Nästan 1,2 miljoner såg Barack Obamas installationstal på svensk tv i går. Det är en högre siffra än vad TV4:s ”Stjärnor på is” hade i snitt på bästa sändningstid på lördagskvällar i höstas.
Månad: januari 2009
En sten föll från mitt hjärta
Jag lät till slut Johanna läsa de fem första kapitlen i går kväll. Jag har varit rätt rädd för det.
Hon sade – trots att hon ansåg att jag använder mig för mycket av tankstreck i första kapitlet – att hon tyckte väldigt mycket om det.
Nya tider?
Jaha, då var Bush undanstädad och Obama insvuren.
Kanske dags för mig att dansa ut vättebarnet också.
Resebokningen och jag
Jag är ju redaktör för vår kommande schlagerbilaga för tillfället, ett jobb man kunde tro består av att pilla med texter, fundera över pratminus, vassare ingresser och val av bilder där Måns Zelmerlöw har sug i blick.
Och jo, det gör det väl, ibland. Men mest består det av att boka tågresor, flygresor, hotellrum och hyrbilar. Och när det väl är gjort, ja då är det dags att ringa och ändra bokningarna. Kan meddela att jag numera är du och bror med ägaren av OKQ8 i Leksand. När jag nyss ringde frågade han inte ens om namn eller bokningsnummer, utan vispade bara upp min bokning och ändrade enligt mina önskemål så fort han hörde mig säga hej.
Jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.
Hip hip hurra!
Jag brukar inte använda det här utrymmet för personliga meddelanden, åtminstone inte om de handlar om någon annan än mig själv. Men just i dag råkar min gode vän Jocke fylla 30 år. Och eftersom jag inte kan fira honom personligen i dag så gratulerar jag genom att ge honom gra(t)tispublicitet på bloggen istället:
Bilden är tagen på nationaldagen förra året vid Tegelbacken. Några sekunder senare hivar Josefine, som står till vänster i bild, en lastpall ner i vattnet. Det var en sådan kväll.
DJtv #9 – Deckarna och deras städer.
Varje svensk stad med självaktning har en egen deckarpolis. I somras knåpade vi ihop en deckarkarta, och nu följer vi upp genom att diskutera vilken roll städerna har för författare av kriminallitteratur. Och hur är det – vilka friheter får man som deckarförfattare egentligen ta sig med ”sin” stads geografi i jakten på den perfekta intrigen?
DJtv #9 – Daniel & Johanna pratar litteratur from Daniel Åberg on Vimeo.
Länkar till sådant vi diskuterar i veckans avsnitt:
Deckarhuset
Det animerade blogginlägget
Marianne Cedervalls ”Svinhugg” – Gotland.
En av Aino Trosells Siv Dahlin-deckare – Malung.
Håkan Östlunds senaste Peter Broman-deckare – Gotland.
Mons Kallentofts andra Malin Fors-deckare – Linköping.
Mari Jungstedts första Anders Knutas-deckare – Gotland.
Åsa Larssons senaste Rebecka Martinsson-deckare – Kiruna.
Back on track
Efter 17 dagar utan någon som helst alkohol hade min kropp hunnit glömma hur det är att vara bakfull.
Nu minns den.
17 år och en smula svår
Jag ligger och morgonundrar på när tanken om att jag skulle bli författare föddes.
Jag hade märkt redan på högstadiet att jag skrev noveller som min svensklärare verkade tycka var välskrivna om än ofta groteska – jag och min vän Jennie tävlade om att skriva makabra skräcknoveller inspirerade av Stephen King i allmänhet och ”Det” i synnerhet och en gång i åttan eller om det möjligen var redan i sjuan fick våra föräldrar samtal hem där vår bekymrade klassföreståndare Ulla undrade hur det egentligen stod till med våra hemförhållanden. Jo tack bra, svarade vi och skrev vidare om hemsökta hus där det rann blod ur kranarna när allt man ville var att dricka ett glas vatten.
Jag tror att min fascination för lemlästning började försvinna när jag ställde upp i en novelltävling i Arbetarbladet som 17-åring. De hade haft samma tävling året innan med en vuxenklass och en upp till 20-klass och temat hade varit fritt. Jag hade av någon anledning snöat in på statarlitteratur och ville skriva en novell om en statardräng som om nätterna såg en älva dansa på en äng, ett smula apart tema möjligen men låt oss se det som ett delsteg bort från skräcken då jag ju ändå valde bort blodet även om jag behöll någon form av andevärld. Tyvärr visade det sig att 1992 års tävling hade ett tema – ”min första kärlek” – men skam den som ger sig och jag författade ihop ett melodramatiskt bidrag med en handling man bara kan komma på när man är 17 år och skrev en text om en kille som är olyckligt kär i en tjej i en parallellklass. Genom att vara prettodjup lyckas han fånga hennes intresse en eftermiddag i skolbiblioteket, de blir ihop, han får en hjärntumör varvid hans första kärlek också blir hans sista och det visar sig i slutet att novellen är skriven på hans dödsbädd. Jag vill minnas att objektet för förälskelsen i novellen egentligen hette Susanne och gick i klassen under mig.
Och jo, jag vann så klart. Och nej, jag gick inte till skolan på måndagen efter att novellen och vinnarintervjun publicerats, det är möjligt att jag stannade hemma på tisdagen också. Låt oss säga så här – att ha vunnit en novelltävling om kärlek var väl inte direkt det coolaste man kunde göra när man gick teknisk linje på Bessemergymnasiet i Sandviken.
Nåväl, jag hade börjat slå in på en bana jag därefter inte lyckats ta mig ur – relationer, kärlek och det däremellan. I den första romanen hade jag lite död och melodrama kvar, i den nya finns inget av det första och mindre av det andra Åtminstone än så länge, redigerandet är ju långt i från klart. Hur som helst så var det väl ändå där någonstans, 17 år och en smula svår, som författaren Daniel Åberg föddes.
——
Och när jag nu i efterhand läser igenom det här inser jag att det här inlägget i stora drag redan är skrivet. Vafan.
Mitt liv är som i reklamen
Upplurad på läktaren
Men vafalls! Här är man inne på dag fjorton utan kaffe enligt rekommendationerna från GI-gurun Lauritzon, och vad är tacken? Jo, knappt har man hunnit vakna innan man får den här DN-artikeln knytnävad rakt i solar plexus. Kaffe förebygger demens! Och inte nog med det, kaffe motverkar även Parkinsons sjukdom, typ 2-diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.
Aldrig får man vara glad.
Johanna, näringsförbudet och jag
Yttrat i soffan i går kväll, med näsan i varsin Macbook:
J: Åh, det här skulle jag nästan vilja gå på. Men vad fan – de har stavat bransch fel! Vad är det med människor? De som inte kan stava till bransch borde fan inte få jobba i en.
D: Det uttalandet är ju nästan värt ett blogginlägg.
J: Det var faktiskt ganska roligt. Jag kanske skulle bli ståuppkomiker ändå.
D: Mm.
J: Nähä.
GI-dagboken – del två
Alltså, det fanns ju en tanke när jag kallade mitt första inlägg om den pågående GI-dieten för del ett. Men kanske är det faktumet att hela processen gått så smärtfritt, att de inledande dagarnas sockerabstinens så raskt försvann och livet blev vardag igen, som legat bakom att jag helt glömt bort det.
Visst, jag saknar att äta bröd. Och jodå, det är en smula jobbigt att inte dricka någon som helst alkohol, vilket ju är tanken under de två inledande veckorna. Inte på grund av något sug – åtminstone tror jag inte det – utan för att många tillfällen är så förknippade med alkohol att jag knappt känner dem värda att utföra utan. Som förra veckan, när vi var några som skulle ut och äta och Mäster Anders kom på tal. Jag lade genast in mitt veto, för jag kunde inte för mitt liv förstå vad ett besök på en riktigt fin restaurang skulle tjäna för syfte om jag bara fick dricka kolsyrat vatten till maten.
Det är sådana grejer, förskjutningarna i tillvaron, som stör.