratur samt Coke Zero om vi vill göra det – dessutom på en och samma gång – så jag får väl erkänna att jag tycker att kampanjen är lite tröttsam.

Men hur som helst – det här med kulturvärldens ryggmärgsilskna förhållande till sportvärlden var ju något vi pratade om i ett av de allra första avsnitten av DJtv. Dags för en repris!

DJtv #7 – Daniel & Johanna pratar litteratur from DJtv on Vimeo.